Utkast: Mar. 23, 2017


Yerkes-Dodson

Yerkes-Dodson

Vem har designat tyget?

 

Filosofi och psykologi

http://bulletin.kenyon.edu/x4280.html

- David Foster Wallace

Präst mot popgrupp


Utkast: Feb. 10, 2016

"Jag brukade tro att hjärnan var kroppens mest fantastiska organ. Sen insåg jag att det var hjärnan själv som tyckte det".

- Emo Philips

En fisk som alltid varit under ytan kommer förmodligen aldrig att förstå att den simmar i vatten. På samma sätt är det svårt för oss människor att förstå att våra tankar bara är tankar. Vi tror att tankars bild och utsaga av verkligheten är själva verkligheten, precis som fisken inte förstår att det finns annan verklighet bortom vattnet. För att uppnå förändring i vårt liv behöver vi dels förstå att våra hjärnor förser oss med tolkningar som beror vad vi varit med om under våra liv, vad vi har varit med om under dagen, tolkningar av verkligheten som i vissa fall inte stämmer överhuvudtaget. Därefter måste vi öva upp vår förmåga att titta och lyssna på tankarna utan att ta deras förslag och tolkningar som sanningar.

Kom ihåg lista


www.loopia.se

Drömmer du om att bo på lyxhotell 365 dagar om året. Här är din chans att göra det för endast 84 kronor per månad. Loopia är webbhotellet för dig som redan lockat 10 000 gäster. Loopias webbhotell har ett oändligt antal rum där du såväl kan sälja saker som locka besökare till din företagshemsida.


Ett ovanligt djur som jag fotograferade i Montreal.

Jag var i Montreal i somras och hälsade på en kompis. Andra dagen när vi spatserade på gatorna i skymningstid fick vi syn på något märkligt. Ett djur tittade fram bland soporna. Det hade en lång tjock svans och klor. Jag lyckades få ett fotografi av den men sen tassade den försiktigt iväg. Jag följde efter och när jag lyckades komma ikapp den vände den sig om och ställde sig på bakbenen och började väsa.

Är det någon som vet vad för djur detta är?









Carpe Carpum - Fånga Karpen


Kafka och Marquis de Sade på stranden.

Nu har jag varit i Florianopolis, Brasilien i snart två veckor.

Och så idag. Jag tror jag läste ut Kafka på stranden för tre veckor sedan och har sedan dess läst Fågeln som vrider upp världen av samma författare. Idag, utan att vi vi visste om det, var det dags för Marquis de Sade pa stranden.
Vi gick vi upp vid nio cirka och gick ner till havet för att checka om vågorna var lämpliga för surf. De var de inte så vi kom överrens om att ta oss över hela stranden som ligger intill vår by Barra da Lagoa. Stranden ser väldigt lång ut men vi kunde inte riktigt förstå hur lång den är, särskilt inte om man är två envisa personer med självförtroende gällande uthallighet. Kajsa gick i förväg eftersom jag ville springa istället. Jag gav henne tre kvarts försprång.
Solen sken och jag hade 50 cl vatten i en flaska i ena handen och min ipod i andra. Jag var något rädd att jag skulle bränna sönder ansiktet eftersom jag hade rakat av mig allt skägg under föregaende dag hos en redig barberare med kniv, lödder samt den erforderliga svidande spriten efteråt. Nog om det.
Det var härligt att springa i sanden, att höra vattnet slå mot stranden, att jag, genom att undvika det inströmmande vattnet, liksom kunde springa "på" ett en-dimensionellt berg i form av skummat hav som försöker bestiga strandkanten. 
Jag sprang och jag sprang men jag fick inte syn på Kajsa. Alla personer jag pa hall trott var Kajsa visade sig vara fiskare eller ensamma surfare. Efter en timme hade jag klarat av halva stranden. Även hälften av vattnet i min flaska var slut så långt. Mina vader började verka och jag började känna hur huden under mina fötter sakteliga började skavas av. När man tänker på det i efterhand är det kanske inte så märkligt att en våt sandstrand kan fungera som ett gigantiskt sandpapper. Jag trodde mig dock på allvar skymta Kajsa en bit längre fram. Dum som jag var insåg jag inte då att förutom försprånget så skulle Kajsa också hinna gå en bit under den tid jag hade hunnit springa. Jag tänkte hela tiden att jag kunde ge upp men jag var ju så nära slutet av stranden. Men vad tänkte jag göra när jag kom dit? Innebar inte varje meter jag sprang att jag skulle ha ytterligare meter att springa tillbaka. Men vad fan, ibland så måste man göra saker man inte vill. Eller?
Efter tre kvart hade Kajsa vänt längst borta och jag hade cirka femhundra meter kvar. Jag kände att räckte att en av oss hade "bestigit" den horisontella stranden. Sakta började vi gå tillbaka.

