en ovanlig bok - novell

Du känner hur spaden går igenom de senapsgula och rostfärgade löven som glänser på den fuktiga jorden. Ett långsamt regn gör dig sällskap där du sammanbitet gräver en grav. Det droppar från dina kinder men du gråter inte. Himmeln är ljus med ett flor av metall och viol.

Din hund Patrius dog för fyra dagar sedan av att oförklarligt ha sprungit in i en vägg. Det kändes som att din hud blev alldeles slät när du såg hans huvud ligga i en onaturlig vinkel. När den sista strimman av gnista drog sig tillbaka in hans ögon förstod du något utan att begripa. En tomhet uppkom i din mage och du blev åksjuk som om du hade färdats baklänges i en droska.
Om livsdriften vore en regndroppe som hålls ihop av att den är på väg på mot något i hög hastighet så hade ditt regn just slutat falla.

Plötsligt stöter spaden i. Du försöker ta dig förbi men det går inte. Du sätter dig på knä och sträcker dig ner i gropen som har hunnit bli en halvmeter djup och får tag i ett tunt rätblock av metall. När dina fingrar rör vid ytan för att skrapa bort jord är det som att en kylig vind av statisk energi glider ner över dig och lämnar dig naken och ömtålig. Det är en bok med ett omslag av tunt svartrispat stål. Det kan ha varit en association eller fantasi men när du förstod att det var en bok du höll i så fick du en tydlig känsla av att ha hållit i den för ett oändligt antal år sedan. Boken är ganska tung. Du lägger den till vänster om graven och fortsätter med spadtagen tills hålet är sju fot djupt; i er familj har ni alltid grävt en fot extra för att gravskändare och arkeologer inte ska kunna hitta er.

Patrius var en vacker varghund med päls av silver och snö. Han föddes samma dag som din mor dog i barnsäng. Det ofödda barnet hann aldrig få ett namn men din pappa envisades med att kalla honom för Andréa de gångerna han kom på tal. Din hund kom att bli både ditt enda husdjur och syskon. Du tror att era rutiner och liv tillsammans gjorde att din föreställningsvärld blev enklare och tydligare.
Ofta funderade du på hur Patrius såg på dig och världen. Du tror att han uppfattade dig som en märklig hund men som lät och såg annorlunda ut; näpen och upprättgående och som han var skyldig att beskydda men som också beskyddade honom. Du vet inte hur dessa kvalitéer avbildas utan språk. Kanske kan bilden av preverbal trygghet liknas med lugn; att hjärnan och således kroppen inte behöver vara på helspänn gällande vare sig fara eller kärlek. Vidare tror du att ditt utseende, din doft och minnet av dina handlingar skapade en bild i Patrius’ hjärna. Du tror dock att ordet bild är allt för fattigt för att beskriva hans föreställning; på samma sätt som en föreställning är alltför fattig för att beskriva hur han upplevde världen; och eftersom ni spenderade det mesta av er tid ihop och era instinkter klargjorde att ni för alltid skulle sörja för varandras liv och välmående så blev ni varandras förlängning; ni var en del av varandras både faktiska och emotionella synfält.
Du tror att djurens uppfattning av livet är abstrakt, att andra levande varelser och betingade föremål blir till gudomar eller historiska personer, väsen som anas även när de inte är närvarande. Människor inbillar sig att djurens upplevelser är mer konkreta och omedelbara när de egentligen är mer skugglika och vaga. Människan kan visserligen avsiktligt tänka abstraktare och skapa metateorier kring hypotetiska symboler men de kan även föreställa sig en bild eller ett förlopp på ett mer kausalt och linjärt vis; vilket skapar känslor av konkretion och sammanhang. Detta väcker så klart frågan om världen verkligen är kausal och linjär.

Boken som du fann i samband med begravningen gjorde att Patrius levde vidare likt en amulett. Boken fick bo i en tygpung som du hade kring midjan vart du än skulle. Du bläddrade i den en gång om dagen och läste den från pärm till pärm ett par gånger om året på samma sätt som när du åker till en utsiktsplats som varken överväldigar eller lämnar dig likgiltig utan ingjuter igenkänsla och trygghet. Boken blev din livskamrat.

