Utkast: Mar. 23, 2017


Yerkes-Dodson

Yerkes-Dodson

Vem har designat tyget?

 

Filosofi och psykologi

http://bulletin.kenyon.edu/x4280.html

- David Foster Wallace

Präst mot popgrupp


Utkast: Feb. 10, 2016

"Jag brukade tro att hjärnan var kroppens mest fantastiska organ. Sen insåg jag att det var hjärnan själv som tyckte det".

- Emo Philips

En fisk som alltid varit under ytan kommer förmodligen aldrig att förstå att den simmar i vatten. På samma sätt är det svårt för oss människor att förstå att våra tankar bara är tankar. Vi tror att tankars bild och utsaga av verkligheten är själva verkligheten, precis som fisken inte förstår att det finns annan verklighet bortom vattnet. För att uppnå förändring i vårt liv behöver vi dels förstå att våra hjärnor förser oss med tolkningar som beror vad vi varit med om under våra liv, vad vi har varit med om under dagen, tolkningar av verkligheten som i vissa fall inte stämmer överhuvudtaget. Därefter måste vi öva upp vår förmåga att titta och lyssna på tankarna utan att ta deras förslag och tolkningar som sanningar.

Kom ihåg lista


www.loopia.se

Drömmer du om att bo på lyxhotell 365 dagar om året. Här är din chans att göra det för endast 84 kronor per månad. Loopia är webbhotellet för dig som redan lockat 10 000 gäster. Loopias webbhotell har ett oändligt antal rum där du såväl kan sälja saker som locka besökare till din företagshemsida.


Ett ovanligt djur som jag fotograferade i Montreal.

Jag var i Montreal i somras och hälsade på en kompis. Andra dagen när vi spatserade på gatorna i skymningstid fick vi syn på något märkligt. Ett djur tittade fram bland soporna. Det hade en lång tjock svans och klor. Jag lyckades få ett fotografi av den men sen tassade den försiktigt iväg. Jag följde efter och när jag lyckades komma ikapp den vände den sig om och ställde sig på bakbenen och började väsa.

Är det någon som vet vad för djur detta är?









Carpe Carpum - Fånga Karpen


Jakten på Ayahuascan del III

Innan jag vet ordet av så är hela mitt jag uppslukat igen. Jag svävar fritt, separat men ändå i enhet med en stjärnbeströdd rymd som skimrar i mörk intensiv grön omkring mig. Plötsligt ser jag en rörelse som tillhör något så stort och snabbt att jag likaväl kan ha inbillat mig; som om hela himlavalvet plötsligt hade börjat snurra och den blå nyansskiftningarna knappt skulle vara märkbara. Jag kommer strax till insikt om att det är varats väsen som susat förbi mig, jag inser också att det inte är med mina dödliga sinnen som jag uppfattat rörelsen utan det ar jag som är inuti varats väsen och varats väsen som är inuti mig. Framför mig börjar jag nu skönja andens skepnad; det är en kattfiskliknande reptil med känselspröt som påminner mig om mustaschen pa en kinesisk kejsare. Trots att dess storlek övergår mitt förstånd kan jag se hur den vindlande omgiven av ett grönt skimmer susar genom dimensioner och ingjuter välvilja i allt den utgör och består av. 

Nar ormfisken försvunnit ur sikte och ur mitt medvetande uppenbarar sig plötsligt ett moln av marinblått och scharlakansrött; skimmer och gnistrande. När jag tittar lite närmre så ser jag att molnet består av otaliga små små världar som befinner sig långt långt nere på molnets botten. Jag glider närmre och ska precis till att äntra en av världarna som ar dränkt i regnbågar och kaneldoft när en figur seglar upp jämte mig. Han är inte längre än en meter och har ett deformerat grishuvud i en smutsig mörkbrun färg, samt en luva som vilar pa hans hjässa: 
- "Så du tänkte gå in utan att fråga först?" Jag vet inte om det varit tyst tidigare men varelsens röst är antingen så genomträngande eller så är alla ljud jämfört med tystnaden som annars rått öronbedövande och penetrerande. Jag tittar upp på varelsen trots att han befinner sig nedanför mig. Jag kan inte se in i hans ögon och jag kommer på mig med att titta nervöst och uppjagat åt alla håll. 
- "Du kommer att få ett val av mig." Varelsens mun rör sig inte, hans ansikte ser fortfarande ihoptryckt ut, som i en grimas av ansträngning och missnöje. "Alla som träder in i Ayahuascans värld i hopp om att finna, får detta 'erbjudande'". Utan att jag märkt det är jag nu omgiven av molnet och dess sprakande dimma. 
- "Du kan antingen stiga in i en av dessa världar. Uppleva saker, platser, öden och historier som ingen tidigare har tagit del av. De mest fantastiska platser, de mest eggande äventyr och de mest lockande skönheter som du inte ens kan foreställa dig. Personer och erfarenheter som skulle gora dig lycklig pa momangen och uppfylla dina drömmar". Grisdvärgen tittar lurigt åt vänster och sedan åt höger som för att se om någon tjuvlyssnar. Sen lyfter han sin krumma högerhand och drar med den genom molnets glittrande partiklar som för att presentera något. Fram träder en vägg av morka bokhyllor som sträcker sig ikapp med en stege sa långt jag kan se. 
- "Det ar många män och kvinnor som har varit här fore dig och fått 'inspiration' av mig". Han lyfter sina fyrfingrade klövliknande händer och gör citattecken i luften. Det tycks mig också som att varelsens ögon sakta öppnas och rynkorna i ansiktet slätas ut. Plötsligt flyter guldiga bokstäver fram ur de svarta bokryggarna bakom varelsen. De bildar namn, ett efter ett: Herman Hesse, Lewis Caroll, Michael Bulgakov. Så fort sista bokstaven i ett namn uppenbarat sig sugs det åter in i bokhyllan. Jag hör mig tänka: "Vilken chans att bli en av de stora. Att få vara med om ett oförglömligt äventyr. Att slutligen skriva en bok". Jag tar ett litet steg framåt for att visa att jag ar intresserad när ett brunt knotigt finger höjer sig i en forebrående gest.
- "Du ska dock komma ihåg en sak. Man får endast detta erbjudande vid sitt första besök här, och..." Grisdvärgen lägger emfas på 'och:et' "...och som John Gardner så fint formulerat det så ligger storheten i ett beslut inte i vad man får utan i vad man inte får. Och när det gäller detta beslut så är det dig själv du väljer bort om du äntrar en av världarna. Du väljer bort chansen till en inre resa och expedition. Det finns inga garantier for att du ska nå insikt på din inre resa heller men om du väljer dig själv så existerar i varje fall möjligheten till lycka". Rädsla vaknar och det känns som att hela min bröstkorg slår likt ett förvuxet hjärta. Det ligger något tveksamt i det varelsen säger, tänker jag. Varför skulle jag inte kunna få ett lyckligt liv bara for att jag inte nar en särskild insikt i en hallucination? Eller är det något i de andra världarna som gor en olycklig? En tydlig tudelning huserar i mitt huvud: äventyr, framgång, nya universa, missmod och svartsyn VS. ett enklare liv, mer verklighet, kanske ljusare, kanske lyckligare. Jag slits nästan itu. Eller handlar detta om mod? Om att kasta sig ut for ett stup? Vilket stup är i så fall högst och inför vilket hopp krävs det mest mod? Innan jag lyckats formulera ett beslut sa märker jag hur jag sakta seglar bort fran Grisdvärgen och de tillhörande färgexplosionerna som försvinner mer och mer. Jag forstår att jag har gjort mitt val. Svävandet bort fran molnet känns som en lång, sval inandning. Jag känner några våta fingrar mot min panna. Jag har återvänt till shamanen. Han baddar mig med en kall vätska. Det våta fingrarna rör sig över mina armar och mina kinder. Jag hör också shamanen humma ordlösa vemodstoner. Hans sång slår an inom mig och jag fylls av lycka, sen av sorg. Shamanen fortsätter att sjunga och hans plågade vibrerande stämma fyller mitt medvetande mer och mer tills jag känner spiralen igen. Jag försöker inte ens kämpa emot. När den sänks över mig ser jag ser jag projektionen av en pojke med ljus kalufs mot dess insida. Han springer barfota på en väldigt grön gräsmatta. Självklart är det jag som ar barnet.

