Paris je´taime

Efter min smått traumatiska liftningserfarenhet i det fagra Tyskland bestämde jag mig för att ringa min vän Niklas som jag talat med lite löst om att kanske resa i Europa ihop med. Han var väldigt pepp och bokade en bussför att möta upp mig i Paris.

Den inledane liftningen skrämde mig så till den grad att jag bestämde mig för att inte lifta mer på egen hand. Jag tog kontakt med en kille på en sida som heter mitfahrerzentral, var folk skriver upp om de ska åka någonstans. Jag fann en grabb som skulle köra hela vägen till Paris för några euro.

Jag kom till Paris på måndageftermiddag och började vandra kring lite smått i hopp om att ett boende plötsligt bara skulle falla ner framför mig. Tanken var att jag skulle bo hos min mammas kusin men hon hade typiskt nog precis lämnat Paris.

En vän hade tidigare berättat för mig att hon hade bott på Shakespeare & co som är ett ur-koseligt antikvariat så jag bestämde mig för att gå dit och kolla läget. Jag kunde dock inte finna den amerikanske ägaren till stället så jag satt utanför i en timme i hopp om att jag skulle få se honom; dock utan lycka. Det kan också ha berott på att jag inte visste hur han såg ut.

Jag bestämde mig sedan för att finna ett internetcafé och kolla läget på couchsurfing-sidan var jag hade skickat ut några request för att få bo hos några random människor. Jag hade endast emottagit negativa besked.. dock hade en kille skrivit att det varje måndag utspelade sig ett CS-möte (couchsurfing inte counter-strike) på Lion´s Pub på Rue De Montmartre varje måndag. Så jag bestämde mig för att gå dit.

Jag kom in i lokalen, beställde en öl och frågade den kvinnliga bartendern vart de andra CS:arna höll hus. Hon sa att de förmodligen var utspridda lite överallt och att det bara var för mig att slå mig ner. Jag satte mig vid ett bord ensam och började sippa på min surt förvärvade öl när tre killar kommer och sätter sig. Vi börjar snacka och plötsligt är vi ett gäng på tiotalet personer. Det är tydligen quiz-night så jag skjuter upp mitt sovplatsraggande en timme. När folk sen börjar gå frågar jag killen framför mig om han vet om det är någon som kanske kan tänka sig att hosta mig. Han går en runda i baren och kommer tillbaka och säger att en Algerisk tjej kunde tänka sig det. Denna tjej kommer sedemera fram till bordet och visar sig vara en fantastiskt vacker Algeriska som heter Ludmila, iklädd en orange klänning, mörkt mörkt hår och en väldigt fin mörk olivfärgad hy, är hon något av en uppenbarelse i dubbel bemärkelse. Hon presenterade sig och frågar om det är jag som är svensken utan boende. Hon säger att vi kan mötas utanför om en timme.

Vi möts och vi hoppar in i en bil som tillhör hennes kompis som visar sig vara en man iklädd blå klänning och illa målat läppstift.. eller nej inte riktigt, hennes vän är en ung tjej som verkar vara hur snäll som helst. Hon kör oss hem till Ludmila en liten bit utanför stan var jag blir visad på en lägenhet med många röda inredningsdetaljder, bland annat en röd IKEA-bäddsoffa som jag slocknar på i stort sätt direkt när jag kommer in. På morgonen skriver jag ett litet tackbrev och lämnar lägenheten tidigt.

Det är nu den fjortonde juli och Frankrikes nationaldag. Jag möter upp några av människorna jag träffat kvällen innan för att fira vid Champ-de-Mars alldeles vid Eiffeltornet. Jag dricker rödvin i mitt medtagna vinglas som är det enda som utstrålar någon form av distinktion i min slitna backpackervarelse. Iklädd smutsiga kläder och stor ryggsäck. Kvällen börjar närma sig sitt slut och jag har återigen ingenstans att vägen. När en av killarna frågar om jag vill slagga hos honom ett par nätter: en man i 35-års åldern som är väldigt gay i det mesta i sin uppenbarelse, vilket han även nämnt tidigare.

Fyrverkerierna vid Eiffeltornet är makalösa och varar i otroliga 40 minuter; pengarna som lär ha spenderats på denna rök och ljusshow skulle säkert ha kunnat föda ett par afrikanska länder i ett decennium eller två.

Niklas kommer till Paris och vi kör en planlös flanörsdag och går i stort sett hela dagen, inga problem för mig då jag ej längre behövda vandra omkring med väska på ryggen.

Vår fortsatta Paris vistelse innehöll inomhusbadande i en bokstavligt talat helgjuten pool vars vatten var renat med ozon istället för klor, det var cool; Alfred Nakache heter badet och ligger i 19:e arr. tror jag. Vidare besökte vi Paris katakomber , provade att gå ut i Mairet, besökte Versailles, kollade in det charmiga 20:e arr. samt besökte Pere Lachaise och tittade på mausoleer och gravstenar. Vi bodde två sista nätterna hos min mammas fantasiska kusin Viveka som jag tidigare redan nämnt. Vi början vår månads långa vin- och ost-kavalkad.

Vi lämnade hennes mysiga hem och två katter vid namn Stampe och Mats en söndag för att hoppa på första bästa pendeltåg som kunde ta oss söderut ut från staden, och här började vårt liftningsäventyr på riktigt - on our way to Orleans.

Lust vor ein Fick?

München var det tankt att stanna till i ett par-tre dagar men blev fem natter. münchen vaxte pa mig under dagarna, mycket pga sallskapet men ocksa pga Tollwood en liten marknadsliknande festival samt Pridefestivalen med tillhorande Emilia-spelning som inneholl "big big world" vilket var lite sureellt.

forsta liftningen fran Munchen var mitt livs samsta. en skylt med Stuttgart i handen anvandes efter en tagresa och tva timmars promenix for att finna den mytomspunna Autobahn. dar stod jag i tre timmar utan fiskelycka. middag bestande av majs och mjukost. efter nagra om och man i dubbel bemarkelse som kommer att forklaras snart gick jag bort fran motorvagen in i ett litet "the Village"-liknande samhalle. dar vandraade jag med min nyinkopta Haglofs-ryggsack och hoppades pa tur. da kommer en bil och staller sig hundra meter framfor mig, en ny svartblankande Citroën. en man vevar ner rutan och tittar pa mig nar jag passerar. jag haller tummarna for att han ska fraga om jag ska till Stuttgart, inget hander. tva minuter senare kor han forbi mig igen och parkerar, kliver ur bilen nar jag kommer; ikladd svart-rod klanning och strumpebandshallare. han sager ingenting utan sneglar endast pa mig och oppnar bagageutrymmet som sag valdigt rymligt ut. jag tanker for mig sjalv att jag nog ska akta mig for honom/henne. efter ytterligare hundra meter passerar han igen och parkerar, jag borjar bli lite radd men tanker att jag kanske inte ska vara fordomsfull att jag kanske mest ar radd for att han ar svardefinierad. fjarde gangen han passerar stannar han inte utan vander bilden och kor mot mig.. stannar.. oppnar bildorren och visar stolt sin nya klanning han bytt om till samt sitt valdigt illa malade roda lappstift som klar lapparna i "wild at heart"-stil. han oppnar munnen och sager "Lust vor ein Fick?" och visar med handerna ett genitalpaket som endast holjs av en genomskinlig svart sidentrosa. som tur ar kan jag tyska och svarar "nein danke" och gar vidare. jag gar och gar pa ensliga skogsvagar och tittar da och da over axeln. han ar borta, puh. jag tanker pa mammas varningar om att lifta och borjar kanna mig nagot dum. efter ytterligare femhundra meter kommer ett vagkors och nar jag tittar at hoger ser jag bilen igen sta parkerad pa en busshallsplats, jag gar snabbt at vanster, hoppar over ett litet dike och borjar springa sa smatt over en aker. ingen bil bakom mig skymtas. jag kommer ut till nasta vag och borjar lugna mig lite. skoskavet pa mina lilltar borjar plotsligt ge sig till kanna sa fort jag blir lugn, jag bytar skor till joggingskorna, vilkar skaver precis lika mycket erfar jag snart. jag bestammer mig for att anyo forsoka ta mig ut pa Autobahn igen och borjar ga. nar jag ser en mojlighet langre fram att kunna ta mig fran en bro ner till Autobahn ser jag plotsligt bilen igen. jag sneddar over gatan och borjar klattra over ett staket tjugo meter fran bron. jag kommer over staketet precis och tittar bakat, precis da passerar den svarta Citroënen for sista gangen.

efter en timme av misslyckade hander i luften korsar jag Autobahn och borjar lifta tillbaks till Munchen igen, transvestiten tog bort nagot av liftargladjen. jag behover endast sta en kvart innan jag far skjuts hem. min kusin och hennes man har precis lagat mat nar jag kommer innanfor dorren och forst da kanner jag mig lugn.

kaptenen och timglaset.

har varit fyra ganska snabba veckor; inte snabba som i att de har sprungit i väg utan mer snabba som i att det varit högt tempo och många olika saker ha provats och gjorts.

sommarlovet tog sin borjan den femte juni da jag for hem till min lillasysters fodelsedag. sedan fors det till Stockholm for diverse upptag, bland annat tv-inspelning och att bli avspisad for tredje gangen. 