Det var först efter tolv år och en kämpig natt som du fick en annan relation till Boken. Du funderade kring hur Jungs modersarketyp skulle se ut i det omedvetna. ”Om ett tryggt spädbarn för stunden inte kan se sin mor framför sig så finns det förmodligen någon form av bild, rörelse eller sinnesintrycksliknande upplevelse som gör att barnet fortfarande känner förtröstan och inte får ett ångestpåslag och börjar skrika.”, tänkte du; faktiska erfarenhetsbaserade upplevelser av en moder ihop med evolutionärt tillskansade avbildningar som berättar för dig att Modern är någon som ger dig mat, värme och trygghet och inte någon arketyp av ondska som du evolutionärt har tvingats vara rädd för. I din trötthet befann du dig väldigt nära en grafisk upplevelsevärld. Du såg en kittel i ditt inre som bubblade rå, vars ångor steg upp genom sirliga fjärilshåvar och skapade Kafkaeska rökfigurer. Du såg Platonska Mödrar, Hästar och Kärlekar som ensamma men i ouppnåelig perfektion strålade ut eldskuggor på himlen. Kanske av rädsla, kanske av sömnbehov tog du fram Boken. Till en början läste du på rutin, avslappnat men uttråkat. Din blick blev en sömngångares men efterhand var det som om din distraktion och bokstävernas färd över hornhinnan hypnotiserade dig. Du följde med dit bilderna tog dig; orädd iakttog du världen som du så väl kände tills plötsligt nya personer och väsen flöt förbi i bakgrunden, färgskalan inverterades, försköts och blev dimmig, underlaget du gick på förändrades.
När solen gick upp slog du igen boken och blundade. Du hade funnit en berättelse som ingen tidigare sett. Känslan var väldigt lik den av att ha fått ett lyckligt besked en väntat länge på. Ens väsen kommer i balans; varken överskott eller underskott av känslor eller tankar. Även om jag inte tror på Schopenhauer så är dessa upplevelser påfallande lika bekräftelser på hans tes gällande livsekvationen.
”Hur kunde någon ha lyckats skriva in två olika berättelser i en och samma text?”, tänkte du. Berättelsen du hade funnit handlade om en blyertspenna som blivit vässad till sådan perfektion att den skrev så tunt att bokstäverna var för små för att ses men som samtidigt var så stora att endast någon av oändlighetens nästa dimension kunde se dem.
Förbluffad men lugn sov du som en död den natten.


Boken blev mer än en amulett. Du tillät dig sitta uppe på nätterna och genom självsuggererad läsning, finna nya berättelser. Men som när det gäller alla viktiga ting så går de inte att avsiktligt eftersöka; det var när du minst anade det som nya sagor trädde fram.
När du hade funnit din femte historia började du formalisera ditt letande. Denna historia handlade om två kvinnor som var bästa vänner. De var båda lärda. Den ene var den mest allmänbildade person som någonsin hade levt och den andre var den kunnigaste matematikern som någonsin hade funnits. När de dog så visade sig att den första kände till så många saker att hon inte visste något alls, men om allt. Den andra visste så otroligt mycket om en sak att hon visste allt om inget.
Du började skriva ner dina berättelser samt de system som bokstäverna var ordnade i. Du lyckades dissekera det som hade varit ett holistiskt läsande och fann mönster. Boken gick att läsa som en palindrom, den gick att läsa från höger till vänster likt ett semitiskt språk, samt om du bara läste var tredje ord, var fjärde ord, eller varannan bokstav så uppenbarades nya berättelser. Läste du första bokstaven på varje rad, sista bokstaven på varje rad eller bokstäverna som avslöjades när du läste symboliskt, spegelvänt, emblematiskt, binärt, hexa-decimalt, så avslöjades andra berättelser en efter en.
Du gjorde en innehållsförteckning som bestod av en beskrivning av hur bokstäverna hade pusslats ihop samt en sifferserie där varje bokstav numrerades: Boken var en labyrint. Karaktärer och öden låg insprängda i en intrikat väv som någon en gång pusslat samman. När du fann ett nytt mönster så var det som att finna ett omöjligt schackdrag. Samtidigt föll du varje gång djupare och friare inombords. Det fanns tillfällen när du var tvungen att stanna upp för att se efter om det var ett nytt mönster du hade funnit eller om du var på irrfärd i dig själv.

 

Det dröjde sextio år och närmare nio hundra berättelser, essäer och dikter innan du bestämde dig för att låta Boken få en ny ägare. Du visste inte om det var för att dela med dig av ditt livsverk eller om du ville ge en ny kraft chansen att utvinna konst och magi ur Boken. Du hade funderat många gånger på att lämna den men varje gång hade du funnit en ny berättelse som du var tvungen att läsa. Du fortsatte att skriva ner dem men det var mest av vana. Din behållning låg inte i skrivandet utan i att läsa de sagor som Boken berättade för dig, samt adrenalinkicken av att mentalt föreställa dig Den Okända som skapat Boken.
*