Jakten på Ayahuascan - DEL II

När shamanen släpper min hand så vänder han sig om och går in en gränd bredvid huset. Av någon anledning så tvekar jag inte ens, jag hinner föreställa mig vad shamanen skulle kunna göra med mig men mina ben vill framåt. Gränden visar sig vara en utomhuskorridor med stampat jordgolv som löper längs med det mintgröna huset. Efter tjugo meter öppnar han en trägrind som halvt håller sig uppe med hjälp av ett rostigt gångjärn. På andra sidan finner jag ett stort dunkelt rum, också det med jordgolv. Här och var hänger fjädrar och drömfångare, och mot två väggar står det små altare med mängder av jesusikoner; märkligt med en kristen shaman tänker jag. Det brinner små rökelsestavar i två hörn och en något kvalmig söt luft letar sig in i mina näsborrar. Shamanen ber mig att sätta mig på en soffa som står mot rummets bortre långsida. Han säger att vi snart ska börja. Han frågar om jag röker för det kan vara skönt efter att man svalt drycken. Trots att det var nästan var två månader jag slutade så hör jag nikotinisten inom mig resonera: som en del av shamanritual är det självklart okej att unna sig en cigarett.
Shamanen tar fram två koppar av putsad terracotta samt en femtiocentiliters petflaska vari det finns en lysande brun, opak vätska i. Han häller uppskattningsvis upp en och en halv deciliter i var kopp. Utan förvarning ger han mig en och säger "Salute!". Först när koppen vilar mot insidan av min hand så inser jag allvaret i situationen; jag är i akt med att dricka en okänd halluciongen brygd tillsammans med en person jag känt i knappt tio minuter. Jag sväljer allt i två stora klunkar.

Jag känner hur den bruna glittrande vätskan motvilligt glider ner i min hals. När luften letat sig in i min mun så hinner också smaken ikapp. Jag fylls av vämjelse och en sur kräkliknande smak strålar upp ur mitt svalg. Jag fortsätter att svälja luft för att förhindra uppkastning. Jag känner hur brygden ligger och fräter på botten av min tomma magsäck; jag kan nästan se den pysa och fräsa framför mig. Då räcker shamanen mig ett paket röda Marlboro. Med skakande fingrar tar jag en ur paketet; kanske kan tobaken ta bort det värsta av smaken som klär mina läppar och mun. Mitt första bloss på några månader smakar ingenting, jag hör bara det torra smackandet från mina läppar samt ser röken diffundera i rummet. Resterande bloss smakar heller ingenting i sig utan gör bara att Ayahuascasmaken återkommer starkare så jag slänger fimpen i en hink med vatten i som råkar stå vid mina fötter. Shamanen säger att det börjar bli dags att fokusera och att taklampan släcks om tre minuter. Han säger också att jag ska försöka undvika att öppna mina ögon under ritualen.
Jag drar upp mina ben under mig på soffan och sätter mig i en förenklad lotusställning och börjar koncentrera mig på min andning; jag tänker att det nog är bra att jag har mediterat ganska mycket under min resa. Trots att jag försöker ha min fokus på andningen så hör jag mina tankar röra sig kring om Ayahuasca verkligen har någon effekt i sig och vad som kommer vara placebo, inducerat av min tro på indiandrogen.
Efter uppskattningsvis tjugo minuter av riktigt bra meditation har det fortfarande inte skett något med mitt medvetande, förutom att små vita fläckar har börjat skymtas på insidan av mina ögonlock, och att jag börjar bli lite trött i ryggen. Plötsligt hör jag ett vagt men mjukt surrande födas någonstans ovanför mig till höger. Det låter som en tecknad humla eller minikolibri som stillastående fladdrar med sina vingar på en konstant frekvens. För varje sekund jag fokuserar på surrandet ju mer absorberar det mig och ju mer får det icke-auditiva former. Jag ser och känner en gyllene spiral och virvel som svävar över och kring mig och liksom succesivt sväljer mig uppifrån och ner. Ljusfläckarna på mina ögonlock börja sakta också transformeras, ögon bildas: jaguarer, lejon och vargar stirrar på mig från botten av mitt medvetande. Surrandet blir också intensivare, inte i volym elelr frekvens men i färg; det gyllene blir guldigare och det glänsande mer strålande självlysande. Plötsligt är jag i surrandet, i de harmoniska vibrationerna. Det är som att en portal har öppnats och på andra sidan har jag funnit en värld i silver fylld av små små rektanglar i purpur, citron och orange. Väggarna som omger mig rör sig och skapar en tunnel in i den silvriga dimensionen. Jag märker att jag börjar tappa känseln i mina armar och snart känns det som att jag lämnat kadavret till kropp bakom mig på soffan i den smutsiga verkligheten. Jag förundras av färgerna och finner mig själv sitta med vidöppen mun och försöker ta in med så många sinnen som möjligt, när väggarna plötsligt blir långsmala varelser som sävligt men graciöst rör sig omkring mig, de har samma färg som omgivningen så jag vet inte om de utgör väggarna eller om de kom från dem. Jag känner mig så lycklig av all fägnad och färg omkring mig - ljumma tårar rinner ner över mina kinder och jag känner hur jag ler med hela kroppen, samtidigt så får jag inte nog; jag vill vara en del av den nya dimensionen. Jag lutar huvudet sakta bakåt och känner hur en gäspning håller på att frammanas. Min mun öppnas och jag känner hur en massiv dimma forsar igenom mig och fyller mig - jag behöver inte andas längre. Mitt gap är så vidöppet att jag föreställer mig själv som en cyklop med en gigantisk mun som öga. Surrandets väsen finns nu i mig och jag är i det. Det viner i mina minsta blodkärl likt en vibrerande värme som också finns överallt omkring mig.
Ur mörkret hör jag plötsligt en mobiltelefon ringa och ögonblickligen är jag tillbaka i min värdsliga kropp. Jag hinner inte mer än lägga märke till medvetandeförskjutningen innan surrandet vill ha min uppmärksamhet igen. Det är som en uppochnervänd undervattenvirvel som suger tag i mig och kräver att jag återvänder - kräver min närvaro. Jag hinner bli rädd. Om jag träder tillbaka in i mitt Narnia, kommer jag då någonsin att kunna komma tillbaka till mig själv igen? Kommer mina upplevelser att fortsätta vara av det positiva slaget eller kommer mina mörka beståndsdelar att framkalla svärta och och mardrömmar?