hem fors det torsdagnatt for att narvara vid systers student och pa lordagen begavs det sig aterigen till Sthlm. 

jag och Petter korde en flyttbil och overnattade i Linkoping pa flygbasen hos en var extrasambo. tidigt pa sondagen korde vi till Bromma och lamnde bilen och tog en taxi till Dobelnsgatan Sthlm och satte oss anyo i en minibuss for att darifran aka till Barnens O. jag somnade i bilen och vaknade val framme.

kollot var aterigen fabtastic och Petter blev arets nykomling vilket gladde mig. tva veckor gick fort och plotsligt begagnades Sthlms gator aterigen till vandring med stora vaskor i handerna. sondagnatt sovs det pa Langholmen efter en dags badande med hog musik spelandes fran strand-DJn.

natten var tuff, kall och karg. tva timmar pa en klippa, tre timmar i ett batgarage och tva timmar pa stranden tills morgonsolen blev alltfor olidlig. frukost i Tantolunden, bad pa Langholmen igen. dagen gick fort och innan jag visste ordet av vaknade jag pa tisdagen i Solna varpa vi begav oss till Djurgarden och trampade bat.

dagen efter hoppade jag och Petter pa taget hem till Skane. pappa hamtade mig i Lund och vi at middag hemma. de fa dagarna som spenderades hemma innan Europafarden var synnerligen bra. bad pa olika smultronstallen med gedigen matsack samt fina grillkvallar hemma plus film.

pa mandagen ar det dags att bege mig, mitt flyktvbeteende och resfeber gjorde att min vaskan annu ej var packad sa klockan tolv nar den ar fylld till bredden inser jag att jag formodligen inte kommer att hinna till Munchen innan natten fallit sa jag skjuter lite grann pa avfarden. badar med mamma pa kvickbadet istallet och koper fornodenheter infor resan. tar taget till Malmo och sover dar over natten for att ha narmare till kontinenten, okej inte bara darfor.

vaknar i Malmo och vandrar till Svagertorp, tar tva timmar utan nagon tur med liftningen. darifran tar jag taget till Kastrup och koper en biljett till Munchen. haller pa att missa taget da jag inte inser att taget till Tyskland gar fran Kopenhamn inte Kastrup. 

nattaget kommer till Munchen halv atta pa morgonen och tar U-bahn till min kusin var jag mots av stoj och stim fran tva blonda trollunga i tva resp tre-ars aldern. dagen bestar av honungsvin, ol och lara-kanna-Munchen-turistande. 

Ewyppten.

det var nice.

inte ett moln, turkost vatten, trövliga människor och farlig mat, dog nästan, bokstavligt talat.

Att bygga sandslott - dikt

jag byggde ett sandslott
jag gick in i det.

de stora sandkornen var lätta att gå på

vissa av sandkornen var genomskinliga
vissa var svarta
vissa lyste som diamanter

det låg snäckor på golvet där inne
de var för stora för att man skulle kunna trampa på dem

så jag gick vidare

jag fann en manet som kippade efter andan
jag kunde inte hjälpa den
så jag tittade bort

och gick vidare

jag fann en sjöstjärna
den var orange och knottrig
den hade tre armar
jag trodde att sjöstjärnor hade fem

så jag gick vidare

jag fann en inomhusflod
jag satte ner foten
den var bländande
men strömmen var stark

så jag gick vidare

jag kom till en sprialtrappa
jag gick uppåt
uppåt
ett steg åt taget
hela vägen upp

jag kom till ett torn
med utsikt

jag spejade utåt
men det hade hunnit bli mörkt
så jag kunde inget se


Jag står där än.

Hawaii, Oslo - lite mer Norge kan jag allt hitta..

Såg precis klart filmen med namnet Hawaii, Oslo - superfin. Jag började titta på den på kollot i Roslagens skärgård i somras men somnade, så nu äntligen fick jag tag i den igen. Riktigt mysigt också att vemodisera över den gånga sommaren i Oslo också.

Från en sak till en annan var jag på en riktigt nice cykeltur häromdagen, tog mig nästan runt Lund kändes det som, jag kände verkligen lycka i hela kroppen där jag cyklade i kvällssolen som inte alstrade så särskilt mycket värme men som ändå var ett ypperligt sällskap.

Nu ska jag snart, har laddat ner Soundtracket till Wes Andersons senaste fem filmer, inga dåligt soundtrack - nästan i klass med Eddie Vedders på "Into the Wild".


Godnatt

de sista orden från Norge (kanske inte någonsin men för denna sommaren i alla fall)

Trondheim alltså, Trondheim och åter igen ett långt inlägg á la Fredrik.

Jag var som sagt i Trondheim dagen som jag skrev förra inlägget men jag hade glömt en av de viktigaste skjutsarna jag fick, från Kristianssund till Trondheim.

Efter att ha gått i cirka två timmar i gassande sol från den lilla fina kuststaden så stannade en man i en kombi - han skulle hela vägen till Trondheim. När jag hoppat in i bilen så upptäckte jag en liten flicka som satt i baksätet; hennes vänstra öga var halvt igensytt och henns hjässa var kal och full av ärr. Hon talade lite släpigt men ändå väldigt energiskt. Efter samtal med denna söta flicka som hette Lyn-Rakel och hennes far så fick jag reda på att för ungefär ett år sedan så hade man upptäckt en tumör i hennes hjärna. Den hade suttit vid lill-hjärnan och hade påverkat flickan så att hon tappat sitt tal och sin balans. Detta skedde när Lyn-Rakel var cirka 3½ år gammal, precis på gränsen i ålder när man får använda strålning. Nu hade hon i snart ett års tid åkt till Trondheim för att får strålning var sjätte vecka och prognosen var, ta i trä, lovande. Hon talade i stort sett oavbrutet från att jag satte mig i bilen, hennes pappa berättade att hon det var lite som att hans dotter försökte ta igen för de månander hon inte kunnat tala genom att tala konstant numera istället. Lyn-Rakel berättade för mig att hon ville bli sjuksköterska när hon blev stor.

Vi kom fram till Trondheim vid sex på kvällen efter att de visat runt mig lite till bland annat en fin utsiktsplats. Pappan som jag inte kommer ihåg namnet på hade nämligen studerat i Trondheim.  Vid sju-tiden så släppte de av mig i centrum och då visste jag att jag hade kniven mot strupen för att hitta internet. Eftersom jag inte hade pengar för att bo någonstans, pga stölden, så hade jag kontaktat folk på couchsurfing.com i hopp om att finna boende. Tji fick jag då jag insåg att alla internet-cafén samt biblioteket hade stängt. Jag började knacka dörr med tron om att människor skulle falla för min charm - återigen fick jag tji. Klockan började bli mycket och jag började se en röd tråd i folks inställning till inackordering av okänt löst folk. Uppgiven så gick jag ner till ett torg vid hamnen för att äta min kvällsmat, bröd och potatissallad, samma mat som de senaste tre dagarna. Där på torget satt en kille och en tjej som jag tidigare frågat om vägen. De var från Canada och hade heller ingenstans att bo, de hade dock bestämt sig för att ta tåget till Stockholm följande morgon så de tänkte mest hänga på centralstationen under natten. Jag tyckte det lät som en helt ok-reko idé så jag gav upp mitt logiletande och slog mig ner och drack ett par öl och snackade med dessa personer från Alberta, Canada halva natten. Det visade sig dock att tågstationen hade nattstängt så vi gick för att hitta något lä med tak över istället; klockan var kanske ett på natten. Jag fann, av allt möjligt, en lastbil som hade glömt att låsa sitt flak som var ett djurtransportsflak. Mina nyfundna vänner tyckte det lät som en dum idé så de bestämde sig för att slagga på varsin bänk utanför lastbilen.
Klockan 05:30 vaknar jag av att min sovsäck med mig i rullar iväg - Lastbilen har börjat köra. Den hinner dock bara komma några hundra meter innan dörren som jag glömt stänga smäller upp i en lyktstolpe med ett öronbedövande resultat. Lastbilen stannar och jag hör fotstegen av någon som springer, mannen hade tydligen bråttom. Han sliter upp dörren som stängts till lite igen och finner mig där, yrvaken med benen fortfarande i sovsäcken. Försigkommen som jag är så hade jag redan packat alla mina andra saker i fall något sådant här skulle ske så jag tar bara mina grejor och hoppar ur och ber om ursäkt på engelska. Livrädd för att mannen ska upptäcka att jag pajat bilen på något sätt så snyger jag in på lite bakgator istället. Solen håller precis på att gå upp och mellan de gamla husen och gränderna skymtar jag en fantastisk soluppgång över Atlanten och Trondheim, himlen såg sjukt varm ut.

Dagen som följde var väldigt lugn, jag tittade på domkyrkan, hurtig-rutt-båten samt sov en stund i solen. Denna dag lyckades jag finna en dator med internet på biblioteket där jag fann en kille som var villig; villig att låta mig begagna hans soffa. Dit begav jag mig när kvällen nalkades och killen visade sig vara en riktigt skön brasilianare, han skulle tydligen ha lite samkväm med vänner senare på kvällen så det kändes bra. Jag tog första duschen på några dagar och började så smått känna mig som en människa igen.
Människorna började trilla in; en mexikan, en kanadensare, en fransman, en från Hong Kong, en brasilianare till, en turk och jag. Turken hade med sig en sjukt stor vattenpipa som han preparerade med Cappucino-tobak och hade mjölk i stället för vatten i pipan - det var som att röka mjölkigt kaffe. Vi drack te och rökte vattenpipa halva natten innan folk började trilla av. Det var väldigt trevliga människor men framförallt skulle det bli skönt att sova i en säng; eller nja, en soffa men ändå.