Du försöker komma på en lämplig mottagare men kan endast tänka dig en person. Du går runt i byn och frågar om någon har sett till henne. Ingen har hört talas om någon med det namnet. Du känner heller inte igen människorna du frågar. Efter att ha sökt ett tag ställer du dig i skuggan under ett fikonträd och försöker leta inombords istället. Du blundar och föreställer dig hur personen ser ut men endast konturen av ansiktet kristalliseras och ju mer du fokuserar på det innanför linjerna desto tommare blir det och desto djupare blir ansiktet tills du ser dig själv i en korridor med väggar av mörka fönsterrutor. För varje steg du tar hör du glas krossas bakom dig.
När du kommer hem slår du dig utslagen ner på din skrivbordsstol och öppnar Boken en sista gång. Personens namn står överallt. Bokstäverna lyfter likt svarta fjärilar från den gulbleka sidan och bildar en mörk gloria runt ditt synfält. Yrsel kommer över dig: är personen du söker en karaktär du funnit på eller lever hon inte längre? Om du hade kunnat se dig själv utifrån i den stunden så lyfte du från marken; känslan i din kropp kring båda de hypotetiska scenarierna fick din historia och livshandling att te sig lika fåfänga som en person som levt sitt liv i ett hermetiskt spegelrum.
När du är på väg att diffundera hör du en röst säga ditt namn. Tungt sittande på din stol vänder du dig om och möter ett ansikte som du antar är ditt barns även om du aldrig trott att du var någons förälder. De är flera lager av samma person; oskulden i en femårings pärlemorskimrande ansikte ligger inbäddad i enhärjad persons groteska ansiktsdrag. Du tittar ner på Boken på ditt skrivbord. Du drar dina naglar över omslaget. När du öppnar den för sista gången så ser du de fjorton orden. Boken du har läst under din livstid har bestått av endast fjorton ord; fyrtio stavelser. Berättelserna forsar plötsligt genom din hjärna som om någon öppnat en port till din inre sluss: himmelska toner och metalliska ljud, skratt och gråt och färger som du aldrig sett i verkligheten rinner, porlar och stänker ner dig.

Denna berättelse var den sista du fann i Boken. Du kom aldrig att öppna den igen. Kanske gömde sig din egen livsberättelse däri. Det fick du aldrig veta. Kärleken till Boken hade för alltid bytts ut mot sorg och svindel.

 

Nu ligger boken där Du fann den, men kom ihåg: varken du eller jag har funnits.

 


Pidgin Translation - Novell

Vi går och vi går, på stigar jag aldrig sett, varken i sig eller maken till. Macheten i min hand liksom hugger av sig själv. Lianerna faller till höger och vänster om mig. Det hugger även i min mjälte. Syret på dessa slutande ekvatorialbergs höjder är ej likt det på södra Sveriges slätter. Vi har nu tillryggalagt sju dagars marsch. Målet börjar närmas, och stigen som leder tillbaka är säkert redan igenvuxen.

Jag kom till Papa Nya Guinea för en knapp månad sen, via flyg från Stockholm, London och Hong Kong. Flygplatsen i Port Moresby var mycket mer civiliserad än jag hade trott. Ty trots att jag läst på en hel del om vad jag skulle komma att mötas av visste jag väldigt lite om den omfattande inrikesflygtrafiken. Bergsryggen som löper över hela ön begränsar synnerligen möjligheten till markbunden trafik i utvecklad form.
Anledningen till att jag for till detta avlägsna land var för att undersöka de endemiska arter som finns i dessa Oceaniska djungler. Närheten till Australiens nordostligaste spets har nämligen utrustat Papa Nya Guinea med många av de karakteristiska pungdjuren som man annars bara brukar finna i just Australien. Det som gör dem endemiska för just Papa Nya Guinea är att klimatet skiljer sig i och med temperaturen, höjden och den täta bergsvegetationen. På ön finner man avarter som skogskänguru, endemiska pungråttor, minioppossum samt Javadjävulen som liknar den Tasmanska på många sätt. Mitt projekt var ett så kallat MFS; ”Minor Field Studies”. 
Endemik har alltid intresserat mig. Hur en art endast finns på en plats i världen. Denna kvalitet hos en art tycker jag manifesterar evolutionen på ett väldigt tydligt sätt. Förhållanden är så explicita och krävande att det inte fungerar att vara på något annat sätt än just det som ändamålet tvingat fram – överlevnad. 

Jag vet inte längre om vi kommer att finna det vi söker. För även om målet ibland skymtas genom skogstaket så verkar det inte som om vi närmar oss. Ändå känns det bra att gå. Det svenska vardagslivets stiltje har liksom hållit både mitt inre och mitt yttre vandrande uppdämt och jag känner för varje steg jag tar hur orosfjärilarna i min mage och min hjärna börja slå mer harmoniskt med sina små men ständigt viftande vingar.