Innan jag vet ordet av så är hela mitt jag uppslukat igen. Jag svävar fritt, separat men ändå i enhet med en stjärnbeströdd rymd som skimrar i mörk intensiv grön omkring mig.

Jakten på Ayahuascan

Innan jag kom till Sydamerika hade jag hört talas om meskalin och hallucinogena svampar, samt att dessa substanser (också) används av shamaner här och var och sedan tusentals år. När jag kom till Brasilien fick jag höra om det "nya", Ayahuasca. Det är en blandning av en klängerväxt eller lian och en låg bladväxt som finns i de tropiska delarna av Sydamerika: Banisteriopsis spp är lianen och bladväxten tillhör släktet med det välklingande namnet: Psychotria. Ayahuascan ses inte som en drog utan som en medicin och medvetandevidgare. Shamaner använder den till att komma i kontakt med gudar och "vanliga människor" använder den för att rensa kroppen och själen. 

Även i Argentina pockade indianernas shamanritualer på min uppmärksamhet. En månad innan det utannonserades att Mario Vargas Llosa hade vunnit nobelpriset i litteratur hade jag råkat springa på ett exemplar av hans bok "El Hablador" (The Storyteller). Så här i efterhand kan jag nästan skämmas över att jag knappt visste vem han var även om jag tyckte att han lät bekant när jag fann boken. På baksidan jämfördes han med jättar som Balzac och Charles Dickens. I denna bok beskriver Mario hur shamanen Tasurinchi upplever Ayahuascans värld. Hur han lär sig flyga, hur han tar emot budskap om sitt folk från gudarna samt om dåliga trippar där han blir förvandlad till en Gregor-Samsa-Tasurinchi - en skalbagge på rygg som hotas att ätas upp av ödlor och fåglar.

När vi väl kom till Vargas Peru så ville jag få veta mer om Ayahuascan. Det verkade finnas väldigt många sätt att gå till väga. Vår ena guide på Inkaleden sa till exempel åt mig att bara gå och köpa det av vem som helst på stan. Den andra sa att jag skulle vara ytterst försiktig och att det var särskilda förberedelser man skulle vidta samt att man absolut aldrig fick göra det på egen hand - puh.

Efter Cusco reste vi via Poorman's Galapagos Islands utanför Pisco till Lima. Därifrån tog vi flyget in till djungelstaden Iquitos som jag tidigare berättat lite om. En stad som verkade vara väl förtrolig med Ayahuascan. På restaurangerna stod det på stora skyltar att de erbjöd Ayahuascadiet, vilket innebär: ingen kött, ingen olja, inget salt, inget socker och inget sex(varför sex stod med på restaurangens diet vet jag ej).

Efter fem dagar i djungeln nära inpå naturen och det ursprungliga började jag känna att jag var tvungen att ta tag i Ayahuascan. Jag förstod att det var nu eller aldrig. Så jag bestämde mig för att fråga min guide om han visste någon lämplig shaman samt om han visste om någon ceremoni skulle äga rum under den enda kväll som vi skulle ha i Iquitos innan vi skulle flyga tillbaka till Lima. Guiden sa att han skulle fundera och fråga omkring lite på stan när vi nått Iquitos med båten men att jag inte fick äta något efter frukosten klockan sex på morgonen. 
Efter några timmars guppande på floden kom vi tillbaka till verkligheten. Min hunger hade nu börjat ge sig till känna och jag försökte undslippa det värsta med hjälp av Cocablad som jag hade kvar sedan Maccu Picchu. När vi tackat och dricksat guiderna bad den ene mig att komma till kontoret senare för att få veta ifall det var en bra kväll. Så vi skaffade oss ett hostel och sedan sprang jag och mötte guiden. Han log med hela ansiktet och nickade. Jag log tillbaka och då sa han att den shaman han själv brukar gå till har en ceremoni just ikväll, att den börjar om ett par timmar och att jag måste inhandla två citroner samt en flaska vatten för jag ska inte, och kommer inte vilja äta något på tolv timmar efter ritualen.

Efter tio minuters tuktukfärd stannar vi på adressen som jag givit till chauffören. Det är ett urtvättat mintgrönt radhus som skär sig kraftigt mot de intilliggande. Det är inte en människa på gatan eller utanför huset, jag hinner känna en liten skakning någonstans inom mig. Jag betalar 2 Soles(5 kronor) för resan och när jag ånyo vänder mig mot huset är han plötsligt där. Jag förstår inte hur jag kunde missa honom. Han är visserligen inte lång men hans väsen är svårt att undgå. Det är som att ett ljus omger honom och sättet han ser på mig känns så naturligt och självklart att man inte borde titta på någon på något annat sätt. Han räcker mig ungefär till bröstkorgen och hans hår är skulderbladlångt med silvriga inslag. Han räcker mig sin hand och säger någonting på en svårförstådd djungelspansk dialekt; hans hand är sträv, liten med rund, jag uppfattar att han heter Josè.


Jakten på jaguaren - DEL II

Jag vet inte om jakten på jaguaren någonsin tog slut för mig. Varje gång vi åkte bil förbi en något som skulle kunna tas för ett jaguarhabitat kopplades jag upp; mitt "prickiga-katt-filter" framför ögonen och odelad uppmärksamhet på vad som sker utanför fönstret. Dock får jag väl tillägga att ju längre tid som gick från det att vi var i Pantanal, desto längre bak i medvetandet förflyttades tanken på jaguaren.

Tills vi klev av flygplanet i Iquitos, nordöstra Peru. När dörrarna öppnades slog en syrefattig våt luft emot oss; det blev svårt att andas och huden blev genast klibbig. "Welcome to the Jungle!"
Det var endast vårt flygplan som såg ut som ett vanligt flygplan, resten av flygplatsen var ockuperad av helikoptrar, flygplansvrak och flodflygplan. Den tropiska luften gjorde att jag insåg att vi återigen kommit in på jaguarterritorium, jag knöt min hand i byxfickan; nu skulle jag möta en jaguar.