Märkligt nog tog det längre tid att ta sig hem. Att gå tar tydligen längre tid än att springa. Att mjuk mjuk sand kan bli som glasskärvor. Att medvetande kan bli så tomt av lite hetta. Att vetskapen om att man har ett odrickbart hav jämte sig konstant kan vara värre än att gå i en öken.

Trots tröttheten sprang vi sista femhundra meterna hem. Drack några snabba klunkar innan vi inhandlade en stor vattenmelon, en mango, en ananas, babybananer samt äpplen. Plötsligt var vi människor igen, människor med respekt för sand.

Resan till och fran nagonting - del 1

Den riktiga resan borjade inte forran cirka tva timmar innan jag skulle lamna Atlantas flygplats for Buenos Aires. Fram tills dess hade jag namligen haft sallskap med dansk tjej som ypperligt fungerat som avledare vad gallde mina kanslor av radsla och oro. Varken innan eller pa Kastrup hade jag hunnit bli sarskilt nervos da jag skickligt skot pa det genom att inte packa och sa vidare.

Det som f.o. utmarkte Atlantas flygplats var cirka 200 militarer kladda i sandfargat militarmonster, samt ett alldeles sarskilt ackligt rokrum

Nar jag satte mig pa planet klockan 20 lokal tid Atlanta, var jag riktigt trott och borjade kanna av att klockan egentligen var tre pa natten. Det visade sig sa smaningom att jag skulle fa ha gott om plats pa den nio timmar langa flygningen da ingen satt bredvid mig. Jag somnade genast men vaknade till en maltid som var identisk med som serverats pa den transatlantiska flygingen. Jag slot mina ogon anyo och sov nagot ryckigt men ok fram tills degs for inflygning. Samtdigt som planet borjade luta nagot nedat var det som om jordklotet gjorde det samma och blottade en cerisfargade strimma av nagot som skulle forestalla en soluppgang. Horiosonten strackte sig omojligt langt at bada hall sa att man med latthet kunde skonja jordens krokning. Ju narme marken vi kom desto mer farg fick horisonten. nar linjen blivit en avlang vulkan av glodande sma moln borjade ocksa marken under mig att titta fram. Och plotsligt kom all min oro som i en samlad pase smutstvatt: vad fan gor jag har, ensam 2000 mil hemifràn, for vems skull ar det jag reser, varfor sitter jag inte bara hemma och tittar pa How I Met Your Mother?

Landningen gick snabbt och plotsligt var jag i Ciudad de Buenos Aires.

Dar stannar jag i en vecka och later mina dagar besta av kaffedrickande, sightseeande och lasande av en fantastisk bok som heter Illusionisten av John Fowles, fantastisk. Jag gar langa strackor om dagarna, mina bruna Converse som jag vanligtvis inte anvander sa mycket borjar helt plotsligt att se valdigt ingangna ut. 
Jag stoter pa en kompis fran Hoganas som jag spelade hockey med for cirka 12-13 ar sedan, vi ater middag bestaende av den basta biten kott jag nagonsin atit.

Sedan bokar jag en bussbiljett soderut till en ort som heter Puerto Madryn dar jag hyser forhoppningar om att se pingviner och valar. Jag hinner knappt ga av bussen forran jag star pa strandkanten men hakan i sanddynerna och skadar en fena som star upp ur vattnet nagra hundra meter ut. hur kan den vara sa stor pa det avstandet? Det ar otroligt. Plotsligt ser jag en val till och ytterligare en, fem-sex stycken leker och plaskar och ger ifran sig sina ljud som later som nagon talanglos backpacker spelande pa en regnvat digeridoo.
Det negativa ar dock att nattens bristfalliga somn pa bussen har gett upphov till en kraftig ledvark som ger sig mer och mer till kanna for varje minut jag gar pa stranden. Jag forsoker sova bort varken pa en sandyn men smartan ar snarare kvadrerad nar jag vaknar. Jag gar till min hostel och tar ett par kraftiga smartstillande samt ett par panodil och somnar. Nar jag vaknar ar det nagot battre sa jag gar till affaren och handlar middag samt frukost och ett choklad. Nar jag kommer tillbaka satter jag mig pa sangen och laser "Kafka pa stranden" och ater mitt choklad. Det ar en magisk bok den ocksa. Men dock sa varar inte lyckan sa lange, jag kanner att det borjar klia i hals och oron; FAN det ar jordnotter i chokladet, jag laser pa det igen, och nej det star inget pa det. Jag tar metodiskt fram min medicin ur vaskan, haller ett halv saltkar i min vattenflaska, satter upp haret och tvattar mina hander sa att de ar redo for att foras ned i halsen. Jag gar in pa toaletten och sveper vattenflaskan i ett hugg. det ar vidrigt och spykanslan kommer men inget krak. Jag satter mig pa kna som vilken fellatioexpert som helst med handleden nastan nere i svalget; det hjalper inte. Jag borjar dock marka att kliandet borjar ge sig nagot. Jag funderar om det beror att vattnet spatt ut allergenerna eller om det ar for att det var for lite for att verkligen skada mig pa riktigt. Jag staller mig och tittar in i spegeln. det ar lustigt vilken javla idiot jag ar, tanker jag. Vad fan ska jag ata choklad for nar jag ar ensam i Argentina? Men du laste faktiskt pa innehallsdeklarationen. Ja, men alla andra ganger jag chansat nar jag varit ensam, javla idiot. Jag tar av mig kladerna och staller mig i duschen och later laxan laras. Det var trots allt bara ett och ett halvt ar sedan jag var med om samma sak, fast da hann det ga annu langre. Jag hinner ocksa le for en sekund nar jag funderar pa vad mina rumskamrater tankte nar de sag kille med chokladkakan som plotsligt springer till toaletten for att spy.