Jag begav mig tidigt dagen efter med funderingen om jag skulle fega och åka direkt till Oslo för att jag skulle vara säker på att hinna min buss till Stockholm som skulle gå 23:00 följande  dag; det var trots allt 10 timmar till Bergen från Trondheim och cirka 10 till Oslo från Bergen. Jag gick på motorvägen där folk susade förbi mig på väg till jobbet och funderade. Jag tänkte att jag kunde ju se hur bra flyt jag hade. En liten bil stannade efter stund med polsk student som chaufför. Det var en väldigt intressant kille då vi diskuterade manligt och kvinnligt eftersom de inte kommit riktigt lika långt i jämnställdhets frågan som i Sverige. Han skrattade till och med lite smått när jag hävdade att det egentligen inte fanns något när det gäller egenskaper och personlighet som är manligt respektiva kvinnligt utan att det är samhällets foster. Han höll med när det gällde att kvinnor kanske borde ha större frihet men att det trots allt ändå var så att män var bättre än kvinnor när det gällde vissa saker. Det kändes lite märkligt, efter att ha diskuterat ämnet mycket med mina psykologkompisar, att stöta på någon som inte alls höll med när det gällde genusfrågan. Han skulle inte så långt så diskussionen  slutade mitt i frågan om kvotering. Därefter fick jag skjuts med ett äldre par i en mindre husbil. De tyckte det var jättekul att ta upp liftare, de brukade inte göra det men var väldigt intresserade om vad jag tyckte om landet och vad jag var för en prick. De försökte även få mig att gilla en svensk kompositör som de var fästa vid: Vilhelm Peterson tror jag han hette. De skulle ungefär halvvägs till Bergen men tyckte att jag borde hänga med till i Lillerhammer istället för det var ganska omöjligt för mig att hinna till Bergen - klockan hade hunnit bli två när det skulle släppa av mig. Jag tackade så väldigt mycket för skjutsen och omtanken men bestämde mig för att ge "Norges vackraste stad" Bergen en sista chans ändå.

Himlen som man såg mellan fjällen höll på att bli mörkare och mörkare där jag gick på en mindre väg som knappt var trafikerad. Jag började känna mig lite, jag vet inte, inte orolig men lite fundersam över hur dagen skulle sluta. Klockan var tre och bilarna som passerat gick att räkna på en hand. Jag fick en kort skjuts av ett par tyska systrar men det var bara några mil så det vara bara lite upplyftande.  Efter det stod jag på en bro och tittade på en flod och åt godis ett tag och skrattade lite för mig själv, lite galen men mest spänd kände jag mig, allting har ju trots allt en tendens att lösa sig till slut. Plötsligt var klockan halv sex och godiset började ta slut och jag hade fortfarande inte fått något napp på mitt liftarspö. Då passerade en lastbil vars chaufför jag lyckades få ögonkontakt med genom vindrutan, han hann dock passera innan jag hörde honom stå på bromsen och mitt hjärta for upp i gommen. Snubben såg ut som Bruce Willis och pratade en Trondelags-dialekt som jag knappt förstod men verkade snäll. Jag märkte hur han började anpassa sin dialekt allt eftersom tiden gick jag och jag hann säga - ursäkta det där skjönnte jag ikke?!  Han var lyckligt gift och hade  en dotter och bodde utanför Trondheim och avskydde storstäder. Hans GPS och lastbil tog oss på en tur över Norges högsta fjäll och  förbi överdrivet, galet, magiska vidder; b.la. Jotunheimen som är stor dal i mitten av Norge, det var magnifikt, som stora delar av Norge är: långa vidder i dalgångar uppe på tusen meters höjd med fjordar och ringlande älvar som fylls på av kraftiga forsar. Lastbilschauffören, vars namn jag ej kan erinnra, berättade om sitt liv och sin encounters med Sverige. Han berättade bland annat om hur han varit ihop med en tjej från Östersund i några år men som det senare tagit slut med när han rykte in i lumpen; ha tillade också att det kunde vara så att han hade en liten svensk pojk någonstans i Sverige eftersom han hört av en gammal vän till henne att hon fött barn ganska snart efter han ryckt in. Han verkade inte tycka att det kändes märkligt utan skrattade bara gott åt det lustiga i historien. Han berättade också att han och hans fru hade levt snålt i många år  för att han hade lagt undan mycket pengar varje månad - pengar som inom ett år skulle läggas på att pimpa hans Golf; det skulle kosta några hundra tusen sa han. Jag tyckte det var fantastiskt intressant att tala med någon som var så olik en själv; lycklig verkade han verkligen vara i varje fall. Jag sov sista biten in i Bergen och han knackade mig på axeln när det var dags att hoppa av.

Det var en liten bit utanför stan och klockan var halv tolv på kvällen. Vidare fick jag kvickt skjuts av en musiker som hade den mysiga Bergen-dialekten med de skånska R-en. Han brukade hålla till i Nya Zeeland och berättade om hur Maorierna brukade gå tillväga när de rånmördade hela familjer på landbygden. Han skulle egentligen inte ner till Bergen centrum men körde mig ändå för att klockan var så mycket. Bergen ligger så som så många andra västkuststäder i Norge på en slutning som gör att nästan hela stan kan överblicka vattnet. Farbrodern med det gråa skägget och den mysiga dialekten släppte av mig alldeles vid Zacharias-bryggan som ligger mitt i stan. Det första jag gjorde när jag klev ur bilen och tacka för skjutsen och sätta foten i en ankeldjup vattenpöl som påminde mig om att Bergen är staden av regn, vilket jag också skulle komma att bli påmind om följande dag.

Just denna natt var dock fri moln. Jag hade suttit i lastbilen och försökt planera min natt och dag; jag skulle trots allt ta bussen från Oslo om mindre än 24 timmar. Jag hade kommit fram till att bästa sättet att hinna se Bergen var att göra en sight-seeing på tumanhand med natten. Med hörlurar i öronen, om jag inte missminner mig så var det Badly Drawn Boy som höll mig sällskap där jag gick längs bryggans kant och tittade på stora segelbåtar. Jag hade hört att husen i Bergen skulle vara av samma gamla slag som husen i vissa delar av Trondheim och så var också fallet. Smala gränder kantades av hus i samma stil som både Lund och Trondheim. Kullerstensbelagda gator och låga korsvirkes och tegelhus utgjorde stilen. När klockan närmade sig tre började jag dock tröttna på att driva omkring på gatorna bland alla fulla studenter. Jag som trodde att jag skulle vara ensam i onsdagsnatten hade fel - det var tydligen nollning. Alla sprang omkring iklädda Toga och verkade vara trivsamt fulla. Tröttheten började också krypa på, jag funderade hur jag skulle lösa det; antingen skulle någon snäll, full själ kunna tänka sig att inackordera mig eller så fick jag helt enkelt fortsätta flanera kring. Mina tankar gick kring att jag inte kunde fråga några killar för de skulle bara tycka det var otrevligt plus att de förmodligen gick omkring med förhoppningen om att få dela säng med någon av motsatta könet så jag bestämde mig för att endast fråga tjejer på stan, dock inte ensamma tjejer för det kände jag kunde förfalla lite misstänkt och skrämmande. Så jag letade upp grupper av tjejer på minst två och gick fram och frågade försynt med mitt charmigaste leende om det möjligen hade ett litet utrymme på sitt golv eller kanske en soffa till en svensk resenär. Jag fick nej av alla jag frågade med ursäkten att alla, faktiskt, redan hade någon på besök som sov på deras soffa. Uppgiven gick jag och köpte en pizza och drack min öl som jag hade i ryggsäcken. Efter inmundigandet av en pizza med skinka som smakade som pizzan luktar i Spanien gick jag för att titta på domkyrkan. Då fick jag idén om att jag skulle hitta en nattguide, det kändes som en lättare approach, att någon kanske kunde tänka sig att berätta om vad jag borde ta en titt på i stan. Jag gick fram till ett par tjejer som satt på en bänk nedanför domkyrkan. De tyckte det var en överdrivet rolig fråga jag ställde och ville höra varför jag ville se staden på natten. Jag berättade min liftarhistoria och då frågade de om jag inte ville som på deras soffa. Jag kände mig dum som inte tänkt på att linda in min agenda i en mindre påflugen dräkt. Vi gick ganska snart hem till deras lägenhet som endast låg några hundra meter bort. De serverade mig en kopp kaffe som var till minst hälften Baileys, samt en snus. Jag somnade lycklig i en säng som tillhörde deras kompis som inte skulle komma förrän om några veckor.