Mitt mål är ett berg på berget, det kallas ”Deriloa Funghi” – försynens svamp, som är en markhöjning på ett par hundra meter, en nästan rund cylinder med vertikala väggar. Ryktet säger att det ska finnas en endemisk art av tapir uppe på platån. Tapiren finns för tillfället endast kvar i Sydamerika där den är en av de äldsta nu levande ickereptila arterna med sina nära fyrtio miljoner år på nacken. Tapiren är besläktad med hästar och noshörningar men liknar mest en myrslok eller ett stort svindjur. 
När jag under mitt föreberedande arbete talade med experter om huruvida detta djur faktiskt kunde finnas på dessa toppar och om hur det i sådana fall hade kommit dit kunde ingen svara. De kunde visserligen inte heller svara på hur det vid utgrävningar visat sig att inga tapirskelett på ön daterats till senare än 1650. Jag har även frågat lokalbefolkningen som på knackig Pidgin-engelska svarat att visst finns tapirer uppe på Deriloa Funghi, även om ingen nu levande har sett dem. Historien säger att berget reste sig för lite mer än tre hundra år sedan. Historien säger också att berget reste sig på grund av jakten på tapirerna. En av männen såg förmodligen min skepticism och frågade om jag kände till att det är väldigt vanligt med jordbävningar och vulkanutbrott på Papa Nya Guinea, och att det således inte var helt otänkbart att berg uppkommer ur intet och att nya öar föds. 
Efter ungefär en vecka på ön hade jag fått ihop ett litet team till min exkursion. En engelsman, två kvinnor som talade lite engelska samt två män som enbart talade Melanesisk Pidgin. Engelsmannen och kvinnorna agerade tolkar till de två andra männen. Av vikt var också att de var relativt vana klättrare då bestigning av detta berg inte är som något annat. Det var oerhört billigt att få med dessa människor. Engelsmannen berättade att man i grova mått var van vid att leva på knappt 10 dollar i veckan så det jag betalade var ändå mycket för dem (även om Engelsmannen så klart krävde högre betalning).

Efter en veckas vandring, tre fjärdedelar av vägen om jag fick tro en av kvinnorna, så började Deriloa Funghi att skymtas. Kvinnan berättade att snart skulle vi också få se den enda ekvatorialglaciären i världen, belägen på ungefär 4500 meter. Engelsmannen som gick bredvid och ständigt rökte på sin pipa lyftande sin khakifärgade hatt torkande svett från hjässan la till: ”om vi nu kommer så långt”. Han sa att det var tredje gången han var med på en ”tapirexkursion” och gjorde citationstecken i luften med sina reumatiska men solbrända fingrar. Han berättade att det alltid är likadant. Att expeditionsledaren efter ett tag bli ärelysten och försöker ta sig till berget själv, men att det aldrig har slutat väl. Jag frågade om hur ”oväl”, inom citationstecken, det hade gått för dem. Då ryckte han på axlarna och sa att folk aldrig kommer tillbaka helt enkelt. Jag skrattade till, av flera anledningar. Först och främst över engelsmannens känsla för drama men också över tanken på hur många filmer man sett när någon person säger en sådan sak.

Nätterna på berget kom abrupt. Det var som att vända på en färgad människas hand, för plötsligt var natten bara där. Efterhand som ögonen började vänja sig började också nattkristallerna titta fram. Det var som om någon hade täljt en diamantgubbe och låtit spånet ligga kvar på ebenholtsgolvet till himmel. Jag läts dock aldrig beskåda denna syn särskilt länge, för det var alltid någon som skulle tända en brasa så snart vi slagit läger, oftast Ovodo. Just denna natt hann jag precis undra vart den färdigtäljda diamantgubben kunde finnas innan jag somnade.

Jag vaknade i den tjärsvarta djungeln av att det hade blivit knäpptyst. Vanligtvis sover jag som en död, stridsspetsar kan inte väcka mig. Men det var oroväckande tyst omkring mig. Det tog ett par minuter innan jag insåg att brasan inte längre brann. Jag tog upp min ficklampa och lyste kring mig. Jag kunde se hur lägret hade varit utplacerat, men det var ingen där. När lampans ljuskägla riktades uppåt mot berget blänkte ett öga till. Jag släckte genast lampan, men kom snart på att det var ännu läskigare i mörkret. Plötsligt var ögat bara några meter framför mig, helt stilla. Det var likt ett kattöga men ändå inte. När jag fortsatte lysa på det så närmade det sig på ett märkligt svävande vis, ömsom lågt, ömsom högt. Jag hann undra var min rädsla hade begett sig innan det lysande ögat stannade i huvudhöjd en halvmeter framför mig. Nu när jag såg det på närmre håll såg jag att det var ett fosforescerande mynt som hängde fritt i luften. Det började plötsligt nynna på en melodi jag inte kände igen. Efter ett tiotal sekunder kunde jag urskilja orden som jag först hade trott var toner: 

I sailed a wild, wild sea
climbed up a tall, tall mountain
I met an old, old man
beneath a weeping willow tree
He said now if you got some questions
go and lay them at my feet
but my time here is brief
so you'll have to pick just three

And I said
What do you do with the pieces of a broken heart
and how can a man like me remain in the light
and if life is really as short as they say
then why is the night so long
and then the sun went down
and he sang for me this song

See I once was a young fool like you
afraid to do the things
that I knew I had to do 
So I played an escapade just like you

I sailed a wild, wild sea
climbed up a tall, tall mountan
I met an old, old man
beneath a sapling tree
He said now if you got some questions
go and lay them at my feet
but my time here is brief
so you'll have to pick just three…



Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag slog upp ögonen och möttes av ett svettigt ansikte under en khakifärgad hatt. Det var engelsmannen som sa att det var dags att röra på sig igen. Jag hade alltså drömt. Under dagen som gick kände jag hur mina steg blev lättare, samtidigt som jag förstod. Jag behövde inte fundera särskilt länge på hur drömmen skulle tolkas för jag visste vad det var för saker som jag borde göra men som jag var rädd för.