fortsättning Lust vor ein-fick resan.. Bordeaux.

fortsatt på väg söderut

vi stannar i Nantes i fyra dagar och tittar bland annat på en sju meter hög träelefant samt har vår bästa ost och vinkväll sen vår värd hängt med och valt fabrikat.

första liftningen från Nantes mot Bordeaux får vi av två unga tjejer som varit på festival i Holland. de kör oss cirka tjugo mil och släpper av oss vid en vägtull (péage) som förefaller vara en bra plats. den visar sig dock vara föga bra, efter fyra timmar och ett paket cigaretter ger vi upp och byta färdväg och går ut på en mindre väg som vi inte riktigt har en aning om vart den leder.

en militär stannar och kör oss en halvtimme, han talar ej engelska så vi har ingen aning om vi är på rätt spår. vi sätter oss och äter vår kvällsmiddag bestående av burklinser och bröd med en fantastiskt utsikt över motorvägen, det positiva med utsikten är dock att det  finnes skyltar mot Bordeaux.  klockan är sju och vi börjar få en svag aning om att vårt mål ligger allt för långt bortom verkligheten. visserligen bara 30 mil men ändå.

ytterligare en only-french-man stannar i sin splitternya Peugot, min aversion visavi det franska bilmärket börjar sakta avbetingas. det är en väldigt gladlynt man i trettiofemårsåldern som kör. han berättar glatt att hans bil endast gått tvåhundra mil.

han släpper oss utanför Santes, mitt i ingestans. klockan är nu kvart över åtta och solen börjar falla. vi vandrar längs den landsväg som är så fruktansvärt rak att horisonten börjar innan vägen svänger. efter en halvtimmes vandring och en halvtimmes försökandes till lift i sällskap av en brinnande solnedgång och guldgula rågfält så börjar det till sist att ösregna. inte ens i en sjöblöt stackars hunds kostym får vi skjuts av någon samarit. så vi bestämmer oss för att slå upp vårt tält, trots den vackra omgivningen bestämmer vi oss för att den torraste och säkraste platsen är bakom en lagerbyggnad till en bilaffär. vi somnar till en udda kör bestående av en skällande hund och kuckelikuande tupp.

vi vaknar i ottan av att en bil stannar till på grusvägen precis jämte vårt tält. jag ser Niklas sticka ut huvudet och säga att vi endast ska sova en natt och att vi är på väg. något rädd för represalier hör jag mannen fråga om vi behöver borsta tänderna för i så fall kan vi låna toaletten inne på bilfirman.

med fräscha gaddar ställer vi oss i morgonsolen och börjar lifta. efter en halvtimme stannar en vacker brunett i ful röd bil. hos ska hela vägen till Bordeaux. hon är utbildad agronom och letar just nu efter en lantgård att köpa, men det är inte därför hon är ute och kör utan hon ska på fest i Bordeaux. när vi närmar oss Bordeaux så berättar hon att festen utspelar sig på hennes väns chateuax och undrar om vi vill hänga med och ta en titt på hur ett chateaux ser ut.