Dagen efter så hade jag extrem värk i hela kroppen men visste inte varför. Jag tog mig ut på motorvägen vid niotiden och tänkte att det borde vara lugnt, det var trots allt inte mer än 10 timmar till Oslo. Efter några små skjutsar så fann jag mig på en ganska öde väg som slingrade sig kring en Hardanger-fjorden som är en av de största fjordarna i Norge. Klockan var nu tolv och jag började bli lite smårädd och orolig över att jag inte skulle hinna min buss men tyckte ändå att det borde lösa sig. Det började regna så smått, och lite mer. Blåsten började bli snål och så även de få passerande bilarna. Det var många bilar som stannade - dock bara för att titta på kartan eller vända. Frustrationen vara stor; min mat var slut, så även min pengar och nu var mina s.k. vita Converse också våta. Mina tygbyxor skyddade inte nämnvärt för vinden och inte heller min extremt tunna regnjacka. Jag hade stått där i två timmar när en kompis från Stockholm ringde som jag skulle hyra stuga ihop med i skärgården över helgen. Jag hade redan gett upp tanken på att hinna min buss till Stockholm så jag sa att jag förmodligen inte skulle kunna campa med mina kollokompisar men att jag skulle höra av mig ifall det blev ändringar. Samtidigt som jag var sjukt missnöjd med min situation så tyckte jag inte det var mer än rätt att jag fick vara med om lite motgångar på min liftning, trots allt så borde man vara med om lite blåst, regn, hunger och upppgivenhet när man liftar. Ytterligare två timmar gick när jag stod på samma plats och höll på att gå igenom jorden - när förlösningen kom. En silvrig jeep stannade när klockan var 16. Jag funderade knappt på att hinna med min buss men var överlycklig för att komma in värmen, även om han kanske inte skulle så långt. Han som körde jeepen visade sig vara lika gammal som jag och skulle hela vägen till Oslo. Jag nämnde inte min buss utan vi snackade mest om annat. Vi kopplade inte med varandra direkt men efter att lite dösnack en timme eller så kom vi fram till att vi var lika gamla och lyssnade på samma sorts musik och studerade båda två. Resan gick som en dans och vi hade skittrevligt när vi färdades på lika vackra vägar som resten av Norge, jag var dock ganska mätt och ville mest hem. När jag började inse att det kanske fanns en möjlighet att hinna bussen berättade jag för honom att jag bokat en resa hem så vi stannade endast en gång på vägen och köpte en korv och dricka, 50 nok.


Vi hann till Oslo och jag tackade honom så mycket och utsåg honom till min bästa liftarpartner även om jag i efterhand måste erkänna att Kristine är med och slåss om det priset.


Det var allt, jag undrar om någon överhuvudtaget orkar läsa igenom alla dessa ord som handlar om mig. Skriv gärna i så fall, skulle vara kul att höra=)


fler ord från Norge

Vænliga sjælar har ført mig i spænnande riktningar de senaste dagarna.

Det hela børjade i lørdagsmorse nær jag skulle ta t-banan ut mot motorvægen. Himlen var vid øppen och då jag skulle spara in 95:- på ett regnstæll på second-hand dagen innan så var ett fint paraply mitt enda skydd mot vædret. Mina converse kom ganska kvickt till att bli mer eller mindre våta. Jag stod ungefær i tjugo minuter på motorvægen med min Trondheims-skylt innan en præst och hans fru plockade upp mig och kørde mig till Eidsvoll dær de bodde. De visade huset var Norges førsta grundlag skrevs 17. mai 1814. Efter det kørde de mig ut till motorvægen igen. Dær plockade Franco en kille från Albaninen upp mig och kørde cirka 20 mil. Redan på dessa vægar børjade naturen visa upp sina fina sidor men då jag redan åkt hær en gång tidigare blev jag inte så fascinerad. Han stannade i Brumundsdal dær jag inmundigade min lunch sittandes vid vattnet.

Hær efter måste jag nog sæga att min resa børjade på riktigt. Efter en halvtimme vid vægkanten i Brumundsdal skulle jag precis ta mina grejor och gå vidare nær Kristine stannade. En blå volvo 240 combi full med møbler. Kristine hade kørt från Oslo då hon tidigare på morgonen flyttat dærifrån før gott. Hon hade hyrt en stuga upp i fjællen varifrån hon visade foton - såg magiskt ut. Nær vi børjade nærma oss hennes avtagsvæg så frågade hon om jag vill "sitta på" till Valldal dær hon bodde och øvernatta eller om jag ville bli slæppt på motorvægen før att kunna nå min ursprungsdestination. Kristine ær 32 år, snygg, smart och vældigt intressant. Hon hade en master i sociologi men jobbade i hemtjænsten. Hon var också vældigt intresserad av psykologi och alternativmedicin så vi hade mycket att tala om. Då hon saluført fjællet som hon skulle flytta till samt æven sagt att hon kunde tænka sig att køra mig vidare dagen dærpå så var valet inte så svårt. Via serpentinvægar, skrangliga broar, enorma forsar och landskap som gør att man bli andæktig så kom vi fram till hennes stuga. Utsikten bestod av en giftigt mørkgrøn fjord kantad av tusen meter høga snøbeklædda berg - majestætiskt. Jag bjød på min matsæck och Kristine bjød på chips och rødvin. Det stora fønstret mot fjorden fungerade som tv.


Dagen dær på drack vi kaffe och åt lite mackor innan vi kørde vidare till Ålesund dær Kristine var uppvuxen. Hon skulle gå på tur med sin væninna och hennes barn, jag tackade nej till att slå følje och gick før att upptæcka staden sjælv. Jag kænner att det finns en risk før att jag kommer øveranvænda ordet vacker i denna reseskildring men vacker var nog precis vad staden var uppe från toppstugan som låg på en kulle ovanfør staden - dit 418 trappsteg ledde mig.

Dærifrån fick jag lift av två olika personer fram till Vestnes var jag tog færjan till Molde och gick halvvægs till innan jag blev uppplockade av en familj som aldrig plockat upp liftare, de frågade mig sækert tio gånger om jag verkligen var snæll innan jag fick hoppa på. De kørde mig fram till en væg som heter Atlanterhavsveien som ni ser på bilden ær smått extrem byggnation. Det var återigen Kristine som tipsade mig om att jag borde åka och se den. Då jag icke fick lift øver denna 7 kilometer långa væg så fick jag gå. Jag kom till andra sidan først vid elva och då var det ingen vænlig sjæl som vågade slæppa in mig i sitt hus så jag fick sova under en bro. Det regnade under natten så jag sov inte så bra - gick upp klockan sex och børjade korsa øn før att komma till Kristianssund. Jag gick i lite mer æn tre timmar innan jag fick två korta skjutser till færjan som gick vidare.


Fortsættning føljer. Ær i Trondheim nu by the way och åker till Bergen imorgon.

första orden från Norge.

Vemod som är ett honnörsord för mig har målat dagen ganska väl; tillsammans med ångest och trötthet. Jag vaknade för det första två timmar för sent imorse, min sista arbetsdag, vilket ledde till att jag kom för sent till jobb för första gången. Dagen som helhet annars gick felfritt. Det kändes vemodigt att veta att det förmodligen var sista gången jag såg alla trevliga damer och herrar som jag stiftat bekantskap med de senaste två månderna. Sen när jag tog t-banan in till stan så insåg jag att det var sista gången som jag skulle flanera kring i den fina staden Oslo på ett tag vilket också kändes nostalgiskt, jag har trots allt vandrat allena ganska mycket.

Så nu sitter jag här och skriver första och sista inlägget från Norge. Jag reser från Oslo imorgon mot Vestlandet där Trondheim och Bergen är målen. En vecka har jag på mig sen bär det av till Stockholm/Roslagens skärgård eller något för litw vuxenkollo - ska bli fint.

Så tack för mig.

Paulo Coelho, Filosofins Tröst, bra golf och lite Werthers Original mjuka..

Orka mer..

Alltså jag hade tänkt att jag skulle redogöra för resterande dagar i Paris men det är så himla tråkigt att skriva om saker som skett för längesen, antingen skall det skrivas om direkt eller inte alls. Okej jag får väl berätta lite om höjdpunkterna som jag inte nämnt.

Picknickarna är det som gör Parisvistelsen värd, picknick bakom Notredame nere vid Seine till en varm solnedgång är inte helt fel, 1euro för en flaska vin så vi klapp sex stycken jag och Sebastian, några Brieostar, en Camenbert, några baguetter och en hemlagad "kycklingsallad á la Sebbes flickvän" med diverse roligheter i, bland annat mandelflarn, och för er som blir oroliga så är inte mandel en nöt så jag dog inte av immundigandet av salladen.

