Sig-Britts sanna version av "Dagboken"..

En kort sann berättelse om livets helighet...

Jag satt i min lilla Volkswagen Polo och körde hem från Helsingborg och funderade på någon trevlig novell jag kunde skriva i natt. När jag kommit halvvägs och körde ur ett litet samhälle som heter Hjälmshult ringde det in en kvinna till P4 och ville berätta om vad hon fann heligt:

Hon började med att säga att hon inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var hon menade, men hennes poäng var att hon fann att livet i sig var väldigt heligt. Kvinnan i fråga hette Sig-Britt och kom från Uppsala, hon verkade vara i 50-års åldern och pratade med pigg röst på rikssvenska. En gång för längesen hade hon arbetat som undersköterska på ett BB där hon hjälpt telningar till världen. Det första andetaget som dessa individer tog var magiskt sa Sig-Britt, att man kunde se ett liv komma till världen på tio sekunder, motsägelsefullt nog så kom hon att tänka på när hennes egen make hade gått hädan för fyra veckor sedan. Hur han hade tagit sitt sista andetag i hennes famn, hur ett liv kunde försvinna på tio sekunder, hur han hade tittat på henne och hur deras ömsesidiga kärlek aldrig hade varit större än då.

Rolf som mannen hette hade fått reda på att han hade haft en tumör i sin ena lunga några månader tidigare, att han inte skulle ha mer än ett par månader kvar att leva. De kom överrens om att de skulle göra det mesta av den tiden som var kvar. Rolf levde sina sista månader utan smärta som tur var. Då nämnde Sig-Britt att det var speciellt också sedan de faktiskt hade träffat varandra när de var femton år gamla och funnit varandra redan då. De hade gift sig 1961. fått barn samma år samt tre år senare. Sedan några år senare hade de gått åt skilda håll och varit i från varandra i ungefär trettio år tills de mötts och förälskat sig igen, gift sig åter och kommit överrens om vissa ödesmättade saker, att de skulle försöka njuta av det heliga med livet och att de skulle ge varandra en likadan brudbukett som hon fått vid det andra bröllopet, champagnerosor och brudorkidéer när det var dags att ge sig av.

Tillsammans med sina barnbarn och i varandras sällskap satt de i en stuga och åtnjöt en sista afton ihop, med en brudbukett vid sidan, ett älskat barnbarns händer i sina och en förlorad men återfunnen och ack så älskad fru i sin famn tog Rolf sitt sista andetag.

Sig-Britt var lite äldre än femtio år gammal, som ni nog förstod hon var dryga sextio, hon bar på enorm sorg men även en oövervinnerlig livsglädje och optimism, hon kunde inte se någon annan mening i det som skett än att det varit tvunget att de skulle träffas igen för att Rolf skulle få dö i hennes närvaro, hur livets trådar som en gång flätats samman åter letar sig tillbaka till den varma trygga fläta den en gång varit.

Vid denna tid hade jag för länge sedan stått stilla utan för mitt hus med klotformade tårar hängande i mina yttersta ögonfransar, Sig-Britts historia grep mig som en örn av ömhet. Världens finaste historia kom till mig så här via radion en helt vanlig torsdagskväll vid halv tolv snåret på kvällen. Stina på P4 sa åt Sig-Britt att om hon såg henne i Uppsala så skulle hon lova att ge sig till känna och krama Stina, jag blev alldeles sentimental ihop med de två kvinnorna. När Sig-Britt lade på luren så hörde jag tonerna av Anna Ternheims "Today Is A Good Day" och jag satt kvar och njöt under skenet från gatlampan på den lilla vägen utanför, imma på min fönsterruta och varm inombords.

"When the hours forget me and
The waiting awaits me
and voices of madness
from my subconscious
singing songs of the sadness
Today is a good day."




SVARTAREGNDROPPAR

Kommentarer

Tänk på ett tal mellan 1 och 100.:

Namn:
Visst tänkte du på 72?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0