vidsträckta vinodlingar och ett ganska nergånget men slottsliknande hus består vännens chateaux av. han tar oss på en guidad tour des chambres och berättar om fermentering och druvor, vi möter andra gäng som också är på visning. efter en timme undrar han om vi vill provsmaka vin. han ställer fram en massa årgångar och några vinglas. jag hade hållit tummarna men inte riktigt vågat hoppas. jag tar försiktigt min första klunk av det yngsta vinet; väldigt surt och nästan lite unken smak. efter att ha smakat av ytterligare fem årgångar inser jag att unkenheten inte hade ett dugg att göra med årgången utan att det snarare är ett karakteristika för Chateaux de Segur. visserligen blir vinen godare med åldern men fortfarande smakar de inte särledes superbt.

väl i Bordeaux kollar vi upp adressen som vår couchsurfare gett oss, han verkar bo exakt mitt i stan, vid rådhuset. vi vandrar förbi stora teatern och ner längs med S:t Catherine som är överdrivet lång gågata som sluttar; folkmängden som skönjs är enorm, likt färgglada myror och knappnålshuvuden, i tiotusentals. butiksfönstrena syns inte ens då stånd kantar varenda millimeter av gatan.

vi möter Jonatan i hans lägenhet, ett fyravåningskollektiv där han själv bor på understa våningen i ett rum som luktar mögel, instängt och hasch. efter femton mintuter intervjuliknande samtal så ger han oss två nycklar och säger att han ska åka iväg i två dagar och att han väntar tre couchsurfare till från Kaliforninen. vi får i uppdrag att möta dessa, bestämma oss för om de verkar ärliga och i så fall ge dem nyckeln. tre ypperligt trevliga killar kommer. vi går med dem en liten runda och visar det av staden som vi tagit del av under dagen, dricker vin och somnar tidigt. dagen efter bestämmer vi oss för att ta oss ut till Atlanten till en känd surfspot, cap feret. vi väntar på en buss som inte dyker upp i två timmar innan vi bestämmer oss för att ta spårvagnen till Lac du Bordeaux som är en ganska skabbig sjö vari och varvid vi badar och spenderar dagen.

vi sover ytterligare en natt hos Jonatan men då han kommit tillbaka och inkvarterat ytterligare två CS:are från Schweiz måste vi sova i deras lilla grottkällare som är en inomhuskällare med stenbänkar och singelsten som golv.

på morgonen hoppar på vi på spårvagnen ut ur stan och går längs motorvägen en halvtimme innan en man stannar och kör oss hela vägen till Toulouse. då han är pilot ska han till flygplatsen var han släpper oss och det känns för första gången befogat att gå runt med världens största ryggsäck. 


Nantes, Bordeaux och Toulouse.

långa dagar och långa nätter

Från Orleans får vi en kort skjuts till Tours vid en péage, där vi väntar i två timmar innnan nästa frivilliga filantrop anmäler sig. Han heter Manu, kör en splitter ny vit liten Peuogot och är iklädd kostym. Hans engelska är riktigt bra och hans musiksmak likaså, i spelaren rullar: Beirut, Paulo Nutinis nya album samt lite allsköns jazz. Det är något med Manu som gör att nästan känns lite för snäll, han propra uppsyn och hans ständiga leende.

Plötsligt svänger han av Autorouten och säger att han måste stanna på en mack för att byta kläder samt att han känner till en väg till Nantes som är mycket vackrare än motorvägen. Jag och Niklas sneglar lite mot varandra. Väl inne på macken ska jag och Niklas precis till att köpa vars en dricka när Manu kommer in iklädd jeans och t-shirt. Han tar en stor vatten och säger att han mer än gärna betalar våra drickor, vi säger tack men nej tack men när det är hans tur att betala så pekar han på våra drickor och säger till expediten att det är han som betalar. Vi tackar som mycket men känner oss lite dumma.

Manu springer på toaletten igen och Niklas säger med en lite orolig stämma: "tror du att han betalade för att man inte ska kunna se att vi använt våra kort här?" Jag skrattar, till en början och sen skrämmer Niklas upp mig mer när han påpekar bytet av kläder samt att vi är på väg ut mot mindre vägar... samt påpekar Niklas faktumet att Manu frågade om vi hade med våra körkort av någon anledning. Vi kommer överrens om att han ett "escape-ord", inte för att någon av oss vet hur man använder ett sådant när man kör i 130 men ändå: om någon av oss säger "Sol" ska den andre säga "Stråle". Jag skriver upp registreringsnumret och Niklasa lägger sin Swizz-army i byxfickan.

Manu kör oss längs Loire-floden, kör oss inom två små byar. visar en kyrka med en magisk utsikt, visar ännu fler fägringar innan han säger att vi nu närmar oss Nantes och att han kan köra oss till dörren. Han säger också att om vi känner fört så skulle vi kunna ta en lunch imorgon och gå en liten sight-seeing.