Nästa picknick utspelade sig vid Eiffeltornet och även då var det mycket vin, men även om vi glömt köpa vin så var är två killar som sprang runt med kassarna fulla av vin och sålde för 3 euro styck, ganska schyst, kanske borde göra det på Gröningen i Helsingborg? På picknicken skedde det största sammanträffandet, kanske ett av världen största till och med. Petter som jag även var i New York med kom också ner och hälsade på några dagar efter mig, och på Kastrup så stötte han i hop med en gammal skolkompis som han inte hade sätt på flera år, de pratade vid gaten och hookade upp igen på Charles de Gaulle, hon hette Emilie och skulle hälsa på sin kompis Lisa som bodde och arbetade i Paris. Petter och Emilie bytte nummer och bestämde sig för att vi skulle ha en svenskträff under veckan så efter att Petter "sightseeat" i några dagar bestämde vi oss för att vi skulle ha picknick vid Eiffeltornet (parentes byggdes 1889 av Gustav Eiffel) så när vi suttit där ett tag kommer två blonda svenska tjejer och slår sig ner på vår filt. Jag börjar prata med Lisa, tjejen som bodde i Paris, hon berättar att hon jobbar på Whyred som något jag inte kommer ihåg, jag tyckte det var coolt för Whyred har trevliga kläder som sören. Hon berättar även att hon gör praktik hos en svensk designer i Paris, jag undrade för sorts designer och säger att det är en smyckesdesigner, när hon sa det kände jag på mig att det var något speciellt.
Här kommer nämligen andra sidan av sammanträffandet: när jag berättade för mamma att jag bokat en biljett till Paris så sa hon att jag borde hälsa på hennes kusin Viveka som bor i Paris och arbetar där som smyckesdesigner. Jag var lite tveksam, mamma hade bara träffat henne en gång och hon skulle tydligen vara närmare de femtio, men när jag väl var i Paris slängde jag iväg ett mail till henne och hörde om hon hade tid att ses, hon tyckte att det lät som ett ypperligt förslag för det var inte så särskilt ofta hon stötte på släktingar. Så vi bestämde på torsdagen att jag skulle ringa henne på fredagen och bestämma när jag skulle komma till hennes atelje/butik.
Picknicken inföll alltså på onsdagen då Lisa berättade att designern som hon jobbade hos hette Viveka Bergström, jag tänkte i mitt stilla sinne att oddsen på att det som skedde skulle ske faktiskt måste ha varit minimala, att Petter och Emilie hamnar på samma plan, att Emilie känner Lisa och att hon i sin tur praktiserar hos min mammas kusin som jag faktiskt ska träffa just den veckan som jag stöter på Lisa.

En av höjdpunkterna på min vistelse var faktiskt också just mitt möte med min avlägsna släkting Viveka, hon bodde i ett galet mysigt område bort mot Belleville. Hennes atelje var ganska ostädad och liten men smyckena i fönstret var fina. Lisa hade berättat dagen innan att Vivekas smycken varit med i italienska Vouge med mera. Det stod öppet på dörren så jag klev in och en bjällra ljöd, då kom en reslig mörkhårig kvinna med ett stort leende på läpparna och undrade om det var jag som var.. Jag svarade att ja det var det, jag visste inte om jag skulle krama eller ta hennes hand så det blev en tafatt kram. Det var stelt i cirka en minut innan vi satt och skrattade gott och diskuterade diverse galna saker, det visade alltså sig att jag inte var den enda felande länken i min släkt, min mammas kusin var precis lika konstig som mina föräldrar anser att jag är. Hon bjöd på glass och kaffe med torrmjölk, vi fotograferade en del och pratade lite om släkten och om hur hennes partyliv hade sett ut i Paris i unga dagar och hur hon alltid hade varit i Köpenhamn och festat när hon var ung. Kort och gott hon var en riktigt rolig och skön tant som jag tydligen bondade med. Hon tipsade om några sköna affärer i krokarna vid hennes butik, en American Apparel affär samt några andra skön, bland annat en som sålde Cheap Monday jeans för 65 euro.

Det blev då en berättelse om Paris ändå men nu kan jag i varje fall börja berätta om vad jag gör om dagarna här hemma, blir lite kort här om det också.

Idag har jag läst "Vid Floden Piedra Satte Jag Mig Ner Och Grät" av Paulo Coelho och annars i dagarna läser jag i Allain de Bottons "Filosofins Tröst" som jag rekommenderar. Igår kväll spelade jag bra golf och vann två glassar och idag har jag ätit Werthers Original, de mjuka alltså, samt varit i Mölle och ätit glass med mina favvisar, Matthias, Steffi och en annan Emilie, det var mysigt, Mölle är fantastisk med Kullaberg och sitt kuperade landskap.

SVARTAREGNDROPPAR

Allt det franskt franska, picknick vid Seine och under Eiffeltornet och många makalösa byggnader.

Paris i lite mer än en vecka.

Jag begav mig in till Helsingborg förra fredagen för att ta min kompis Marcus lägenhet i besittning för att jag skulle kunna hinna med båten som skulle för mig till Danmark. Jag gick och la mig vid tolv-tiden för att ställa klockan på tre för att då traska ner med min resväska på hjul genom en mörk och öde stad. Jag hann med min båt med goda mått för att sen på båten inta en frukost/nattamat i två pölser med bröd och mycket danska senap.

På Kastrup som börjar kännas som hemma efter cirka 40 timmar spenderade där på ett år gick allting bra och så fort jag kom på planet somnade jag och vaknade inte för än det var dags för inflygning till Charles de Gaulle. Sebastian min kära vän mötte mig på Gare du Nord och vi gick en tio minuters promenad till hans lägenhet.

Efter en dusch så tog vi en promenad upp om Sacre Coir och Montmartre och njöt av en varm vårdag. Promenaden fortsatte bort mot Notre Dame där vi mötte upp Sebastians amerikanska flickvän Sarah som var mycket trevligt, och väldigt amerikansk. Vi immundigade resans första mat i en ostbeklädd kyckling sallad som okej, priserna var dock inte okej, man trodde att det skulle vara ok efter New York men tydligen var Paris nästan dubbelt så dyrt. Efter maten så lämnade vi Sarah och begav oss bort till en park i utkanten av Paris som heter, Le Bois Vincennes och mötte Sebastians skolkamrater Rick och Geronimo m.fl från Holland och USA. Vi satt och diskuterade Nietzsche och allehanda filosofer och drack rödvin till solen gick ner och det började regna. Då gick vi hem och duschade och bytte om inför festen på kvällen då vi skulle möta upp Rick och de andra spännade filurerna.
   Det blev många långa diskussioner om knark, filosofi och språk under kvällens gång, vår käre vän Jero som egentligen hette Jeroen men som jag tyckte borde kallas Geronimo, namne med den store Apachehövding, var ganska välbevandrad i diverse språk så han var rolig att lyssna på, kvällens citat blev "That is common non sense". Efter festen och ölrace begav vi oss till en pub vid namn Pub S.t Michel som var ett trevligt ställe med ett litet dansgolv på övervåningen.

Ska fortsätta skriva ner resterande dagar, har kommit på att även om folk bryr sig föga om vad jag gjorde exakt hela tiden är det riktigt roligt att läsa det i efterhand.

                                                                                SVARTAREGNDROPPAR

En resa till Paris, lättöl och en herrans massa gamla minnen..

Att en dag kan bli så bra efter så många snoozningar...

Kl halv åtta i morse ringer min telefon och jag får frågan om jag kan tänka mig att vikariera som fritidsledare och som lärare för fyrfemmorna, jag tackar jag, och stället klockan på halv nio eftersom jag skulle börja halv tio. Klockan ringer halv nio och jag unnar mig en snooze eftersom jag har fem minuter ner till skolan men trots att jag veterligen aldrig lyckats använda mig av endast En snoozning så var det redan kört. När min mamma ringer klockan tjugo i tio hoppar jag ur sängen slänger på mig ett par jeans och en t-shirt. Lite försenad springer jag in i klassrummet och ser att det är redovisning om Vasa-tiden, tur att jag är duktig på historia alltså. Vi arbetade med Gustav Vasa, Martin Luther och digerdöden, viva la allmänbildning.

Efter mycket basket och annan lek begav jag mig hemåt och beställde en flygresa till Paris, lite mer än en vecka här hemma räckte, så nu flyger jag kl sju fredagmorgon. Ska bli så trevligt, skönt att jag redan varit där så jag slipper turista så mycket, ska dricka mycket café au lait på diverse Hemingway-cafén samt dajla lite i solen och dricka vin. Extra roligt att jag har en tjejkompis och en killkompis som bor där, en som jobbar och en som pluggar, ska bli roligt, sen att Pettter kommer dit på tisdag ska bli suveränt också.

Sen när resan var bokad så marinerade jag entrecôte så som jag lärt mig i USA, havssalt och öl, låter sådär jag vet, men fantastiskt! Maten blev jättegod och ganska sen efter att jag tränat lite satte jag mig i bilen in till stan för att träffa en gammal högstadiekompis som jag träffat på skolan jag vikarierar på. Vi gick till "Gyllene Prag", jag drack lättöl, vi pratade gamla minnen och hade riktigt trevligt när plötsligt två tjejer som gick i vår klass på i just grundskolan stövlar in genom dörren, de känner genast igen Patrik min kompis men kollar skeptiskt på mig tills efter tio sekunder och de båda kände igen mig. Detta sammanträffande var lite för stort för mig att smälta, kan inte komma ihåg att jag har träffat någon av dem på sex år, galet att just idag när jag dricker öl med en kompis, som jag aldrig tidigare druckit öl med träffar på dessa våra gemensamma vänner.

Lustigt, nu har jag precis ätit ett äpple och ska läsa lite i min bok så jag börja på någon bok som utspelar sig i Paris när jag är där!

SVARTAREGNDROPPAR

Tarzan, East Village and Australia makes your day magical..

Wonderful..