Jag fann inga tapirer uppe på Deriloah Funghi, däremot fann jag något annat på vägen dit. 

Dedicerad till Matthew Stephen Ward (http://www.mwardmusic.com/)

Novell - Den spruckna smilgropen

Den spruckna smilgropen.

Pojken, på golvet, i hallen, vid den stora porten, på framsidan av slottet, i den mörka skogen, långt ifrån stadens liv, under månen, med tårar på kinderna likt smutsig dagg, fuktig av blod på ryggen och i själen, ligger han där, bredvid sin stående far med den arktiska kylan i sin blick, på ett underlag av terrakottafärgat tegel, upplyst av den bleka månens sken, som letar sig in genom portgluggen, en skugga kastad av en despotiske far, rädd, besviken på sig själv, sviken av sin tillit, konsumerad av sin sårbarhet, iklädd en trasig filt, mer medveten om sin entitet än nånsin, skönjer slutet, längtar efter det svala mörkret, bävande inför att detta till trots inte är den sista dagen.



SVARTAREGNDROPPAR

Uppgiven

Uppgiven

Min stortå nuddade det skållheta vattnet, hettan svedde till något men värmde också min frusna kropp. Efterhand omslöt vattnet mer och mer av min fot tills jag hade vatten upp till mitt knä, det stack som om jag fått en liten glasskärva i var och en av mina porer. Jag satte handen på badkarskanten och förde sakta ner mitt andra ben också, jag kände hur temperaturen i min kropp började höjas och värmen pinade mig inte så mycket längre. Långsamt lade jag mig ner och kände hur vattnet varsamt masserade min nakna kropp, jag tittade upp i taket och genom den fjäderlätta ångan beskådade jag listerna som såg ut att hindra taket från att falla ner över mig. Den korniga ytan taket hade formade ett mindre berglandskap, jag lyckades nästan urskilja en älv som slingrade sig emellan bergstopparna när min koncentration bröts av ett plaskande ljud som visade sig ha kommit av att tvålen hade glidit ner i vattnet. När jag återplacerade tvålen på sin plats på badrumskanten föll mina ögon på den fina dekoration jag ställt upp, en röd ros i varje hörn samt ett skinande rakblad bredvid en av rosorna, det såg nästan ut som att rosens kronblad sträckte sig likt fingrar utan att nå den skira metallbiten. Rosens blad hade en sån inbjudande färg och yta, blodröd och sammetslen, jag tänkte vilken vacker värld som skulle kunna finnas i den. Mjuk men ändå motsträvig, ett vackert mörkrött skimmer som innesluter hela den kupade världen i en sorts hinna av genomskinligt mörker. Jag har alltid varit drömsk och velat fly till andra världar, den värld som cförunnats mig har aldrig känts riktigt rätt, det kändes som om jag föddes på avigsidan och att jag aldrig lyckats få tag i andra änden så jag kunnat rätta till mig. Mitt mänskliga anlete har jag heller aldrig upplevt som det ämnade, tillsammans med andra människor har det alltid varit som att de fått samma laddning som mig när jag kommit in i rummet, som om de blivit nordändar på magneter de också, vad jag än gjort eller sagt så har jag vänts från dem. Musiken och böckerna har varit min räddning, nya världar att äntra, Jane Austens sagolika kärlekshistorier och Sylvia Plaths vackra formuleringar. Jag kupade en hand runt mitt ena näpna bröst och tänkte att det kan komma att aldrig känna öm beröring från någon annan än mig själv. Åtskilliga gånger hade jag funderat kring vad som gjort att andra uppfattade mig som en tumör, jag var ganska gänglig, blek persikohy klädde min kinder, på min vänstra axel hade jag fem små födelsemärken. Mitt ansikte var ganska intetsägande, avlångt och kantigt. Min pappa tyckte att mina prominenta ögon som av naturen var målade i mörka färger gav mig en intelligent småskrämmande blick, kändes inte som en komplimang direkt. Någonstans har jag läst att människan är som månen, endast en gråsten på egen hand, men om någon eller något låter sitt ljus falla på den så blir den vacker och meningsfull, frågan är ju då vad man ska ta sig till om aldrig ens en droppe ljus landat ens i närheten av en själv. Vad jag skulle ta mig till behövde jag egentligen aldrig fråga mig själv om, för utvägen kändes självklar.