När vi släpps på Rue Du Paix tackar vi så mycket och jag och Niklas tittar lite skamset på varandra: det finns verkligen snälla människor alltså. Jag tror att jag kanske kan ha skrämt upp Niklas med min München historia sedan tidigare.

forts. följer.

f(x)=kx + m [där f(x)=tron på mänskligheten]

k=
x=antal dagar
m=den ursprungliga tron på mänskligheten (den var 100 innan resan, föll ned till -42 efter München)

Då min första encounter med kontinentaleuropas liftningsklientel inte var så värst bra så var m-värdet väldigt lågt til en början. Så för att funktionen ens skulle bli positiv krävdes några dagar av positiva upplevelser. Dock hör det til att jag är en optimist knappt utan dess like plus att min tro på mänskligheten vara relativt hög innan "Lust vor ein Fick "-incidenten så därför satte jag konstanten till 3,13 för att jag kände att det förmodligen inte skulle dröja särskilt lång tid innan jag trodde på min nästa igen.

Vi tog som nämnt tidigare en pendeltåg ut från Paris för 1 Euro. Då vår tanke var att lifta kunde vi ju inte fuska hur mycket som helst; pendeltåget var på gränsen. Efter en timme var vi utkanten av Paris slöja och det såg relativt grönt ut. Vi gick till turistinformationen och fick en karta, köpte lite burkmat på närmsta närbutik och skrev sedan Orléans på en skylt och ställde oss på en lämplig plats längs landsvägen.

Efter en halvtime stannar en man på vespa och säger att vi står på fel väg att vi borde gå en halvtimme åt andra håller; föga inspirerat stoppar vi ner skylten i väskan och går. Vi möter dock en man på vägen som vi bestämmer oss för att fråga och konstigt nog så säger han att vi är på helt rätt plats och att det är en riktigt lång promenad om vi ska försöka hitta autorouten som han förmodar att den andra mannen talat om.

Puh och det dröjer inte mer än en kvart innan en kvinna stannar och plockar upp oss, hon ska hela vägen. Det sitter en man i framsätet som vi har ganska svårt att placera; antingen är han en liftare som vi, eller så är han hennes petita man, han talar dock inte ett ord engelska till skillnad från kvinnan som är väldigt duktig. Vi kommer fram till Orleans vid 19 och vi försöker hitta en internetcafé för att se om jag fått något på kroken på mitt Couch-surfing spö. Vi hittar inget internet men däremot en biograf var de visar Woody Allens nya film "Whatever Works". Vi skjuter på boendeletande och går in och sätter oss och ser på film. En charmig och rolig film med en fantastiskt vacker skådespelerska; klart är filmen inte som hans äldre men men. Vi kommer ut från biografen kl 22 och bestämmer oss för att fråga människor om de antingen känner till en camping eller har ett golv vi kan sova på. Sedan min tidigare liftningssejour i Norge hade jag utarbetat en teori om vilka man kan fråga om potentiellt husrum:

1. Män som är under trettio går bort för att de inte pallar.
2. Män i grupp går bort för att de tycker det känns dumt inför de andra.
3. Ensamma kvinnor går bort för att de blir skrämda.
4. Par som är under trettio går bort för bland annat mannens svartsjuka.

1. Kvinnorna måste vara fler än dem som frågar.
2. Äldre män går bra.
3. Äldre kvinnor i grupp går bra.
4. Äldre par går bra.

I Norge lyckades jag få sova hos två tjejer i tjugo-års åldern; i Orléans går det sämre. Vi sitter nere vid Loire-floden och misströstar till klockan tolv innan vi bestämmer oss för att slå upp tältet på någon trygg plats. Jag föreslår bredvid kyrkan men Niklas känner inte för det. Efter en timmes promenad utan att finna någon gräsplätt utan en massa folk kring så känner Niklas på en random dörr på ett boningshus - öppet! Vi lägger oss i trappuppgången och somnar ganska kvickt.

Vi vaknar på vid sju av att folket börjar röra sig mot jobb. Vi packar ihop våra grejor och går och tar en kaffe och läser lite i våra böcker. Ett par timmar senare finner vi ett internetcafé där vi även upptäcker att vi hade haft boende om vi bara haft tillgång till internet. Vi ringer Aude som anmält sitt intresse och kommer dit och får en dusch samt möjlighet att avlasta våra värkande ryggar och lemmar.

Den fortsatta dagen i Orléans blir relativt händelsefattig. Fint väder och en ganska mysig stad men ganska trist. Vi avslutar kvällen med vin och häng med vår couchsurfinghost och hennes pojkvän.

Vi bestämmer oss innan vi går och lägger oss för att sikta på Nantes den kommande dagen.