We went up quite early today, about ten o clock, okey doesnt seem that early though, hmm, undrar varfor jag skriver pa engelska egentligen, formodligen for att jag skrev rubriken och overskriften pa engelska. Som sagt gick upp vid en tidpunkt som ar tidigt for oss pa denna resa, efter att ha titta pa diverse filmer igar kvall, The Hitch och Small Children, den forsta vilken var lite laskig i Texas Chainsaw-kansla medan den andra var filmad i deprimerad Weatherman-kansla fast utan tragikomiken. Vi tog subwayen till nionde gatan och borjade ga osterut genom Greenwich och NoHo tills vi gick forbi vart favorit cafe, Yaffa Cafe. Vi sprang ut och in genom diverse affarer utan nagon storre fiskelycka, jag hittade ett schyst armband och en schyst vaska som dock ej var lika schysta pa mig. Vi stannade till pa ett litet fik i solen i East Village som ar kant fran musikalen RENT dar vi tog varsin bagel och en underbar kopp kaffe, jag vet inte riktigt varfor denna kopp var sa makalos men det var den. Efter att vi gottat oss lite gick vi lite soderut i hopp om att finna de mytomspunna secondhand-affarerna som ska pryda East Village, dessa fann pa ren tur och det var roligt att ga och rota bland klader kryddade med New York-svett och gammal cigarettrok. Denna dagen var tankt att agnas at lite musikal forutom shoppandet sa nar klockan narmade sig halv fem borjade vi fa lite panik eftersom de sagt till oss pa Box Office om vi ville ha biljetter till studentpriser var vi tvungna att vara dar innan fem och nu skulle vi ta oss en bra bit pa en storre kvart. Vi lyckades dock och hamnade bakom fem fransyskor i studentkon, vi fick tag i fyra biljetter till nagot reducerat pris till en ytterst popular musikal som heter Tarzan, ni kanske kanner igen namnet.
      Det visade sig dock sa smaningom att Erik och Gustav hade fullt upp med middagen pa deras college sa de skulle aldrig kunna hinna i tid, kandes lite dumt eftersom vi hade kampat for att fa billiga biljetter sa skulle det var onodigt att slanga tva, de gick namligen inte att aterkopa och det stod student pa dem sa de var inte sa latta att kranga pa svarta marknaden heller, vi tankte dock att vi kunde ge det ett forsok. Så vi frågade ett par i tjugofemårs-åldern som såg trevliga ut, de var lite skeptiska över att biljetterna var så billiga men efter att vi övertygat dem om att vi skulle sitta bredvid dem och att vi inte kunde lura dem gick de med på det.

Musikalen var sa magisk att vi knappt kunde forsta vad vi gjorde, biljetterna som vi fick visade sig vara DE ABSOLUT BASTA I HELA SALONGEN, orkesterplatser langst fram och precis i mitten. Upplevelsen var overvaldigande, det borjade med att perspektivet var omkastat, skeppsbrottet som Tarzans foraldrar rakade ut for visades pa fondvaggen sa nar de plumsade i vattnet foll de ner fran taket mot golvet med fallinor sa det sag ut som att de foll genom vatten. Sen nar de borja bygga en koja och blev dodade av en panter slungades tio apor ner fran vaggarna i lianer och skrek och tjoade och musiken gick igang, det var helt otroligt, de slungades over oss i publiken och scenen var bara en enda stor djungel med lianer i bjartaste grona farger och otroligt ljud.
       Tjejen som spelade Jane Porter var galet sot, jag blev glad varje gang jag lyckades stjala ett kast fran hennes ogon, hon verkade dock lite for kar i sin Tarzan som spelades av en kille i tjugofemars-aldern med dreadlocks och en av basta roster jag någonsin hört live.
       Även pojken som spelade den yngsta Tarzan, den nästa yngsta egentligen var imponerande, sju år och med enorm närvaro och ganska bra röst.

Efter att vi suttit och lyssnat till efterspelet från pianisten som satt nersänkt i scenen en halvmeter framför mig och Petter gick vi och tog några öl ihop med Australiensarna, de var tjugofem och tjugoåtta och visade sig vara syskon, dock var de inte tillsammans utan bara syskon. De var hursköna som helst, vi satt och pratade om våra fördomar gentemot amerikanare, om konst, om snowboardåkning samt allmänt mycket skratt överhuvudtaget, eftersom bordet nedanför oss till höger var ockuperat av ett gäng med tjejer, som senare skulle visa sig jobbade på en Gogo-bar, dessa tjejer stod och ålade runt och gned sig mot varandra och dansade hela kvällen, det hör till att stället som vi var på var en irländsk pub inredd i marrocansk stil så det var verkligen inte någon strippbar eller slitet dansställe, utan dessa tjejer tyckte väl bara om att ha med sig jobbet hem helt enkelt.

Kvällen slutade vid två-tiden och vi tog en subway hem för att somna framför teven ytterligare en gång i hopp att lyckas se klart en enda film.

SVARTAREGNDROPPAR 

Rapport fran manga dagar, Pink Elephant, Fantomen pa operan med mera.

Nastan en hel vecka sammanfattat i ett inlagg.

I lordags lag vi hemmma halva dagen och tittade pa film och bestallde hem mat och tog igen oss och njot av livet pa ett lite mer avslappnat vis. Brasiliansk mat och nagon bra film, om den amerikanska maffian. Vi tog dock oss i kragen ganska kvickt och tog en taxi ner till Manhattan, jag hade druckit manga glas vatten och manga glas juice och kande mig vadigt glad och pigg, forsta kvallen pa Manhattan utan en endaste flaska ol i magen. Det roliga med denna vistelse ar att jag verkligen inte, som ni som kanner mig vet, ar en stekare vanligt vis, men sen jag kom till den stora staden har jag insett hur sjukt kul det ar att kla upp sig och forsoka se ut som en filmstjarna sa mycket som mojligt. Vi gick ur taxin och diskuterade vart vi skulle forsoka komma in, dagen till ara hade jag latit bli att kla pa mig en skjorta utan hade mina svarta jeans, rod och vit-randigt linne och min kavaj, mina vanner var lite arga pa mig for att jag inte klatt upp mig med deras matt matt. Vi kom fram till att det var Pink Elephant som skulle fa aran att atnjuta var narvaro denna kvall, det ar dock som tidigare namnt, Top 2 svaraste stallet att komma in pa. Vi pratade om vad for historia vi skulle ljuga ihop och forsoka overtyga inkastaren om. Alternativen var, finns inget kolon pa denn dator men Svenska Ambassaden, Modell med vanner, Svenska tidningen Slitz, vi kom fram till Slitz eftersom min hardnackade ansikte riktigt ar av modellniva och mina vanners langd inte ar av modellangd. Sa vi struttade fram forbi VIP-kon och jag skulle precis fora ordet nar inkastaren tar mig i hand och fragade hur manga vi var, jag sa jag plus fyra och vi fick fem intradesbiljetter gratis i handen. En del av det roliga är att det känns löjligt att skriva om detta men det kändes så jäkla coolt, för efter att ha blivit nekat inträde på Cardinal i Helsingborg så trillar man in på New Yorks bästa istället. Kvällen varn grymt lyckad med mycket dans och många glada miner, vi kom hem sent så kommande dag blev en av de mer letargiska, massa film, mycket godis och några enstaka sidor i New York trilogin av Paul Auster blev lästa.

Dagen därpå började jag och Petter känna av stressen att vi var tvungna att göra saker av tiden vi hade kvar, vilket var bra så vi gick upp rekordtidigt och tog båten över till Staten Island. Solen sken men det blåste en rejäl vind som piskade upp Hudson flodens smutsiga vatten i ansiktet på oss. Båten gick mot ön där hela New Yorks sopor dumpades under åttio och nittiotalet, numera var det dock ett litet mysigt förortsområde som dock vid hamnen såg föga inbjudande ut med sina fabriker. Båten slank förbi Frihetsgudinnan och ett antal foton togs, det var tydligen förbjudet att gå i land på Liberty Island numera, något av en besvikelse men inte så värst. Efter båtturen gick vi på shoppingstråk, Outlet, Chinatown och SoHo, denna dag inhandlades det mycket mer än sammanlagt de andra dagarna. Vi hann även gå förbi Broadway och fick tag i fyra biljetter till "Fantomen På Operan"

Efter en trevlig middag såg lät vi vår fötter leda oss till Broadway för att beskåda Fantomen. Som jag tidigare har berättat om så är soundtracket till denna musikal en av mina favoriter, Angel of Music och Point of No Return är så pampiga. Tjejen som spelade Christine Daae kom mig att tänka på en gammal flickvän fast denna tjej var brunett. Hon sjöng så vackert i hop med Fantomen, jag hade mysrysningar längs ryggraden i tre timmar. Så extremt vackra salonger sitter man in också, gamla och rustika och med väldigt bra akustik. Jag tänkte under musikalens gång att det var makalöst så felfritt sångarna och sångerskorna sjöng men vid närmare eftertanke så var det inte så konstigt då de som sjunger i en musikal på Broadway är av yppersta världsklass. Minne för livet kan jag bara säga, jag älskar "Fantomen på Operan"

SVARTAREGNDROPPAR

Tiggare i New York, det finns skonheter och hemskheter i dessa..

Karlek lever aven dar knappa livsmedel finns..