Den stilla vattenytan visade upp medfödd perfektion, klara sfäriska linjer, en självklar horisontell fasad. Jag kände mig så ytterligt liten i jämförelse, var fanns min perfektion? Ofta hade man blivit uppmanad att ta till sig tanken om att en och var, var unik. Det enda i min varelse som känt sig unikt, var känslan av osamhörighet, en oval dov olycka som kunde definieras som en rastlös villrådighet, att vara ensam bland tusen. För ett år sen var jag sjuk och låg i min säng med hög feber och beskådade insidan av mina ögonlock, jag var ensam hemma, trots saknaden av ljud så var det trängsel i min hjärna, bortglömda tankar försökte hitta sin väg till mitt medvetande, endast då och då kunde jag se eller höra konturerna av vad som ville accentueras. Inlåst i min källare till medvetande kände jag mig mer, jag fanns, jag kände mänskliga känslor, självbevarelsedrift, jag ville ta mig ut, jag såg ljuset mellan brädorna, hörde ropen på andra sidan. Sen somnade jag tror jag, när jag vaknade, kände jag kårar längs min rygg, likt insekter under mig hud, jag var genomsvettig, jag frös och var hungrig. Dock kände jag mig annorlunda, jag reste mig upp i sängen, tittade ut genom fönstret, jag såg kalla färger hörde mörka ljud, någonting var förändrat, jag tittade i spegeln, jag kom till klara, jag hade velat födas på nytt, men jag hade kommit ut missfödd, jag blev livrädd, en främmande tärd person ögnade över mig, rädslan ökade och sprack ut i en blixt när jag insåg vem människan i spegeln var. Jag hade blivit mig själv. Inget hade förändrats, en vandrade vålnad i sprucket läder till själ var jag, vare sig jag ville eller ej. När jag klöv ytan med handen kändes vattnet tjockt som kvicksilver, jag ville som sista handling sudda ut de sista fragmenten av min varelse, inte ens spill från ett radergummi ville jag vara.

Den gnistrande klingan på rakbladet såg mig rakt i ögonen och uttryckte känslan som en eutanasiläkare måste känna inför sina uppdrag. Jag iakttog fingrarna på min hand hur de idogt sträckte sig efter det, ett titanfärgat palmblad som inte sett solen sen den gick i kras. Hela min arm sträckte sig utan att nå, jag uppfattade en genomskinlig motvilja. Jag funderade kring huruvida det var ett spratt från min inbillnings sida eller om det var så enkelt att det var mitt mod som tröt när det gällde att rita ett streck med rakbladet på min bleka handled. Jag smekte min handled med två fingrar, och kunde nästa känna det varma blodet som forsade i hög fart genom mina ådror likt det kristallklara smältvattnet från bergen på våren. Jag drog med nageln längs min handled, jag började känna pulsen i mitt huvud, jag kunde nästan höra klaffarna stängas och blodets viljestyrka ropa. Jag fattade rakbladet mellan mitt högra pekfinger och min tumme, jag snittade ett kors på min vänstra handled, den första rubinröda droppen började formas och föll i ultrarapid mot vattenytan, man såg blodet spädas i badkaret. Samtidigt som mitt arma hjärta fortsatte pumpa ut mitt liv i form av blod började den så kallade verkligheten blekna, väggarna rann ner på golvet, mina ögonlock kände samma tyngd som Atlas när han bar jorden på sina axlar. Färgerna blev som ett töcken, konturer smälte samman, allting antog äggskalsfärg innan ljuset falnade och ett kompakt mörker slöt sig kring mig. Mitt medvetande gjorde det enda rätta, det skälvde och gav upp.


Lilla Fågel Röd

Lilla fågel röd


Frågan är vart min familj har tagit vägen. Jag kommer ihåg att jag levde ett liv av lycka tillsammans med min fru i vårt hus långt bort från städernas kalabalik omgivet av lummig lövskog. Fast, jag känner tyvärr dessa bilder börja blekna för varje sekund som går.