Utveckling av tron-på-mänskligheten-ekvationen kommer med tiden.

Paris je´taime

Efter min smått traumatiska liftningserfarenhet i det fagra Tyskland bestämde jag mig för att ringa min vän Niklas som jag talat med lite löst om att kanske resa i Europa ihop med. Han var väldigt pepp och bokade en bussför att möta upp mig i Paris.

Den inledane liftningen skrämde mig så till den grad att jag bestämde mig för att inte lifta mer på egen hand. Jag tog kontakt med en kille på en sida som heter mitfahrerzentral, var folk skriver upp om de ska åka någonstans. Jag fann en grabb som skulle köra hela vägen till Paris för några euro.

Jag kom till Paris på måndageftermiddag och började vandra kring lite smått i hopp om att ett boende plötsligt bara skulle falla ner framför mig. Tanken var att jag skulle bo hos min mammas kusin men hon hade typiskt nog precis lämnat Paris.

En vän hade tidigare berättat för mig att hon hade bott på Shakespeare & co som är ett ur-koseligt antikvariat så jag bestämde mig för att gå dit och kolla läget. Jag kunde dock inte finna den amerikanske ägaren till stället så jag satt utanför i en timme i hopp om att jag skulle få se honom; dock utan lycka. Det kan också ha berott på att jag inte visste hur han såg ut.

Jag bestämde mig sedan för att finna ett internetcafé och kolla läget på couchsurfing-sidan var jag hade skickat ut några request för att få bo hos några random människor. Jag hade endast emottagit negativa besked.. dock hade en kille skrivit att det varje måndag utspelade sig ett CS-möte (couchsurfing inte counter-strike) på Lion´s Pub på Rue De Montmartre varje måndag. Så jag bestämde mig för att gå dit.

Jag kom in i lokalen, beställde en öl och frågade den kvinnliga bartendern vart de andra CS:arna höll hus. Hon sa att de förmodligen var utspridda lite överallt och att det bara var för mig att slå mig ner. Jag satte mig vid ett bord ensam och började sippa på min surt förvärvade öl när tre killar kommer och sätter sig. Vi börjar snacka och plötsligt är vi ett gäng på tiotalet personer. Det är tydligen quiz-night så jag skjuter upp mitt sovplatsraggande en timme. När folk sen börjar gå frågar jag killen framför mig om han vet om det är någon som kanske kan tänka sig att hosta mig. Han går en runda i baren och kommer tillbaka och säger att en Algerisk tjej kunde tänka sig det. Denna tjej kommer sedemera fram till bordet och visar sig vara en fantastiskt vacker Algeriska som heter Ludmila, iklädd en orange klänning, mörkt mörkt hår och en väldigt fin mörk olivfärgad hy, är hon något av en uppenbarelse i dubbel bemärkelse. Hon presenterade sig och frågar om det är jag som är svensken utan boende. Hon säger att vi kan mötas utanför om en timme.

Vi möts och vi hoppar in i en bil som tillhör hennes kompis som visar sig vara en man iklädd blå klänning och illa målat läppstift.. eller nej inte riktigt, hennes vän är en ung tjej som verkar vara hur snäll som helst. Hon kör oss hem till Ludmila en liten bit utanför stan var jag blir visad på en lägenhet med många röda inredningsdetaljder, bland annat en röd IKEA-bäddsoffa som jag slocknar på i stort sätt direkt när jag kommer in. På morgonen skriver jag ett litet tackbrev och lämnar lägenheten tidigt.

Det är nu den fjortonde juli och Frankrikes nationaldag. Jag möter upp några av människorna jag träffat kvällen innan för att fira vid Champ-de-Mars alldeles vid Eiffeltornet. Jag dricker rödvin i mitt medtagna vinglas som är det enda som utstrålar någon form av distinktion i min slitna backpackervarelse. Iklädd smutsiga kläder och stor ryggsäck. Kvällen börjar närma sig sitt slut och jag har återigen ingenstans att vägen. När en av killarna frågar om jag vill slagga hos honom ett par nätter: en man i 35-års åldern som är väldigt gay i det mesta i sin uppenbarelse, vilket han även nämnt tidigare.

Fyrverkerierna vid Eiffeltornet är makalösa och varar i otroliga 40 minuter; pengarna som lär ha spenderats på denna rök och ljusshow skulle säkert ha kunnat föda ett par afrikanska länder i ett decennium eller två.

Niklas kommer till Paris och vi kör en planlös flanörsdag och går i stort sett hela dagen, inga problem för mig då jag ej längre behövda vandra omkring med väska på ryggen.

