Jakten på jaguaren - DEL II

Jag vet inte om jakten på jaguaren någonsin tog slut för mig. Varje gång vi åkte bil förbi en något som skulle kunna tas för ett jaguarhabitat kopplades jag upp; mitt "prickiga-katt-filter" framför ögonen och odelad uppmärksamhet på vad som sker utanför fönstret. Dock får jag väl tillägga att ju längre tid som gick från det att vi var i Pantanal, desto längre bak i medvetandet förflyttades tanken på jaguaren.

Tills vi klev av flygplanet i Iquitos, nordöstra Peru. När dörrarna öppnades slog en syrefattig våt luft emot oss; det blev svårt att andas och huden blev genast klibbig. "Welcome to the Jungle!"
Det var endast vårt flygplan som såg ut som ett vanligt flygplan, resten av flygplatsen var ockuperad av helikoptrar, flygplansvrak och flodflygplan. Den tropiska luften gjorde att jag insåg att vi återigen kommit in på jaguarterritorium, jag knöt min hand i byxfickan; nu skulle jag möta en jaguar.

Jag hade sedan vårt förra vildmarksäventyr läst på lite om min kära vän jaguaren:

Den är det största prickiga kattdjuret och är i praktiken utrotningshotad nästan världen över utan att för den delen vara officiellt listad som utrotningshotad. Jaguaren är en uteslutande en köttätare och fångar sina byten genom att smyga på dem bakifrån för att då smälla dem med tassen och sedan krossa offrets skalle med hjälp av sina kraftiga käkar.

Efter en och en halv timmes bilfärd på en nyasfalterad väg kommer vi till Nauta som är en mindre hamnstad precis vid ingången till Amazonas, en resa som tidigare bara kundes göras via åtta timmars båtfärd. Staden är mycket mindre än Iquitos och vår guide berättar att detta är sista utposten innan det riktiga Peruanska Amazonas börjar.

Efter att ha ätit en frukost bestående av en rejäl köttbit så hoppar vi på en flodbåt som skall föra oss in i det okända. På floden som är enormt mycket bredare än vad vi trott möter vi ensamma fiskare i utkarvade kanoter samt gigantisk drivved i form av jätteträd. Om vi tycker denna flod är bred ska ni se Amazonas bredaste del, säger guiden: fyra kilometer och extremt strömt. Efter ytterligare guppande svänger vi höger in på en mindre flod och vegetationen blir genast tätare längs kanterna. Stora vita hägerliknande fåglar står och vadar i flodkanten; Great Egret eller Great White Egret heter den, guiden tillägger att den också ibland har kallats Great White Heron tidigare. Kvinnor sitter också här och var och tvättar nere vid vattnet. Jag funderar kring hur ren en vit tröja kan bli i det opaka bruna vattnet.

Vi hinner knappt lämpa av våra grejor i vårt nya camp innan det är dags för vårt första äventyr; simma med de rosa floddelfinerna. Efter att ha åkt en stund i båten igen såger guiden att till oss att det ar tryggt för oss att hoppa i vattnet. Kajmanerna, Anacondorna och Pirayorna då? säger vi. Guiden översätter till de andra guiderna och de börjar skratta. Ingen fara alls säger de. Så vi hoppar i.
Efter att ha guppat omkring en stund dyker delfinerna bokstavligen upp. De är verkligen rosa. De är dock något fulare en jag har föreställt mig med sina klumpiga sjölejonliknande huvud. Rädslan för vad som gömmer sig i det grumliga vattnet börjar sakta ge med sig och jag vågar till och med öppna ögonen under vattnet. När jag sticker upp huvudet ur vattnet kommer jag att tänka på jaguaren igen. HON ÄR HÄR. Jag vet det. Hon sitter alldeles säkert och kikar på mig från något väl kamofluerat tillhåll. Svart mot guld, prickar och päls. Mina vänner fortsätter att bada intet ont anande om djungeln bakom dem som väntar, vaktar.