Dagarna igenom traskar man forbi tiggare utan att ge dem en nickel for att sen smita in pa narmsta snabbmatsrestaurang for att slanga i sig en sliten cheeseburgare som inte mattar for fem ore bara for att den smakar salt och pa satt slacker matsuget.
Haromdagen gick vi forbi en man sent pa kvallen vid femte avenyn han fragade om vi hade nagon dollar over, vi gick forbi honom men sen efter att vi passerat sa onskade han oss en trevlig kvall och att Gud skulle vara med oss, det var verkligen fint tyckte vi sa vi gick tillbaka och gav honom nagra sedlar.

Sen ett par dagar senare stod en kvinna och tiggde vi var narmsta station och eftersom vi hade brattom till taget sprang vi forbi henne, men nar vi passerad skrek hon pa engelska att hon hoppades att nagon skulle rana oss, da kanner man sig foga manad att skanka nagot visst?

SVARTAREGNDROPPAR

Museum of Modern Arts, Rockafeller Center och genuin fest..

Mycket fest.

I torsdags hade jag och Petter en riktigt skon dag, for aven om det ar sjukt roligt att vara ett stort gang med skona kompisar ar det skont att kunna ga bara tva stycken pa stan. Vi tog subwayen till Canal Street och borjade vandra osterut tills vi borjade se kinesiska tecken pa de olika affarerna och manniskor till hoger och vanster fragade om vi ville kopa Lolex-klockor och Louis Vuitton vaskor, vi gick och tittade i en massa olika affarer och insop kulturkanslan och hade en skon tur i Amerikas asien. Pa bara nagra meter sag vi hur nudelrestaurangerna borjade bytas ut mot restauranger med annan pasta, nu med Bolognese och Alfredo istallet, Little Italy hade vi nu satt vara fotter i. Vi gick runt och beskadade de olika maffiakillarna som var insparkare pa restaurangerna ikladda vita kostymer och strahattar, alla kanner till Umbertos dar the Big Hit i Gudfadern utspelade sig. Vi bestämde oss för en liten restaurang med Lady och Lufsen-rutiga dukar. Vi beställde varsin öl och en pizza, direkt efter att vi beställ trillade en skolklass på trettio barn i sextonårs-åldern in, de var från Fankrike. Under måltiden kändes vi hur blickar landade på oss titt som tätt.(ganska roligt det måste låta med min hybris) Vi åt upp vår mat och gick ut och tittade på grejor i ett stånd precis utanför, fem tjejer sprang ut direkt efter oss och började viska häftigt tills en sprang fram och undrade om vi hade en tändare till hennes cigarett, försöket var verkligen gulligt men föga intressant. Vi gick vidare och satte oss på Dunkin' Donuts och tog ett par munkar var och lite kaffe och milkshake, realtivt sund mat, när vi satt där kom skolklassen spatserande förbi, efter de hade passerat och vi började bli klara med vara sockerbomber knackade det plötsligt på rutan och tre-fyra små tjejer som såg att komma från Frankrike stod på andra sidan glaset och vinkade. Sen var det dags att vandra hemåt.

Dagen efter hade vi avsatt till att hälsa på i New York brokiga museumutbud, vi planerade in "The Met", (Metropolitan Art Museum), Guggenheim, Museum of Photografi samt MoMA (Modern Arts). Överdrivet ineffektiva som vi dock är kom vi inte in till stan förrän vid halv fem och då var vi riktigt hungriga så vi satte oss på ett schyst ställe på Times Square som hette "Olive Garden" med den överlägset trevligaste servitören i mitt liv. Jag åt en fantastiskt god parmesangratinerad kycklingfilé med pasta samt en flaska vitt som var ett bra kompliment. Nu låter det som att det enda vi gör är att ragga upp tjejer, men under middagens gång så satt vi mitt emot en mamma och hennes två döttrar i sjuttonårs-åldern, de var vackra men deras mamma var galet, galet snygg. Mamman satt och sneglade på mig och Gustav hela middagen och jag och Gustav kunde knappt hålla oss för skratt, när vi skulle gå därifrån gick Gustav dit och lämnade sitt telefonnummer och de blev överlyckliga, enligt oss.

Klockan hade nu blivit ganska mycket så vi fick välja ett museum istället, det blev Museum of Modern Arts, som skulle visa sig vara det absolut bästa valet vi kunde gjort. På översta våningen hade Jeff Wall en fotografi-utställning över hela sin produktion, fotografier med enorm eftertanke, vackra motiv, skärpa och liv. Vi bestämde oss för att ställa oss på framför några bilder och titta i en halvminut för att sen berätta för varandra vad just vi själva lagt märke till och dragit för slutsatser. Vi hade verkligen diametralt olika uppfattningar om vissa saker och ting. Vi diskuterade och väldigt intrensivt huruvida hans fotografier var arrangerade eller om de var momentumfotografier, vi kom  inte riktigt fram till något svar även om det bara var Petter som inte höll med mig.  På de olika våningarna fanns det viss konst, på den europeiskt modernistiska avdelning beskådade vi Picasso, Dali, Miro, Magritte, Matisse, Braque m.fl. Jag hittade inte Magrittes "Detta är ingen pipa" men väl andra sublima surrealistiska verk. Den som imponerade mest på mig var Kandinsky, har inte kollat så mycket av honom, men hans färgkavalkader var otroliga, han försökte måla melodier med färg och, det var väldigt mycket att ta in på samma gång.

Efter muséebesöket som drog ut på tiden tills de stängde gick vi till Rockafeller Center som är en av de högstbelägna byggnaderna. På toppen har de en Cocktailbar som heter "Rainbow Room" där vi drinkade och tittade på ett manhattan i nattens draperingar. Utsikten var vacker men drinken kostade där efter, en Caipirinha för trettio dollar, tur att vi har en låg dollar alltså.

När drinken tömts gick vi vidare till Tao som var en riktigt vacker innerestaurang för att ta liten drick till, cirka trettio meter högt i tak, ett tak klätt av allsköns kineskiska tecken mot en mörk bakgrund, vackert. På bortre kortsidan satt en gyllene Buddha och övervakade i sin majestätiska tio meter i höjd. Här satt vi ett tag och pratade med en svensk bartender av det kvinnliga könet samt lyssnade på väldigt bra musik i mina hörlurar, min öron har sagt bestämt nej till House nu efter två veckor, så jag behövde lyssna på lite lugnande pianospel från Philip Glass i stället.

Vi kände efter en stund att Tao inte skulle lösa världens bekymmer så vi traskade vidare till Myst ett ok uteställe mitt i smeten bland de  andra ställena. Där bokade vara vänner ett bord alldeles vid dansgolvet och vi fick smakat på några bra drinkar. Mycket bra tjejer hade Gustav och Erik utlovat, och så var verkligen fallet, mycket tjejer, och mycket tjejer med tidningsansikten, alltså inte så att de liknade tidningar i huvudet men, ni förstår. Här dansade vi hela natten lång med vissa ofrivilliga händelser. Det var dock ett riktigt schyst ställe trots sitt töntiga namn.

SVARTAREGNDROPPAR

Kevin Spacey, Bodies Exhibition, Little Italy och Chinatown..

Dalig uppdatering!

Sedan lordagen har egentligen inte sarkilt mycket hant, vi lag hemma hela sondagen och tittade pa film for att sedan ga ivag och handla lite mat, det var dags for grill. Jag och Petter kopte, kycklingvingar, kottbitar och laxkotletter och cirka hundra kilo potatis. Vi lagade for hela ganget och at en brakmaltid, jag, Gustav, Erik, Petter, Michelle, Dario och Renuschka, Darios tjej. Efter huvudratten var uppaten lagade Michelle lonnsirapstekta bananer med vanilj glass vilket satt som ett plommonstop. Vidare nar klockan narmade sig smatimmarna borjade folk att trilla in pa sina rum tills fyra av oss satt kvar och diskuterade praktisk filosofi, Rawls mestadels. Vi pratade om liberalism och hur man ska stalla sig till droganvandning och om ett ekonomiskt argument ar hallbart eller ej. Diskussionen var valdigt intressant och det roda vinet kandes som en valdigt bra inramning. Vi somnade narmare fyra och kande att dagen gatt snabbt.

Mandagen agnades at att speja ut over New York fran Empire State Buildings tinnar, vyn var magnifik och solen sken, vi kunde se anda bort till intillliggande staten Pennsylvania. Jag kastade ett pappersflygplan som flog over halva New York, det var coolt.