Jag hade sedan vårt förra vildmarksäventyr läst på lite om min kära vän jaguaren:

Den är det största prickiga kattdjuret och är i praktiken utrotningshotad nästan världen över utan att för den delen vara officiellt listad som utrotningshotad. Jaguaren är en uteslutande en köttätare och fångar sina byten genom att smyga på dem bakifrån för att då smälla dem med tassen och sedan krossa offrets skalle med hjälp av sina kraftiga käkar.

Efter en och en halv timmes bilfärd på en nyasfalterad väg kommer vi till Nauta som är en mindre hamnstad precis vid ingången till Amazonas, en resa som tidigare bara kundes göras via åtta timmars båtfärd. Staden är mycket mindre än Iquitos och vår guide berättar att detta är sista utposten innan det riktiga Peruanska Amazonas börjar.

Efter att ha ätit en frukost bestående av en rejäl köttbit så hoppar vi på en flodbåt som skall föra oss in i det okända. På floden som är enormt mycket bredare än vad vi trott möter vi ensamma fiskare i utkarvade kanoter samt gigantisk drivved i form av jätteträd. Om vi tycker denna flod är bred ska ni se Amazonas bredaste del, säger guiden: fyra kilometer och extremt strömt. Efter ytterligare guppande svänger vi höger in på en mindre flod och vegetationen blir genast tätare längs kanterna. Stora vita hägerliknande fåglar står och vadar i flodkanten; Great Egret eller Great White Egret heter den, guiden tillägger att den också ibland har kallats Great White Heron tidigare. Kvinnor sitter också här och var och tvättar nere vid vattnet. Jag funderar kring hur ren en vit tröja kan bli i det opaka bruna vattnet.

Vi hinner knappt lämpa av våra grejor i vårt nya camp innan det är dags för vårt första äventyr; simma med de rosa floddelfinerna. Efter att ha åkt en stund i båten igen såger guiden att till oss att det ar tryggt för oss att hoppa i vattnet. Kajmanerna, Anacondorna och Pirayorna då? säger vi. Guiden översätter till de andra guiderna och de börjar skratta. Ingen fara alls säger de. Så vi hoppar i.
Efter att ha guppat omkring en stund dyker delfinerna bokstavligen upp. De är verkligen rosa. De är dock något fulare en jag har föreställt mig med sina klumpiga sjölejonliknande huvud. Rädslan för vad som gömmer sig i det grumliga vattnet börjar sakta ge med sig och jag vågar till och med öppna ögonen under vattnet. När jag sticker upp huvudet ur vattnet kommer jag att tänka på jaguaren igen. HON ÄR HÄR. Jag vet det. Hon sitter alldeles säkert och kikar på mig från något väl kamofluerat tillhåll. Svart mot guld, prickar och päls. Mina vänner fortsätter att bada intet ont anande om djungeln bakom dem som väntar, vaktar.

När kvällen kommer är det dags för mörkersafari. Vi tar på oss gummistövlar, långbyxor och tröjor som täcker armarna, samt ficklampor.
Det tjocka lövverket gör att det totalt beckmörkt. Ljuset från fullmånen når endast sällan ner till den fuktiga marken. Det känns som att vi går under vatten. Lianerna och grenarna växer i alla riktningar och känns som tång och sjögräs. Det är så fuktigt i luften att gälar nästan vore att föredra; vi andas undervattensdjungel. Det är ljuden som förråder faktumet att vi är ovan havsytan. Cikadornas stråkar jazzar för fullt och gnisslar med en imponerande akustik.
Här och var stöter ljuskäglan från min ficklampa på sanslösa spindelnät i olika former, mönster och dimensioner; de tindrar vackert mot natthimlen som fond.
Amazonas lukt är också den speciell. Det är som om djungeln består av olika doftrum. Från att ha varit i ett rum av sandelträ kan man tjugo steg längre fram plötsligt stiga in i ett av förruttnelse, mörka, tunga och vämjeliga dofttoner.
Plötsligt ser jag två eldgula ögon mellan trädstammarna. De ser inte glada ut. Det ser ut som ögonen på ett barn som inte tycker om att föräldrarna hängde med på första dejten. Jag tittar framåt för att se om mina vänner är i närheten men de är några tiotals meter längre fram. När jag försöker få syn på ögonen igen är de så klart borta. Jag springer försiktigt fram och berättar vad jag sett. De säger att de också sett ögonen men att det bara är eldflugor som blinkar flörtigt. Jag vägrar tro på dem - det var jaguaren.
Vi går vidare i hopp om att få syn på ormar som är vårt huvudsakliga mål. Vi får syn på skorpioner, skorpionspindlar, vi håller babytarantlar i händerna, vi får syn på en groda som väger cirka ett kilo, pilgiftsgrodor, owlmonkeys, loud night monkeys, bamburåttan som låter högst i djungeln samt diverse fåglar men inga ormar. Vi börjar bli frustrerade även om jag ibland tycker mig ha kommit över sådana onödiga känslor. Vi sätter oss ned vid en sjö i hopp om att i varje fall få syn på en reptil - kajmanen. Vi är dock inte så exalterade då det fanns så många på vårt förra vildmarksäventyr i Pantanal. Efter några minuter upptäcker vi hur otroligt många fladdermöss som flyger ovan våra huvuden, hundratals, tusentals. Jag kommer på att jag har läst någonstans om att man kan kasta upp småsten i luften för att attrahera fladdermöss; de tror nämligen att allt smått i luften är insekter.
Efter att ha lekt det ett tag så reser vi oss sakta upp och smyger ned till vattnet. Först ser man inget men när vår guide sedan riktar sin ficklampa ut mot sjön ser vi dem, hur många som helst. Till en början tror man att det är eldflugor men vid närmare beskådan ser man att det är ögon. Det ser ut som en stjärnhimmel på marken.
Därefter går vi till campen som har satts upp å våra vägnar. Hängmattor med myggnät över. Väl där finner vi vår första orm: död. Det är en rosa trädboa med avbitet huvud. Guiden säger att om vi hade stannat vid campet hela tiden kanske vi hade fått se när höken eller örnen slet av huvudet på boaormen. Jag tycker att det är ganska häftigt samtidigt som jag hellre hade fått syn på en riktig orm eller en jaguar.
Vi är alla trötta efter den långa promenaden så vi lägger oss direkt. Jag ligger vaken länge i min hängmatta och lyssnar på The Soundtrack of Amazonas. Tankarna flyger fram och tillbaka; skulle jag vilja att en jaguar attackerade mig under natten? Hur mycket skulle jag betala för att möta en jaguar öga mot öga? Vad gör man om man möter en jaguar?