När kvällen kommer är det dags för mörkersafari. Vi tar på oss gummistövlar, långbyxor och tröjor som täcker armarna, samt ficklampor.
Det tjocka lövverket gör att det totalt beckmörkt. Ljuset från fullmånen når endast sällan ner till den fuktiga marken. Det känns som att vi går under vatten. Lianerna och grenarna växer i alla riktningar och känns som tång och sjögräs. Det är så fuktigt i luften att gälar nästan vore att föredra; vi andas undervattensdjungel. Det är ljuden som förråder faktumet att vi är ovan havsytan. Cikadornas stråkar jazzar för fullt och gnisslar med en imponerande akustik.
Här och var stöter ljuskäglan från min ficklampa på sanslösa spindelnät i olika former, mönster och dimensioner; de tindrar vackert mot natthimlen som fond.
Amazonas lukt är också den speciell. Det är som om djungeln består av olika doftrum. Från att ha varit i ett rum av sandelträ kan man tjugo steg längre fram plötsligt stiga in i ett av förruttnelse, mörka, tunga och vämjeliga dofttoner.
Plötsligt ser jag två eldgula ögon mellan trädstammarna. De ser inte glada ut. Det ser ut som ögonen på ett barn som inte tycker om att föräldrarna hängde med på första dejten. Jag tittar framåt för att se om mina vänner är i närheten men de är några tiotals meter längre fram. När jag försöker få syn på ögonen igen är de så klart borta. Jag springer försiktigt fram och berättar vad jag sett. De säger att de också sett ögonen men att det bara är eldflugor som blinkar flörtigt. Jag vägrar tro på dem - det var jaguaren.
Vi går vidare i hopp om att få syn på ormar som är vårt huvudsakliga mål. Vi får syn på skorpioner, skorpionspindlar, vi håller babytarantlar i händerna, vi får syn på en groda som väger cirka ett kilo, pilgiftsgrodor, owlmonkeys, loud night monkeys, bamburåttan som låter högst i djungeln samt diverse fåglar men inga ormar. Vi börjar bli frustrerade även om jag ibland tycker mig ha kommit över sådana onödiga känslor. Vi sätter oss ned vid en sjö i hopp om att i varje fall få syn på en reptil - kajmanen. Vi är dock inte så exalterade då det fanns så många på vårt förra vildmarksäventyr i Pantanal. Efter några minuter upptäcker vi hur otroligt många fladdermöss som flyger ovan våra huvuden, hundratals, tusentals. Jag kommer på att jag har läst någonstans om att man kan kasta upp småsten i luften för att attrahera fladdermöss; de tror nämligen att allt smått i luften är insekter.
Efter att ha lekt det ett tag så reser vi oss sakta upp och smyger ned till vattnet. Först ser man inget men när vår guide sedan riktar sin ficklampa ut mot sjön ser vi dem, hur många som helst. Till en början tror man att det är eldflugor men vid närmare beskådan ser man att det är ögon. Det ser ut som en stjärnhimmel på marken.
Därefter går vi till campen som har satts upp å våra vägnar. Hängmattor med myggnät över. Väl där finner vi vår första orm: död. Det är en rosa trädboa med avbitet huvud. Guiden säger att om vi hade stannat vid campet hela tiden kanske vi hade fått se när höken eller örnen slet av huvudet på boaormen. Jag tycker att det är ganska häftigt samtidigt som jag hellre hade fått syn på en riktig orm eller en jaguar.
Vi är alla trötta efter den långa promenaden så vi lägger oss direkt. Jag ligger vaken länge i min hängmatta och lyssnar på The Soundtrack of Amazonas. Tankarna flyger fram och tillbaka; skulle jag vilja att en jaguar attackerade mig under natten? Hur mycket skulle jag betala för att möta en jaguar öga mot öga? Vad gör man om man möter en jaguar?

Kommentarer

Tänk på ett tal mellan 1 och 100.:

Namn:
Visst tänkte du på 72?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0