Jakten på Ayahuascan

Innan jag kom till Sydamerika hade jag hört talas om meskalin och hallucinogena svampar, samt att dessa substanser (också) används av shamaner här och var och sedan tusentals år. När jag kom till Brasilien fick jag höra om det "nya", Ayahuasca. Det är en blandning av en klängerväxt eller lian och en låg bladväxt som finns i de tropiska delarna av Sydamerika: Banisteriopsis spp är lianen och bladväxten tillhör släktet med det välklingande namnet: Psychotria. Ayahuascan ses inte som en drog utan som en medicin och medvetandevidgare. Shamaner använder den till att komma i kontakt med gudar och "vanliga människor" använder den för att rensa kroppen och själen. 

Även i Argentina pockade indianernas shamanritualer på min uppmärksamhet. En månad innan det utannonserades att Mario Vargas Llosa hade vunnit nobelpriset i litteratur hade jag råkat springa på ett exemplar av hans bok "El Hablador" (The Storyteller). Så här i efterhand kan jag nästan skämmas över att jag knappt visste vem han var även om jag tyckte att han lät bekant när jag fann boken. På baksidan jämfördes han med jättar som Balzac och Charles Dickens. I denna bok beskriver Mario hur shamanen Tasurinchi upplever Ayahuascans värld. Hur han lär sig flyga, hur han tar emot budskap om sitt folk från gudarna samt om dåliga trippar där han blir förvandlad till en Gregor-Samsa-Tasurinchi - en skalbagge på rygg som hotas att ätas upp av ödlor och fåglar.

När vi väl kom till Vargas Peru så ville jag få veta mer om Ayahuascan. Det verkade finnas väldigt många sätt att gå till väga. Vår ena guide på Inkaleden sa till exempel åt mig att bara gå och köpa det av vem som helst på stan. Den andra sa att jag skulle vara ytterst försiktig och att det var särskilda förberedelser man skulle vidta samt att man absolut aldrig fick göra det på egen hand - puh.

Efter Cusco reste vi via Poorman's Galapagos Islands utanför Pisco till Lima. Därifrån tog vi flyget in till djungelstaden Iquitos som jag tidigare berättat lite om. En stad som verkade vara väl förtrolig med Ayahuascan. På restaurangerna stod det på stora skyltar att de erbjöd Ayahuascadiet, vilket innebär: ingen kött, ingen olja, inget salt, inget socker och inget sex(varför sex stod med på restaurangens diet vet jag ej).

Efter fem dagar i djungeln nära inpå naturen och det ursprungliga började jag känna att jag var tvungen att ta tag i Ayahuascan. Jag förstod att det var nu eller aldrig. Så jag bestämde mig för att fråga min guide om han visste någon lämplig shaman samt om han visste om någon ceremoni skulle äga rum under den enda kväll som vi skulle ha i Iquitos innan vi skulle flyga tillbaka till Lima. Guiden sa att han skulle fundera och fråga omkring lite på stan när vi nått Iquitos med båten men att jag inte fick äta något efter frukosten klockan sex på morgonen. 
Efter några timmars guppande på floden kom vi tillbaka till verkligheten. Min hunger hade nu börjat ge sig till känna och jag försökte undslippa det värsta med hjälp av Cocablad som jag hade kvar sedan Maccu Picchu. När vi tackat och dricksat guiderna bad den ene mig att komma till kontoret senare för att få veta ifall det var en bra kväll. Så vi skaffade oss ett hostel och sedan sprang jag och mötte guiden. Han log med hela ansiktet och nickade. Jag log tillbaka och då sa han att den shaman han själv brukar gå till har en ceremoni just ikväll, att den börjar om ett par timmar och att jag måste inhandla två citroner samt en flaska vatten för jag ska inte, och kommer inte vilja äta något på tolv timmar efter ritualen.

Efter tio minuters tuktukfärd stannar vi på adressen som jag givit till chauffören. Det är ett urtvättat mintgrönt radhus som skär sig kraftigt mot de intilliggande. Det är inte en människa på gatan eller utanför huset, jag hinner känna en liten skakning någonstans inom mig. Jag betalar 2 Soles(5 kronor) för resan och när jag ånyo vänder mig mot huset är han plötsligt där. Jag förstår inte hur jag kunde missa honom. Han är visserligen inte lång men hans väsen är svårt att undgå. Det är som att ett ljus omger honom och sättet han ser på mig känns så naturligt och självklart att man inte borde titta på någon på något annat sätt. Han räcker mig ungefär till bröstkorgen och hans hår är skulderbladlångt med silvriga inslag. Han räcker mig sin hand och säger någonting på en svårförstådd djungelspansk dialekt; hans hand är sträv, liten med rund, jag uppfattar att han heter Josè.


Kommentarer
Postat av: jabardillo

Fantastiskt bra text!

2011-01-19 @ 14:14:22
Postat av: Erik Krantz

Mycket intressant och välskriven text!

När kommer fortsättningen?

2011-01-19 @ 16:09:44
Postat av: Svartaregndroppar

Fortsättningen kommer att dyka upp, när, aterstar att se.

2011-01-19 @ 17:29:49
Postat av: Nicklas

Grymt min vän! Har själv inte stake till att våga mig på Ayhuaskan då en 12-16 timmars rymdtrip inte tillåts av mitt psyke. Ser fram mot den spännande avslutningen! För övrigt visste du att om man mixars lianen med någon som helst annan växt sker det ingeting. Några indianer har alltså för massa år sedan listat ut att om man mixar 2 av säkert 5000 olika arter blir man jävligt hög.

2011-01-19 @ 23:27:04

Tänk på ett tal mellan 1 och 100.:

Namn:
Visst tänkte du på 72?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0