Jag tittar ut från mitt lilla tillhåll, en liten grotta som var min enda tillflyktsort när jag flydde, flydde från skuggorna. Jag vet inte riktigt om jag ska kalla dem skuggor, de var i alla fall skuggor sist jag såg dem. Det jag ser när jag vågar mig ut från gömstället är ett landskap bestående av någon form av öken, en öken med valnötsbrun nästan svart sand. Jag ser horisonten oändligt långt borta, en horisont där en makalös solnedgång utspelas. När jag tänker efter så skulle jag egentligen inte vilja kalla det en solnedgång. Solen försvinner inte ner bakom, utan smalnar av tills jag nu bara ser en strimma som i sin tur blir ett band som blir tjockare och tjockare tills jag kommer underfund med att det inte är så utan istället så att det är solstrimman som närmar sig mig i väldig hastighet och lämnar ett beckmörkt landskap bakom sig, det ser ut som och känns som att det är jag som närmar mig den, och den oändliga öken som var mellan mig och horisonten börja försvinna. Jag blir rädd och blundar precis som jag brukade göra när jag var ett barn, och efter att ha haft mina ögon stängda för en stund så tar jag mod till mig och spärrar upp dem och är beredd att möta faran. Istället befinner jag mig i ett vitt något, jag ser mig omkring, det som ska visa sig vara ett rum är så geometriskt exakt och så kliniskt rent att jag inte kan urskilja några väggar, tak eller linjer. Jag går och går, och efter en ganska bra stund så stöter jag emot en vägg. Jag känner mig för med händerna och det är en vägg gjord av något konstigt material som är mjukt och formbart men ändå solitt. Mina händer söker sig uppåt och endast ett par decimeter ovanför mitt huvud är taket, mina händer letar sig utåt och fingrarna får kontakt med väggarna precis bredvid mina axlar, jag känner mig aningen klaustrofobisk och tar och känner på underlaget. Något som jag inte borde ha gjort, jag känner och inser att där inte finns någonting förutom luft. Precis i ögonblicket när jag förstår det så känner jag i magen att jag börjar falla. Om det inte vore för känslan i magen så skulle det vara en omöjlighet att kunna tala om att jag faller genom att titta på omgivningen. Och i det ögonblicket så börjar "väggarna" och "taket" byta färg och väldigt mjukt övergå från klar vit till en mjukare benvit för att så smått över gå i lite gulare nyans. Jag slår i något som jag tror är ett golv, fast detta golv består också av det underliga materialet som jag kände på innan. Jag sjunker ner i detta som bär färgen djupblå, det omger mig och pressar så nära att det känns närmare än min hud. Jag börjar känna kvävningskänsla och letar febrilt efter "ytan" och försöker på något sätt simma i detta som vid närmare eftertanke börjar te sig väldigt snarlikt vatten och jag ser ljuset och simmar och jag tar ett djupt andetag direkt när jag brutit ytan som visar sig vara ytan på ett stormande hav. Havets färg ter sig väldigt märkligt mot den mystiska himlen ovan. En himmel som bär en dräkt i höstens färger så som beige och brun. Denna höstlika himmel känns på något sätt väldigt varm och ljuv, och på ett egendomligt sätt oerhört tilldragande. Mina händer sträcker sig efter den och jag når den, den känns precis lika härlig som den ser ut. Att beskriva hur den känns är omöjligt för den känns bara som en känsla av välbehag. Jag tittar utmed himlen och ser hur den tar slut längre bort där jag ser en regnbåges början vars färger är klarare än något jag tidigare sett. Jag tycker mig se ett tydligt glimmande vid bågens slut, ett sken som synnerligen tilltalar mig. Jag börjar gå och ser åter en öken av den mörka sand som jag tidigare stött på. En sträcka som jag först tänkte var oändligt lång är redan slut och jag står rakt under regnbågen och beskådar denna sprakande färgkavalkad framför mig, ovanför mig och bredvid mig. Nedanför mina fötter ser jag ljuset som frambringar det sken som tidigare begeistrat mig, det är ett kvadratiskt fönster cirka tjugo centimeter. Det ljus som kommer ut från det är inte ett ljus som förbländar utan bara är där, jag sätter min hand på glaset och känner att jag är lite kall och tycker det är skönt med värmen som glaset ger. Plötsligt dyker det upp ett ansikte på andra sidan rutan, ett ansikte tillhörande, jag tänker efter och finner det vara mitt eget ansikte. Kalla kårar kryper ner över ryggen och jag för upp min varma hand mot mitt ansikte och finner mig känna på en helt plan yta av hud. Jag tror inte mina ögon, det skulle jag aldrig ha tänkt för just nu kommer jag underfund med att jag inte ser något. Min hand söker sig återigen ner mot fönsterrutan, jag börjar leta med båda min händer och finner inget annat än sanden mot mina fingrar. Paniken börjar kopplas på och tänker att kanske är det så att jag i min vårdslöshet kanske råkat täcka över fönstret med sand börjar gräva lite på ytan och känner mina fingrar stöta i mot just glasrutan. Mina händer börjar glida över den glatta ytan och jag märker att rutan är större än vad jag från början trodde att den var. På glaset stöter mina fingrar emot ett tunt stycke något som är mjukt, jag tar upp det och försöker känna efter vad det är; mjukt, tunt, några små hål och några strå på vissa ställen, vad kan det vara? I mitt stilla sinne så inser jag att det är mitt ansikte som jag har i handen och försöker ömt sätta fast det frampå mitt huvud. Jag pustar ut och tittar ånyo in genom fönstret och ser ett stort bokträd ett tjugotal meter bort på andra sidan glaset. Ett ensamt träd med stora yviga grenar med stor gröna löv ute i en mörk öken. På min sida glaset skiner fortfarande ljuset men på andra sidan så är det skymningsljus som beklär landskapet. Plötsligt hör jag glaset knaka till och ser en stor spricka klättra över glaset som efter en kort stund faller in på andra sidan och jag kliver in. På min väg mot trädet så upptäcker jag ett djur sittandes på en gren i trädet, det är en giraff. Jag blir väldigt konfunderad och blir ännu mer förbryllad när jag upptäcker att den brinner. På bara att par sekunder så har den hunnit brinna upp och endast aska singlar ner från trädet som små svarta snöflingor. Jag går fram till askan och tar upp en nypa. Ur detta lilla hög i min hand ser jag så smått en liten fågel kliva fram ur. Att den är utsmyckad i en färg som är intensivt röd gör att den förefaller så innerligt vacker mot den svarta askan i min hand. Jag för ett finger mot dess hjässa och smeker den mjuka fjäderskruden. Den ger ifrån sig ett väldigt behagligt kvitter och flaxar lite lätt med sina vingar och jag tänker att en så genuint vacker skapelse borde vara alla värd att få se och höra. Fågeln tittar upp mot mig med sina små ögon och ger ifrån sig ytterligare ett kvittrande, det verkar som att den talar med mig och jag vill så gärna säga något tillbaka, men istället så bestämmer jag mig för att släppa ner den i sanden. Vinden tar tag i den kvarvarande askan i min hand och bär den med sig ut i öknen med en pust. Min lilla fågelvän spatserar i väg. Jag vänder mig om och går, då hör jag ännu ett fågelpip och tittar bort på den, och där står den och tittar på mig på ett vädjande sätt. Sittandes på huk tar jag upp den i min hand igen och den kurrar ihop sig mot min tumme och jag inser att den nog vill vara hos mig.