Jakten på jaguaren

Efter forsandet i vattenfallen begav vi oss sedermera till Pantanal som är världens största sumpmarksområde (1/4 av Sveriges yta) och innehar en av världens högsta diversifiering av djurliv och ett stort antal endemiska arter. Till exempel lever världens största och bäst bevarade bestånd av jaguarer i Pantanal.

Efter en fyra timmars färd på kirurgiskt raka vägar genom Brasiliens västra hörn blev vi avsläppta precis vid ingången till sumpmarken; det kändes som att stå precis utanför stängslena till Jurassic Park. Efter en stund kom en lastbil medd öppet flak och hämtade upp oss. På grusvägar åkte vi sedan en timme. På denna timme hann vi förmodligen se fler fågelarter än vi någonsin tidigare gjort, bl.a. stora svarthövdade storkar plus en handfull andra djur, t.ex. armadillos, vildsvin, och capybaras som är vattenlevande gnagare i storleken av en liten kalv.

När vi kommer in på området så möts vi av värsta hostelkomplexet med pool. små dammar och bar. Jag märker hur en del av mig blir glad och en del bli besviken. Vi kör dock förbi området och chauffören säger att det är för de som ska bo inomhus, vårt camp visar sig vara ett något mer rought område med hängmattor under tak intill en flod med tiotals vilda kajmaner.

Första dagen gör vi ingenting mer än att sitta vid floden och titta på de lata minikrokodilerna som lapar sol. Dagen efter däremot börjar jakten på jaguaren, i varje fall för mig. Inför resan hade jag sett bilder som turister tagit på jaguarer samt läst om att det finns många jaguarer i Pantanal.
Vi börjar med båtsafari på en gyttjig flod med stark ström. Vi hinner bara lätta från kanten innan jag ställer in min uppmärksamhet på djurlivet. Vi åker med låg hastighet och jag inbillar mig själv att jag är på båten i Apocalypse Now även om den inte utspelar sig i sydamerika. Jag synar noggrannt varenda meter av vänsterkanten av floden eftersom jag sitter på den sidan av båten. Jag tycker mig se ormar i vartenda trädgren, gigantiska anacondor i flodkanten och fantasidjur lite varstans. Så när jag efter bara fem minuters guppande verkligen ser ett väldigt stort kattdjur ligga i skuggan några tiotal meter från mig blir jag helt stum. Trots att vår guide sagt till oss att informera gruppen om ovanliga djur. Jag tror inte mina ögon på riktigt. Det är en jättekonstig känsla; jag vet vad jag såg men det kan ju inte ha varit det alla vill se och framforallt det djur jag helst av allt vill se. Vi glider vidare med ett svagt motorljud. Jag är helt kallsvettig och funderar över om jag borde berätta vad jag sett. Jag funderar också och om det jag såg verkligen var en jaguar, jag känner ju väl till hur hjärnan kan klistra ihop lite vad den känner för. (T.ex. ser man endast i svartvitt i periferin: hjärnan lägger på lite färg som logiskt sätt borde passa in). Under resterande timmar på flodbåten ser vi många häftiga djur såsom leguaner och kajmaner men inga fler jaguarer. Jag kan inte släppa tanken på att jag kan ha sett den. På väg tillbaka berättar jag för guiden på tumanhand vad jag tror mig ha sett. Han tittar på mig med bister förebrående blick och säger att det var ju synd att jag inte delade med mig av vad jag sett för det är under flodsafarit som vår egentliga chans att se en jaguar ligger.

Under kommande dagar ser vi massor av djur men inga jaguarer. Min vilja att se en jaguar lämnar dock inte mig under de fyra dagarna vi spenderar i ödemarken. Under varje promenad och biltur sitter jag som i trans och stirrar ut mot buskage och fält i hopp om att se denna magiska katt. Min önskan slår inte in men jag finner mig själv älska djurskådandet och den enorma fokus som tanken på jaguaren frambringar hos mig.
På väg hem från Pantanal ser jag mitt första kattdjur som någon annan också kan bekräfta; en Jaguarindo som är en vildkatt med brungrå täckning. Detta gör att jag blir glad men fyller ändå inte hela tomrummet som Jaguaren har lämnat hos mig.
För mig kommer jakten att fortsätta.

Iguazufallen

Jag står och stirrar in i vattnet. Det är som laviner och vintervulkaner, isvita vågor av moln som exploderar; kaskader av regn och vattenånga...

Iguazufallen är något jag aldrig sett maken till. Det ser ut som det borde ha sett ut där man föreställde sig att det "platta jordklotet tog slut". Jag vet inte hur länge jag blir stående och tittar på en särskild punkt där vitt skum från två håll möts och bildar en böljande klippvägg av vatten som fallit flera hundra meter. Det är en himmelsk känsla, både av regnet som kommer från alla håll men också av den ursprungliga renhetskänslan som endast naturens under kan dela ut. Mitt medvetande lämnar mig, eller så lämnar något annat mig, kvar blir jag i varje fall i upplevelsen.

"Hey! You there... Have you fallen in love with the water or what?" En skallig man med ett typiskt turistutseende som säger något om att han har följt med sin fru på en massa semestrar men att han har börjat tröttna på resmålen. Han talar med kraftig amerikansk brytning men även en annan brytning tittar fram som jag inte kan placera. "There was this girl you know. Like three months ago". Mannen vänder ansiktet snett uppåt höger. "You know I`m originally from here and that was the girl to". Jag lägger märke till imperfekt formen på hennes varande och kommer direkt att tänka på mitt och Kajsas samtal om hur inbjudande vattenfallen ser ut. Både att om man nu ska ta sitt liv, varför inte göra det med stil men också för att vattenfallet liksom kallar på en, hela dess väsen ömsom viskar ömsom väser ens namn. "She was twentythree years old. I wasn´t here at the moment but it´s told that she jumped in holding her hands in the shape of a flame and that she was all quiet... Eventually she was found hanging from a tree four days later when the water levels had sunk"... Min hjärna kan inte välja om sorgligheten eller det romantiska är viktigast. Mannen berättar sedermera att han är från Cuba; att han är en "free Cuban living in Miami" . Jag skojar och säger att jag är en "free Swede travelling". Han skrattar inte, istället säger han att om jag någonsin kommer till Cuba så kommer jag känna lukten av tvång och förtryck.

På vandringen på väg från fallen så sätter sig en laserblå fjäril på min ryggsäck. Samma kubanska man kommer fram till mig och säger att fjärlien betyder femtio år av tur. Längs tågspåret som vi sedan vandrar längs med ser vi tusen och åter tusen citron och limefärgade fjärilar.

Kafka och Marquis de Sade på stranden.

Nu har jag varit i Florianopolis, Brasilien i snart två veckor.