Vår fortsatta Paris vistelse innehöll inomhusbadande i en bokstavligt talat helgjuten pool vars vatten var renat med ozon istället för klor, det var cool; Alfred Nakache heter badet och ligger i 19:e arr. tror jag. Vidare besökte vi Paris katakomber , provade att gå ut i Mairet, besökte Versailles, kollade in det charmiga 20:e arr. samt besökte Pere Lachaise och tittade på mausoleer och gravstenar. Vi bodde två sista nätterna hos min mammas fantasiska kusin Viveka som jag tidigare redan nämnt. Vi början vår månads långa vin- och ost-kavalkad.

Vi lämnade hennes mysiga hem och två katter vid namn Stampe och Mats en söndag för att hoppa på första bästa pendeltåg som kunde ta oss söderut ut från staden, och här började vårt liftningsäventyr på riktigt - on our way to Orleans.

Lust vor ein Fick?

München var det tankt att stanna till i ett par-tre dagar men blev fem natter. münchen vaxte pa mig under dagarna, mycket pga sallskapet men ocksa pga Tollwood en liten marknadsliknande festival samt Pridefestivalen med tillhorande Emilia-spelning som inneholl "big big world" vilket var lite sureellt.

forsta liftningen fran Munchen var mitt livs samsta. en skylt med Stuttgart i handen anvandes efter en tagresa och tva timmars promenix for att finna den mytomspunna Autobahn. dar stod jag i tre timmar utan fiskelycka. middag bestande av majs och mjukost. efter nagra om och man i dubbel bemarkelse som kommer att forklaras snart gick jag bort fran motorvagen in i ett litet "the Village"-liknande samhalle. dar vandraade jag med min nyinkopta Haglofs-ryggsack och hoppades pa tur. da kommer en bil och staller sig hundra meter framfor mig, en ny svartblankande Citroën. en man vevar ner rutan och tittar pa mig nar jag passerar. jag haller tummarna for att han ska fraga om jag ska till Stuttgart, inget hander. tva minuter senare kor han forbi mig igen och parkerar, kliver ur bilen nar jag kommer; ikladd svart-rod klanning och strumpebandshallare. han sager ingenting utan sneglar endast pa mig och oppnar bagageutrymmet som sag valdigt rymligt ut. jag tanker for mig sjalv att jag nog ska akta mig for honom/henne. efter ytterligare hundra meter passerar han igen och parkerar, jag borjar bli lite radd men tanker att jag kanske inte ska vara fordomsfull att jag kanske mest ar radd for att han ar svardefinierad. fjarde gangen han passerar stannar han inte utan vander bilden och kor mot mig.. stannar.. oppnar bildorren och visar stolt sin nya klanning han bytt om till samt sitt valdigt illa malade roda lappstift som klar lapparna i "wild at heart"-stil. han oppnar munnen och sager "Lust vor ein Fick?" och visar med handerna ett genitalpaket som endast holjs av en genomskinlig svart sidentrosa. som tur ar kan jag tyska och svarar "nein danke" och gar vidare. jag gar och gar pa ensliga skogsvagar och tittar da och da over axeln. han ar borta, puh. jag tanker pa mammas varningar om att lifta och borjar kanna mig nagot dum. efter ytterligare femhundra meter kommer ett vagkors och nar jag tittar at hoger ser jag bilen igen sta parkerad pa en busshallsplats, jag gar snabbt at vanster, hoppar over ett litet dike och borjar springa sa smatt over en aker. ingen bil bakom mig skymtas. jag kommer ut till nasta vag och borjar lugna mig lite. skoskavet pa mina lilltar borjar plotsligt ge sig till kanna sa fort jag blir lugn, jag bytar skor till joggingskorna, vilkar skaver precis lika mycket erfar jag snart. jag bestammer mig for att anyo forsoka ta mig ut pa Autobahn igen och borjar ga. nar jag ser en mojlighet langre fram att kunna ta mig fran en bro ner till Autobahn ser jag plotsligt bilen igen. jag sneddar over gatan och borjar klattra over ett staket tjugo meter fran bron. jag kommer over staketet precis och tittar bakat, precis da passerar den svarta Citroënen for sista gangen.

efter en timme av misslyckade hander i luften korsar jag Autobahn och borjar lifta tillbaks till Munchen igen, transvestiten tog bort nagot av liftargladjen. jag behover endast sta en kvart innan jag far skjuts hem. min kusin och hennes man har precis lagat mat nar jag kommer innanfor dorren och forst da kanner jag mig lugn.

kaptenen och timglaset.

har varit fyra ganska snabba veckor; inte snabba som i att de har sprungit i väg utan mer snabba som i att det varit högt tempo och många olika saker ha provats och gjorts.