Där ser jag dem igen, med fågeln i min hand kryper rädslan på till fullo, skuggorna kommer efter mig. Jag ser dem långt borta, bakom de mystiskt formade klipporna som likt händer sträcker sig mot rymden. Därute i skymningens dova ljus ute på vidden likt ett månlandskap kan jag skönja dem. De är inte bara skuggor längre utan skarpt mörker, jag ser hur verkligen kolsvart det är där de är. Jag märker också hur denna saknad av ljus närmar sig, jag hinner inte mer än inse detta förrän mörkret har tillryggalagt halva sträckan. När jag känner skuggan komma över mig så märker jag att den röda fågeln lämna min hand och fäller ut sina vingar till yttersta spets och avger ett så intensivt sken med sin rubinröda dräkt att jag ser det svarta kring mig lösas upp, bit för bit. Samtidigt så ser jag även de stora bergsformationerna bli mer diffusa och sönderdelas i små korn. Del för del så ser jag hur allt annat också börjar blekna, jag sträcker mig mot min räddare, fågeln, och då hör jag en röst som förkunnar "3, du börjar få kontakt med den vakna världen igen, 2, du är nu vaken men känner dig aningen trött, 1, sätt dig upp och försök rekognoscera omgivningen. Du är nu helt vaken." Rösten tillhör psykiatern som jag tittar rakt i ögonen sittandes på hans patientbädd. Han berättar för mig att jag befinner mig hos honom, att jag är hans patient och att jag har varit under hypnos. Psykiatern som jag går hos har sin mottagning inne i stan i en takvåning med fin utsikt över hamnen. Inredningen är väldigt smakfull med möbler i körsbär och bokhyllor och skänk i samma stil. Dr Fleur brukar sitta i sin stol vid fönstret och tala med mig oftast liggandes i hans madonnasoffa med blankt olivfärgat satängtyg. Gardinerna som smyckar fönstret är också av detta behagliga tyg. Han säger åt mig att sitta kvar ett tag och fundera, att jag ska känna mig trygg hos honom. När han nämner ordet trygg så känner jag mig just allt annat än det. Jag känner nackhåren resa sig på min rygg samtidigt som jag ser skuggan som min korpulenta psykolog lämnar efter sig, den är svartare än natten. Jag tänker att jag inte ska vara så dum, det är ju bara en dröm det med skuggorna. I försök att koppla bort det så tittar jag ut genom fönstret och betraktar en väldigt vacker segelbåt i hamnen som belyses av eftermiddagssolens mjuka ljus. Jag kastar ett getöga bort mot Dr Fleur och i det ögonblicket ser jag något svart glimta till i hans ögon och hans skugga täcker nu hela väggen, beckmörk. Han tittar mig stint i ögonen och säger "Du kan ta det lugnt, det finns ingenting du kan göra ändå, det är okej om du blir rädd för här finns ingen liten röd fågel till undsättning," Just när han säger det så håller han fram sin hand och där ser jag min lilla vän, lika röd som innan fast livlös.


RSS 2.0