Och så idag. Jag tror jag läste ut Kafka på stranden för tre veckor sedan och har sedan dess läst Fågeln som vrider upp världen av samma författare. Idag, utan att vi vi visste om det, var det dags för Marquis de Sade pa stranden.
Vi gick vi upp vid nio cirka och gick ner till havet för att checka om vågorna var lämpliga för surf. De var de inte så vi kom överrens om att ta oss över hela stranden som ligger intill vår by Barra da Lagoa. Stranden ser väldigt lång ut men vi kunde inte riktigt förstå hur lång den är, särskilt inte om man är två envisa personer med självförtroende gällande uthallighet. Kajsa gick i förväg eftersom jag ville springa istället. Jag gav henne tre kvarts försprång.
Solen sken och jag hade 50 cl vatten i en flaska i ena handen och min ipod i andra. Jag var något rädd att jag skulle bränna sönder ansiktet eftersom jag hade rakat av mig allt skägg under föregaende dag hos en redig barberare med kniv, lödder samt den erforderliga svidande spriten efteråt. Nog om det.
Det var härligt att springa i sanden, att höra vattnet slå mot stranden, att jag, genom att undvika det inströmmande vattnet, liksom kunde springa "på" ett en-dimensionellt berg i form av skummat hav som försöker bestiga strandkanten. 
Jag sprang och jag sprang men jag fick inte syn på Kajsa. Alla personer jag pa hall trott var Kajsa visade sig vara fiskare eller ensamma surfare. Efter en timme hade jag klarat av halva stranden. Även hälften av vattnet i min flaska var slut så långt. Mina vader började verka och jag började känna hur huden under mina fötter sakteliga började skavas av. När man tänker på det i efterhand är det kanske inte så märkligt att en våt sandstrand kan fungera som ett gigantiskt sandpapper. Jag trodde mig dock på allvar skymta Kajsa en bit längre fram. Dum som jag var insåg jag inte då att förutom försprånget så skulle Kajsa också hinna gå en bit under den tid jag hade hunnit springa. Jag tänkte hela tiden att jag kunde ge upp men jag var ju så nära slutet av stranden. Men vad tänkte jag göra när jag kom dit? Innebar inte varje meter jag sprang att jag skulle ha ytterligare meter att springa tillbaka. Men vad fan, ibland så måste man göra saker man inte vill. Eller?
Efter tre kvart hade Kajsa vänt längst borta och jag hade cirka femhundra meter kvar. Jag kände att räckte att en av oss hade "bestigit" den horisontella stranden. Sakta började vi gå tillbaka.

Märkligt nog tog det längre tid att ta sig hem. Att gå tar tydligen längre tid än att springa. Att mjuk mjuk sand kan bli som glasskärvor. Att medvetande kan bli så tomt av lite hetta. Att vetskapen om att man har ett odrickbart hav jämte sig konstant kan vara värre än att gå i en öken.

Trots tröttheten sprang vi sista femhundra meterna hem. Drack några snabba klunkar innan vi inhandlade en stor vattenmelon, en mango, en ananas, babybananer samt äpplen. Plötsligt var vi människor igen, människor med respekt för sand.

Resan till och fran nagonting - del 1

Den riktiga resan borjade inte forran cirka tva timmar innan jag skulle lamna Atlantas flygplats for Buenos Aires. Fram tills dess hade jag namligen haft sallskap med dansk tjej som ypperligt fungerat som avledare vad gallde mina kanslor av radsla och oro. Varken innan eller pa Kastrup hade jag hunnit bli sarskilt nervos da jag skickligt skot pa det genom att inte packa och sa vidare.

Det som f.o. utmarkte Atlantas flygplats var cirka 200 militarer kladda i sandfargat militarmonster, samt ett alldeles sarskilt ackligt rokrum

Nar jag satte mig pa planet klockan 20 lokal tid Atlanta, var jag riktigt trott och borjade kanna av att klockan egentligen var tre pa natten. Det visade sig sa smaningom att jag skulle fa ha gott om plats pa den nio timmar langa flygningen da ingen satt bredvid mig. Jag somnade genast men vaknade till en maltid som var identisk med som serverats pa den transatlantiska flygingen. Jag slot mina ogon anyo och sov nagot ryckigt men ok fram tills degs for inflygning. Samtdigt som planet borjade luta nagot nedat var det som om jordklotet gjorde det samma och blottade en cerisfargade strimma av nagot som skulle forestalla en soluppgang. Horiosonten strackte sig omojligt langt at bada hall sa att man med latthet kunde skonja jordens krokning. Ju narme marken vi kom desto mer farg fick horisonten. nar linjen blivit en avlang vulkan av glodande sma moln borjade ocksa marken under mig att titta fram. Och plotsligt kom all min oro som i en samlad pase smutstvatt: vad fan gor jag har, ensam 2000 mil hemifràn, for vems skull ar det jag reser, varfor sitter jag inte bara hemma och tittar pa How I Met Your Mother?

Landningen gick snabbt och plotsligt var jag i Ciudad de Buenos Aires.

Dar stannar jag i en vecka och later mina dagar besta av kaffedrickande, sightseeande och lasande av en fantastisk bok som heter Illusionisten av John Fowles, fantastisk. Jag gar langa strackor om dagarna, mina bruna Converse som jag vanligtvis inte anvander sa mycket borjar helt plotsligt att se valdigt ingangna ut. 
Jag stoter pa en kompis fran Hoganas som jag spelade hockey med for cirka 12-13 ar sedan, vi ater middag bestaende av den basta biten kott jag nagonsin atit.

Sedan bokar jag en bussbiljett soderut till en ort som heter Puerto Madryn dar jag hyser forhoppningar om att se pingviner och valar. Jag hinner knappt ga av bussen forran jag star pa strandkanten men hakan i sanddynerna och skadar en fena som star upp ur vattnet nagra hundra meter ut. hur kan den vara sa stor pa det avstandet? Det ar otroligt. Plotsligt ser jag en val till och ytterligare en, fem-sex stycken leker och plaskar och ger ifran sig sina ljud som later som nagon talanglos backpacker spelande pa en regnvat digeridoo.
Det negativa ar dock att nattens bristfalliga somn pa bussen har gett upphov till en kraftig ledvark som ger sig mer och mer till kanna for varje minut jag gar pa stranden. Jag forsoker sova bort varken pa en sandyn men smartan ar snarare kvadrerad nar jag vaknar. Jag gar till min hostel och tar ett par kraftiga smartstillande samt ett par panodil och somnar. Nar jag vaknar ar det nagot battre sa jag gar till affaren och handlar middag samt frukost och ett choklad. Nar jag kommer tillbaka satter jag mig pa sangen och laser "Kafka pa stranden" och ater mitt choklad. Det ar en magisk bok den ocksa. Men dock sa varar inte lyckan sa lange, jag kanner att det borjar klia i hals och oron; FAN det ar jordnotter i chokladet, jag laser pa det igen, och nej det star inget pa det. Jag tar metodiskt fram min medicin ur vaskan, haller ett halv saltkar i min vattenflaska, satter upp haret och tvattar mina hander sa att de ar redo for att foras ned i halsen. Jag gar in pa toaletten och sveper vattenflaskan i ett hugg. det ar vidrigt och spykanslan kommer men inget krak. Jag satter mig pa kna som vilken fellatioexpert som helst med handleden nastan nere i svalget; det hjalper inte. Jag borjar dock marka att kliandet borjar ge sig nagot. Jag funderar om det beror att vattnet spatt ut allergenerna eller om det ar for att det var for lite for att verkligen skada mig pa riktigt. Jag staller mig och tittar in i spegeln. det ar lustigt vilken javla idiot jag ar, tanker jag. Vad fan ska jag ata choklad for nar jag ar ensam i Argentina? Men du laste faktiskt pa innehallsdeklarationen. Ja, men alla andra ganger jag chansat nar jag varit ensam, javla idiot. Jag tar av mig kladerna och staller mig i duschen och later laxan laras. Det var trots allt bara ett och ett halvt ar sedan jag var med om samma sak, fast da hann det ga annu langre. Jag hinner ocksa le for en sekund nar jag funderar pa vad mina rumskamrater tankte nar de sag kille med chokladkakan som plotsligt springer till toaletten for att spy.


