Noll plus noll - Teodor Werelius

 
Jag har läst "Noll plus noll" skriven av Teodor Werelius, utgiven på förlaget Svensk Sci-Fi 2018.
 
Baksidestexten avslöjar att boken är en diktsamling som handlar om framtiden skriven av en tidsresenär.

Första sidan ger oss inblick i en person som har en stark relation till tiden. Med språk lånat från fysiken får vi veta att berättaren upplever tiden som föränderlig, ibland "rak, flyter fram utan motstånd... utan att hålla på", men att den ibland "slinker ner i veck" eller "rullar ihop sig i strängar". Utan att kunna alltför mycket om fysik tänker jag att strängarna hör ihop med kvantfysikens strängteori. Språket avslöjar inget om berättaren men jag får en känsla av att jaget upplevt starka och svåra känslor och då tagit sin tillflykt till poesi och kvantfysik för att på något sätt begripliggöra en svår period i livet.

Werelius skriver om olika former av kausalitet, hur en kan minnas saker som aldrig skett eller att "vägen du kom ifrån har inte längre funnits".
 
Vid en första läsning är jag mest fötrollad av språket som är felfritt och skinande klart men vid en andra genomläsning drabbas jag av berättarens upplevelse. Vaand har egentligen drabbat en människa när hon känner att tiden försökt göra sig av med henne?
 
"Du blir kvar på fel plats, du saknar försvar. Det är ett av tidens alla sätt att bli av med dig".

Med risk för att biografera en potentiellt icke-biografisk text och förminska den så känner jag med författare/berättaren. Och vilka är egentligen fläckarna mellan berättarens fötter?

Efter ungefär en tredjedel börjar avsnittet 2048 som också är det år författaren enligt baksidestexten sägs vara född.
 
Efter halva boken börjar avsnittet "Observatören" med formuleringar om att man digitaliserat berättarens minnen för att skydda denne. "Jag är icke ändamålsenlig", säger berättaren som nu kallar sig observatören. "Avsaknad av kropp är olustig".

Återigen slås jag av att personen som tänker dessa tankar eller skriver dessa ord är mycket olycklig. Ibland kan känslor bli så starka att ens hjärna väljer att sysselsätta sig med tankar istället. Risken är dock just detta att en tappar kopplingen till kroppen (och känslorna), både positiva och negativa upplevelser.

Så nämns sonen som observatören vill göra stolt. Sonen, barnet som "vi" ville ha, ett blad att skriva på.

Sista tredjedelen ramas in av kapitelnamnet "42". Kan det vara en referens till "Liftarens guide till galaxen" och en fråga om meningen med berättaren, observatörens liv? Är det att sonen, barnet "arvet" inneburit en ökad känsla av mening? Torra begrepp såsom fortplantning blandas med nästan för verkliga beskrivningar av "röda blossande vårtor".

I övrigt nämns Ryssland från och till i diktsamlingen. Jag blir inte klar över varför även om det tillför texten komik.

Sammanfattningsvis en intressant diktsamling skriven med ett fantastiskt språk.
 

RSS 2.0