sommarlovet tog sin borjan den femte juni da jag for hem till min lillasysters fodelsedag. sedan fors det till Stockholm for diverse upptag, bland annat tv-inspelning och att bli avspisad for tredje gangen. 

hem fors det torsdagnatt for att narvara vid systers student och pa lordagen begavs det sig aterigen till Sthlm. 

jag och Petter korde en flyttbil och overnattade i Linkoping pa flygbasen hos en var extrasambo. tidigt pa sondagen korde vi till Bromma och lamnde bilen och tog en taxi till Dobelnsgatan Sthlm och satte oss anyo i en minibuss for att darifran aka till Barnens O. jag somnade i bilen och vaknade val framme.

kollot var aterigen fabtastic och Petter blev arets nykomling vilket gladde mig. tva veckor gick fort och plotsligt begagnades Sthlms gator aterigen till vandring med stora vaskor i handerna. sondagnatt sovs det pa Langholmen efter en dags badande med hog musik spelandes fran strand-DJn.

natten var tuff, kall och karg. tva timmar pa en klippa, tre timmar i ett batgarage och tva timmar pa stranden tills morgonsolen blev alltfor olidlig. frukost i Tantolunden, bad pa Langholmen igen. dagen gick fort och innan jag visste ordet av vaknade jag pa tisdagen i Solna varpa vi begav oss till Djurgarden och trampade bat.

dagen efter hoppade jag och Petter pa taget hem till Skane. pappa hamtade mig i Lund och vi at middag hemma. de fa dagarna som spenderades hemma innan Europafarden var synnerligen bra. bad pa olika smultronstallen med gedigen matsack samt fina grillkvallar hemma plus film.

pa mandagen ar det dags att bege mig, mitt flyktvbeteende och resfeber gjorde att min vaskan annu ej var packad sa klockan tolv nar den ar fylld till bredden inser jag att jag formodligen inte kommer att hinna till Munchen innan natten fallit sa jag skjuter lite grann pa avfarden. badar med mamma pa kvickbadet istallet och koper fornodenheter infor resan. tar taget till Malmo och sover dar over natten for att ha narmare till kontinenten, okej inte bara darfor.

vaknar i Malmo och vandrar till Svagertorp, tar tva timmar utan nagon tur med liftningen. darifran tar jag taget till Kastrup och koper en biljett till Munchen. haller pa att missa taget da jag inte inser att taget till Tyskland gar fran Kopenhamn inte Kastrup. 

nattaget kommer till Munchen halv atta pa morgonen och tar U-bahn till min kusin var jag mots av stoj och stim fran tva blonda trollunga i tva resp tre-ars aldern. dagen bestar av honungsvin, ol och lara-kanna-Munchen-turistande. 

Ewyppten.

det var nice.

inte ett moln, turkost vatten, trövliga människor och farlig mat, dog nästan, bokstavligt talat.

Att bygga sandslott - dikt

jag byggde ett sandslott
jag gick in i det.

de stora sandkornen var lätta att gå på

vissa av sandkornen var genomskinliga
vissa var svarta
vissa lyste som diamanter

det låg snäckor på golvet där inne
de var för stora för att man skulle kunna trampa på dem

så jag gick vidare

jag fann en manet som kippade efter andan
jag kunde inte hjälpa den
så jag tittade bort

och gick vidare

jag fann en sjöstjärna
den var orange och knottrig
den hade tre armar
jag trodde att sjöstjärnor hade fem

så jag gick vidare

jag fann en inomhusflod
jag satte ner foten
den var bländande
men strömmen var stark

så jag gick vidare

jag kom till en sprialtrappa
jag gick uppåt
uppåt
ett steg åt taget
hela vägen upp

jag kom till ett torn
med utsikt

jag spejade utåt
men det hade hunnit bli mörkt
så jag kunde inget se


Jag står där än.

Hawaii, Oslo - lite mer Norge kan jag allt hitta..

Såg precis klart filmen med namnet Hawaii, Oslo - superfin. Jag började titta på den på kollot i Roslagens skärgård i somras men somnade, så nu äntligen fick jag tag i den igen. Riktigt mysigt också att vemodisera över den gånga sommaren i Oslo också.

Från en sak till en annan var jag på en riktigt nice cykeltur häromdagen, tog mig nästan runt Lund kändes det som, jag kände verkligen lycka i hela kroppen där jag cyklade i kvällssolen som inte alstrade så särskilt mycket värme men som ändå var ett ypperligt sällskap.

Nu ska jag snart, har laddat ner Soundtracket till Wes Andersons senaste fem filmer, inga dåligt soundtrack - nästan i klass med Eddie Vedders på "Into the Wild".


Godnatt

Tidigare inlägg
RSS 2.0