fortsättning Lust vor ein-fick resan.. Bordeaux.

fortsatt på väg söderut

vi stannar i Nantes i fyra dagar och tittar bland annat på en sju meter hög träelefant samt har vår bästa ost och vinkväll sen vår värd hängt med och valt fabrikat.

första liftningen från Nantes mot Bordeaux får vi av två unga tjejer som varit på festival i Holland. de kör oss cirka tjugo mil och släpper av oss vid en vägtull (péage) som förefaller vara en bra plats. den visar sig dock vara föga bra, efter fyra timmar och ett paket cigaretter ger vi upp och byta färdväg och går ut på en mindre väg som vi inte riktigt har en aning om vart den leder.

en militär stannar och kör oss en halvtimme, han talar ej engelska så vi har ingen aning om vi är på rätt spår. vi sätter oss och äter vår kvällsmiddag bestående av burklinser och bröd med en fantastiskt utsikt över motorvägen, det positiva med utsikten är dock att det  finnes skyltar mot Bordeaux.  klockan är sju och vi börjar få en svag aning om att vårt mål ligger allt för långt bortom verkligheten. visserligen bara 30 mil men ändå.

ytterligare en only-french-man stannar i sin splitternya Peugot, min aversion visavi det franska bilmärket börjar sakta avbetingas. det är en väldigt gladlynt man i trettiofemårsåldern som kör. han berättar glatt att hans bil endast gått tvåhundra mil.

han släpper oss utanför Santes, mitt i ingestans. klockan är nu kvart över åtta och solen börjar falla. vi vandrar längs den landsväg som är så fruktansvärt rak att horisonten börjar innan vägen svänger. efter en halvtimmes vandring och en halvtimmes försökandes till lift i sällskap av en brinnande solnedgång och guldgula rågfält så börjar det till sist att ösregna. inte ens i en sjöblöt stackars hunds kostym får vi skjuts av någon samarit. så vi bestämmer oss för att slå upp vårt tält, trots den vackra omgivningen bestämmer vi oss för att den torraste och säkraste platsen är bakom en lagerbyggnad till en bilaffär. vi somnar till en udda kör bestående av en skällande hund och kuckelikuande tupp.

vi vaknar i ottan av att en bil stannar till på grusvägen precis jämte vårt tält. jag ser Niklas sticka ut huvudet och säga att vi endast ska sova en natt och att vi är på väg. något rädd för represalier hör jag mannen fråga om vi behöver borsta tänderna för i så fall kan vi låna toaletten inne på bilfirman.

med fräscha gaddar ställer vi oss i morgonsolen och börjar lifta. efter en halvtimme stannar en vacker brunett i ful röd bil. hos ska hela vägen till Bordeaux. hon är utbildad agronom och letar just nu efter en lantgård att köpa, men det är inte därför hon är ute och kör utan hon ska på fest i Bordeaux. när vi närmar oss Bordeaux så berättar hon att festen utspelar sig på hennes väns chateuax och undrar om vi vill hänga med och ta en titt på hur ett chateaux ser ut.

vidsträckta vinodlingar och ett ganska nergånget men slottsliknande hus består vännens chateaux av. han tar oss på en guidad tour des chambres och berättar om fermentering och druvor, vi möter andra gäng som också är på visning. efter en timme undrar han om vi vill provsmaka vin. han ställer fram en massa årgångar och några vinglas. jag hade hållit tummarna men inte riktigt vågat hoppas. jag tar försiktigt min första klunk av det yngsta vinet; väldigt surt och nästan lite unken smak. efter att ha smakat av ytterligare fem årgångar inser jag att unkenheten inte hade ett dugg att göra med årgången utan att det snarare är ett karakteristika för Chateaux de Segur. visserligen blir vinen godare med åldern men fortfarande smakar de inte särledes superbt.

väl i Bordeaux kollar vi upp adressen som vår couchsurfare gett oss, han verkar bo exakt mitt i stan, vid rådhuset. vi vandrar förbi stora teatern och ner längs med S:t Catherine som är överdrivet lång gågata som sluttar; folkmängden som skönjs är enorm, likt färgglada myror och knappnålshuvuden, i tiotusentals. butiksfönstrena syns inte ens då stånd kantar varenda millimeter av gatan.

vi möter Jonatan i hans lägenhet, ett fyravåningskollektiv där han själv bor på understa våningen i ett rum som luktar mögel, instängt och hasch. efter femton mintuter intervjuliknande samtal så ger han oss två nycklar och säger att han ska åka iväg i två dagar och att han väntar tre couchsurfare till från Kaliforninen. vi får i uppdrag att möta dessa, bestämma oss för om de verkar ärliga och i så fall ge dem nyckeln. tre ypperligt trevliga killar kommer. vi går med dem en liten runda och visar det av staden som vi tagit del av under dagen, dricker vin och somnar tidigt. dagen efter bestämmer vi oss för att ta oss ut till Atlanten till en känd surfspot, cap feret. vi väntar på en buss som inte dyker upp i två timmar innan vi bestämmer oss för att ta spårvagnen till Lac du Bordeaux som är en ganska skabbig sjö vari och varvid vi badar och spenderar dagen.

vi sover ytterligare en natt hos Jonatan men då han kommit tillbaka och inkvarterat ytterligare två CS:are från Schweiz måste vi sova i deras lilla grottkällare som är en inomhuskällare med stenbänkar och singelsten som golv.

på morgonen hoppar på vi på spårvagnen ut ur stan och går längs motorvägen en halvtimme innan en man stannar och kör oss hela vägen till Toulouse. då han är pilot ska han till flygplatsen var han släpper oss och det känns för första gången befogat att gå runt med världens största ryggsäck. 