Tisdagen kom att bli riktigt intressant, jag och Petter flanerade som vanligt och letade efter intressant saker, forst pa listan var att skaffa biljett till en fin musikal till reducerat pris, man kan namligen, om man har tur fa tag i Broadway biljetter till halva priset om ar i tid a star i langa koer. Vi valde mellan Beauty and the Beast, The Phantom of the Opera och A Moon for the Misbegotten vars ena huvudroll skulle spelas av Kevin Spacey. Efter att han resonerat i kon under lang tid sa kom vi fram till att det vore coolt att se Spacey i en musikalroll sa vi kopte biljetter till fem av oss i huset. Jag och Petter gick och kopte kyckling och ris och begav oss ner till ostra Manhattan vid FN-skrapan alldeles vid floden som grensar mot Queens. Vattnet var ackligt men solen harlig och maten var valdigt trevlig. Sen var det dags for Broadway, vi kom dit en kvart innan och fann hundratals medelalders koande ikladda sina basta klader, dar stod jag i ett par slitna jeans, Converse och min lila satinjacka.
Pjasen borjade och sa snart Kevin Spacey skymtats fick han en staende ovation. Pjasen borjade trevande och jag satt och vantade pa att nagon skulle ta forsta tonen, men ack nej for efter en timme hade fortfarande ingen sjungit och insikten om att det nog inte var en musikal borjade komma. Berattelsen hade sin gang med en kansla av Beckett, kanslan av att sta och vanta och att inte komma nagonstans samt kanslan av att inte veta vad man vantar pa.
Missnojd eftersom det inte var en musikal men anda lite tagen av pjasen gick jag ut ihop med mina vanner som var totalt fortrollade av pjasens leda och brist av handling.
Val utan for teatern stod en fin bil och kantad av ett tjugotal manniskor, bland dem sag vi Kevin Spaceys ansikte sticka upp, det var autograftime. Vi gick over tid och fick ett foto av mig och Kevin nar han skriver I Love You pa mitt brost.






Efter pjasen forsokte vi glomma den genom att dricka Cocktails pa ett fancystalle massor av unga vackra tjejer ackompanjerade av inte lika unga och verkligen inte lika vackra man. Jag vann 40 dollar for att Gustav inte trodde att jag vagade slinka in mellan en gubbe och hans unga brud och forsoka ragga upp henne, min dansuppvisning fungerade bra men nar vi borjat prata sa sa hon att det inte var sa bra om jag fortsatte for hon var gift, jaja, inte latt att veta, jag fick ingen small i varje fall.

Klockan tre var det dags att leta sig igen om Pathtrain-djungeln, halv fem somnade jag.

Chinatown och Little Italy berattar jag om imorgon.

SVARTAREGNDROPPAR


 

Bloggtoppen.se



 

Nagra fotografier fran New York..

Random fotografier från första veckan i New York..


Bob Dylans adress i Greenwich, numera en porrbutik.


Promenad från Newark till Penn Station.


Jag bland massa kändisar på musikväggen i Dylans hemtrakter.


Innan den ganska lyckade utekvällen i lördags, lägg märke till skinnhandskarna.


Andres Esteche (Petter men visst är de lika?) på en bar innan vi gick till Groove.


Ganska lyckliga över de nyinförskaffade Rangersbiljetterna.

SVARTAREGNDROPPAR


Cain, Marquee, Bungalow 8 och Pink Elephant pa en kvall..

Vi gillar polska modeller...

En bra forfest hemma at vart place i lördags ihop med en massa brasilianare och amerikanare startade kvallen, vi tog en stor Cadillac Escalade ner pa stan och dundrade uppkladda till tanderna in pa Studio 54, eller som det nu heter Marquee. Ikladd svarta jeans, turkos skjorta, schysta manchetter och slipsnal samt en smal vit skinnslips under min svarta klubbblazer, svarta myggjagare och ett par nya svarta skinnhandskar a la Patrick Bateman så kande jag mig som en kung, allra helst med min nyinforskaffade solbranna.

Jag, Petter och Gustav spatserade ganska enkelt förbi kön och blev insläppta direkt, även om vakten verkade ha tröttnat på Gustav efter hans upptåg där tidigare. Väl inne på stället blev jag ganska överväldigad av själva känslan på klubben, galet mycket vackra människor, stekig inredning och tuff Housemusik. Vi röjde på dansgolvet ett par timmar och stod och dreglade efter modellerna som stod och visade upp sig på dansgolvet. Plötsligt skedde något riktigt intressant, i en vip-hörna stod det några riktiga skönheter och dansade uppe i en soffa och tyckte de var coolast i världen tillsammans med några nördiga killar, när den ene fångar min blick och ler, jag skrattade till och fortsatte dansa, några minuter senare så tittade jag på henne igen och hon log fortfarande mot mig, grejen nu var bara att likt vilken kunglighet som helst pekade på mig och vinkade till sig mig. Jag tvekade lite men efter att ha försäkrat mig om att det verkligen var mig hon pekade på gick jag över dansgolvet och började prata med henne, det visade sig att hon var en polsk modell som var en riktigt partyprinsessa, vi pratade lite allmänt innan hon tog mig i handen och sprang över dansgolvet ut utanför stället, väl där frågade hon om jag var sugen på att kolla in något annat ställe, jag blev lite osäker eftersom det kostade mellan två och trehundra spänn att komma in på alla dessa fancy ställen. Jag kände att det faktiskt vore ganska ballt så vi gick iväg till ett ställe som hette Pink Elephant, hon hälsade på gästliste-killen med ett par kindpussar och plötsligt var vi inne. Detta stället var inte riktigt lika bra som Marquee men galet mycket stek-folk, vi dansade till lite Fat Joe och tittade på lite människor innan vi begav oss iväg igen och stod utanför Cain istället, massor av folk kantade köerna men jag började förstå att det här med att komma in och betala inträde inte riktigt var min nya väns problem, väl här inne gick vi upp på något avskild del med massa smoking försedda män och lättklädda tjejer, plötsligt hade jag ett par drinkar i händerna och dansade med någon stor färgad kille och lite andra tjejer. Angenica hade någon kompis i Stockholm som hon undrade om jag kände, Marcus hette han, han hade tydligen varit med henne tidigare på Marquee men jag kom inte ihåg att jag sett honom, hon sa att han var den dummaste kille hon någonsin sett även om han var ganska snygg, Schenkenberg hette han tydligen, jag kunde knappt hålla mig för skratt. När glasen var tomma undrade min danspartner om vi skulle tillbaks till Marquee eller om vi skulle kolla in det bästa stället enligt henne, Bunga´low 8, jag som inte hade en aning sa att det vore kul att ha sett det stället också. Nu så här i efterhand så känns det lite coolt vi stack dit eftersom jag kommit på att det hängt där en del i Sex And The City. Stället var riktigt litet men fancy var det, ett lite smakprov på rysk kaviar kostade tolvhundra dollar plus att det mest verkade vara en värre jet-setare än på de andra ställena. Angenica sa att om jag ville se nördiga kändisar var det bara att titta runt omkring mig, sjukt dålig musik fick oss att dra oss tillbaka till där Petter och Gustav höll till, vi bytade nummer men sen försvann jag i gyttret och i dimman och dansade resten av natten och var riktigt nöjd med kvällen. I taxin hem såg vi solen gå upp och dagen morna sig, chauffören var från S:t Peterburg och tyckte det var kul att jag gillade Dostojevskij och Gogol, hon förstod dock inte hur jag kunde föredra "Idioten" före "Brott och Straff".




SVARTAREGNDROPPAR

Två dagars rapport med mycket pleasure (särskilt uttal från någon film)

Liveband och Centralpark

Efter ytterligare flanerande i TriBeca och SoHo landade vi i Central Park med Takeout från Wendys, fyrkantiga burgare (väl medvetna om vår fantastilöshet i att alltd äta burgare) där satt vi och tittade på en Softballmatch och såg solen gå ner extremt tidigt i och med den höga skyskrapehorisonten. Efter det dajlade vi in på en halvtaskig bar och pratade med lite diverse människor, mestadels studenter, de tyckte det var duktigt konstigt hur vi kunde vara ute och resa och inte ta examen trots när vi var så gamla. Vi bestämde oss för att gå hem vid halv ett tiden men på vägen hem genom Greenwich såg vi ett ställe som vi la märke till häromdan men världens schystaste kändisgraffitti så vi tog chansen och gick in, och vilken bonus sen. På denna undergroundklubb spelade ett liveband i Soul/Blues-stil som ägde scenen så fullkomligt att det nästan var löjligt, gittarristen var så grym att jag tror ingen i baren vill spela mer. De blandade egengjorda låtar med Prince, Louis Armstrong, Eminem och Jay Z, jag satt med ett galet leende hela kvällen och klappade och gungade. Vi däckade illa kvickt när vi kom hem.

Pigga vaknade vi framåt lunch och gjorde ägg och bacon för att sen sprinta ut i solskenet, galet varmt såsom det kan vara i storstäder där avgasvioler växer i luften. Världens längsta promenad senare som vi utfört i hopp att få inta världens godaste Smoothies som vår rumskompis Bajje tipsade om, stod vi ganska vilse på 101st gatan, det slutade med att vi gick in på första bästa ställe i stället och köpte frukt och dricka.

Vi pallrade oss ner i Central Park med fotbollen i handen, hittade några bänkar knäppte upp skjortan och började att må. Gustav, Jag, Petter, Bajje och Michelle (tjejen som vi också bor med) satt och beskådade människor och drack lite champagne, nice. Michelle föresten jobbar som assistent till en känd makeup-artist som brukar sminka Victoria's Secret modeller, Gisele Bündchen m.fl så vi hoppas att få komma och och få en peek.

Sen siktade vi in oss på en gigantiskt bio på 68th och  6:th Avenue där vi skulle se "The 300", den var bra men ändå en klar besvikelse, jag gillade "Sincity" och visst var specialeffekterna och det tecknade fotografit snyggt men det var lite väl mycket machofasoner.

SVARTAREGNDROPPAR

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0