Nantes, Bordeaux och Toulouse.

långa dagar och långa nätter

Från Orleans får vi en kort skjuts till Tours vid en péage, där vi väntar i två timmar innnan nästa frivilliga filantrop anmäler sig. Han heter Manu, kör en splitter ny vit liten Peuogot och är iklädd kostym. Hans engelska är riktigt bra och hans musiksmak likaså, i spelaren rullar: Beirut, Paulo Nutinis nya album samt lite allsköns jazz. Det är något med Manu som gör att nästan känns lite för snäll, han propra uppsyn och hans ständiga leende.

Plötsligt svänger han av Autorouten och säger att han måste stanna på en mack för att byta kläder samt att han känner till en väg till Nantes som är mycket vackrare än motorvägen. Jag och Niklas sneglar lite mot varandra. Väl inne på macken ska jag och Niklas precis till att köpa vars en dricka när Manu kommer in iklädd jeans och t-shirt. Han tar en stor vatten och säger att han mer än gärna betalar våra drickor, vi säger tack men nej tack men när det är hans tur att betala så pekar han på våra drickor och säger till expediten att det är han som betalar. Vi tackar som mycket men känner oss lite dumma.

Manu springer på toaletten igen och Niklas säger med en lite orolig stämma: "tror du att han betalade för att man inte ska kunna se att vi använt våra kort här?" Jag skrattar, till en början och sen skrämmer Niklas upp mig mer när han påpekar bytet av kläder samt att vi är på väg ut mot mindre vägar... samt påpekar Niklas faktumet att Manu frågade om vi hade med våra körkort av någon anledning. Vi kommer överrens om att han ett "escape-ord", inte för att någon av oss vet hur man använder ett sådant när man kör i 130 men ändå: om någon av oss säger "Sol" ska den andre säga "Stråle". Jag skriver upp registreringsnumret och Niklasa lägger sin Swizz-army i byxfickan.

Manu kör oss längs Loire-floden, kör oss inom två små byar. visar en kyrka med en magisk utsikt, visar ännu fler fägringar innan han säger att vi nu närmar oss Nantes och att han kan köra oss till dörren. Han säger också att om vi känner fört så skulle vi kunna ta en lunch imorgon och gå en liten sight-seeing.

När vi släpps på Rue Du Paix tackar vi så mycket och jag och Niklas tittar lite skamset på varandra: det finns verkligen snälla människor alltså. Jag tror att jag kanske kan ha skrämt upp Niklas med min München historia sedan tidigare.

forts. följer.

f(x)=kx + m [där f(x)=tron på mänskligheten]

k=
x=antal dagar
m=den ursprungliga tron på mänskligheten (den var 100 innan resan, föll ned till -42 efter München)

Då min första encounter med kontinentaleuropas liftningsklientel inte var så värst bra så var m-värdet väldigt lågt til en början. Så för att funktionen ens skulle bli positiv krävdes några dagar av positiva upplevelser. Dock hör det til att jag är en optimist knappt utan dess like plus att min tro på mänskligheten vara relativt hög innan "Lust vor ein Fick "-incidenten så därför satte jag konstanten till 3,13 för att jag kände att det förmodligen inte skulle dröja särskilt lång tid innan jag trodde på min nästa igen.

Vi tog som nämnt tidigare en pendeltåg ut från Paris för 1 Euro. Då vår tanke var att lifta kunde vi ju inte fuska hur mycket som helst; pendeltåget var på gränsen. Efter en timme var vi utkanten av Paris slöja och det såg relativt grönt ut. Vi gick till turistinformationen och fick en karta, köpte lite burkmat på närmsta närbutik och skrev sedan Orléans på en skylt och ställde oss på en lämplig plats längs landsvägen.

Efter en halvtime stannar en man på vespa och säger att vi står på fel väg att vi borde gå en halvtimme åt andra håller; föga inspirerat stoppar vi ner skylten i väskan och går. Vi möter dock en man på vägen som vi bestämmer oss för att fråga och konstigt nog så säger han att vi är på helt rätt plats och att det är en riktigt lång promenad om vi ska försöka hitta autorouten som han förmodar att den andra mannen talat om.

Puh och det dröjer inte mer än en kvart innan en kvinna stannar och plockar upp oss, hon ska hela vägen. Det sitter en man i framsätet som vi har ganska svårt att placera; antingen är han en liftare som vi, eller så är han hennes petita man, han talar dock inte ett ord engelska till skillnad från kvinnan som är väldigt duktig. Vi kommer fram till Orleans vid 19 och vi försöker hitta en internetcafé för att se om jag fått något på kroken på mitt Couch-surfing spö. Vi hittar inget internet men däremot en biograf var de visar Woody Allens nya film "Whatever Works". Vi skjuter på boendeletande och går in och sätter oss och ser på film. En charmig och rolig film med en fantastiskt vacker skådespelerska; klart är filmen inte som hans äldre men men. Vi kommer ut från biografen kl 22 och bestämmer oss för att fråga människor om de antingen känner till en camping eller har ett golv vi kan sova på. Sedan min tidigare liftningssejour i Norge hade jag utarbetat en teori om vilka man kan fråga om potentiellt husrum:

1. Män som är under trettio går bort för att de inte pallar.
2. Män i grupp går bort för att de tycker det känns dumt inför de andra.
3. Ensamma kvinnor går bort för att de blir skrämda.
4. Par som är under trettio går bort för bland annat mannens svartsjuka.

1. Kvinnorna måste vara fler än dem som frågar.
2. Äldre män går bra.
3. Äldre kvinnor i grupp går bra.
4. Äldre par går bra.

I Norge lyckades jag få sova hos två tjejer i tjugo-års åldern; i Orléans går det sämre. Vi sitter nere vid Loire-floden och misströstar till klockan tolv innan vi bestämmer oss för att slå upp tältet på någon trygg plats. Jag föreslår bredvid kyrkan men Niklas känner inte för det. Efter en timmes promenad utan att finna någon gräsplätt utan en massa folk kring så känner Niklas på en random dörr på ett boningshus - öppet! Vi lägger oss i trappuppgången och somnar ganska kvickt.

Vi vaknar på vid sju av att folket börjar röra sig mot jobb. Vi packar ihop våra grejor och går och tar en kaffe och läser lite i våra böcker. Ett par timmar senare finner vi ett internetcafé där vi även upptäcker att vi hade haft boende om vi bara haft tillgång till internet. Vi ringer Aude som anmält sitt intresse och kommer dit och får en dusch samt möjlighet att avlasta våra värkande ryggar och lemmar.

Den fortsatta dagen i Orléans blir relativt händelsefattig. Fint väder och en ganska mysig stad men ganska trist. Vi avslutar kvällen med vin och häng med vår couchsurfinghost och hennes pojkvän.

Vi bestämmer oss innan vi går och lägger oss för att sikta på Nantes den kommande dagen.

Utveckling av tron-på-mänskligheten-ekvationen kommer med tiden.

Tidigare inlägg
RSS 2.0