Jakten på Ayahuascan - DEL II

När shamanen släpper min hand så vänder han sig om och går in en gränd bredvid huset. Av någon anledning så tvekar jag inte ens, jag hinner föreställa mig vad shamanen skulle kunna göra med mig men mina ben vill framåt. Gränden visar sig vara en utomhuskorridor med stampat jordgolv som löper längs med det mintgröna huset. Efter tjugo meter öppnar han en trägrind som halvt håller sig uppe med hjälp av ett rostigt gångjärn. På andra sidan finner jag ett stort dunkelt rum, också det med jordgolv. Här och var hänger fjädrar och drömfångare, och mot två väggar står det små altare med mängder av jesusikoner; märkligt med en kristen shaman tänker jag. Det brinner små rökelsestavar i två hörn och en något kvalmig söt luft letar sig in i mina näsborrar. Shamanen ber mig att sätta mig på en soffa som står mot rummets bortre långsida. Han säger att vi snart ska börja. Han frågar om jag röker för det kan vara skönt efter att man svalt drycken. Trots att det var nästan var två månader jag slutade så hör jag nikotinisten inom mig resonera: som en del av shamanritual är det självklart okej att unna sig en cigarett.
Shamanen tar fram två koppar av putsad terracotta samt en femtiocentiliters petflaska vari det finns en lysande brun, opak vätska i. Han häller uppskattningsvis upp en och en halv deciliter i var kopp. Utan förvarning ger han mig en och säger "Salute!". Först när koppen vilar mot insidan av min hand så inser jag allvaret i situationen; jag är i akt med att dricka en okänd halluciongen brygd tillsammans med en person jag känt i knappt tio minuter. Jag sväljer allt i två stora klunkar.

Jag känner hur den bruna glittrande vätskan motvilligt glider ner i min hals. När luften letat sig in i min mun så hinner också smaken ikapp. Jag fylls av vämjelse och en sur kräkliknande smak strålar upp ur mitt svalg. Jag fortsätter att svälja luft för att förhindra uppkastning. Jag känner hur brygden ligger och fräter på botten av min tomma magsäck; jag kan nästan se den pysa och fräsa framför mig. Då räcker shamanen mig ett paket röda Marlboro. Med skakande fingrar tar jag en ur paketet; kanske kan tobaken ta bort det värsta av smaken som klär mina läppar och mun. Mitt första bloss på några månader smakar ingenting, jag hör bara det torra smackandet från mina läppar samt ser röken diffundera i rummet. Resterande bloss smakar heller ingenting i sig utan gör bara att Ayahuascasmaken återkommer starkare så jag slänger fimpen i en hink med vatten i som råkar stå vid mina fötter. Shamanen säger att det börjar bli dags att fokusera och att taklampan släcks om tre minuter. Han säger också att jag ska försöka undvika att öppna mina ögon under ritualen.
Jag drar upp mina ben under mig på soffan och sätter mig i en förenklad lotusställning och börjar koncentrera mig på min andning; jag tänker att det nog är bra att jag har mediterat ganska mycket under min resa. Trots att jag försöker ha min fokus på andningen så hör jag mina tankar röra sig kring om Ayahuasca verkligen har någon effekt i sig och vad som kommer vara placebo, inducerat av min tro på indiandrogen.
Efter uppskattningsvis tjugo minuter av riktigt bra meditation har det fortfarande inte skett något med mitt medvetande, förutom att små vita fläckar har börjat skymtas på insidan av mina ögonlock, och att jag börjar bli lite trött i ryggen. Plötsligt hör jag ett vagt men mjukt surrande födas någonstans ovanför mig till höger. Det låter som en tecknad humla eller minikolibri som stillastående fladdrar med sina vingar på en konstant frekvens. För varje sekund jag fokuserar på surrandet ju mer absorberar det mig och ju mer får det icke-auditiva former. Jag ser och känner en gyllene spiral och virvel som svävar över och kring mig och liksom succesivt sväljer mig uppifrån och ner. Ljusfläckarna på mina ögonlock börja sakta också transformeras, ögon bildas: jaguarer, lejon och vargar stirrar på mig från botten av mitt medvetande. Surrandet blir också intensivare, inte i volym elelr frekvens men i färg; det gyllene blir guldigare och det glänsande mer strålande självlysande. Plötsligt är jag i surrandet, i de harmoniska vibrationerna. Det är som att en portal har öppnats och på andra sidan har jag funnit en värld i silver fylld av små små rektanglar i purpur, citron och orange. Väggarna som omger mig rör sig och skapar en tunnel in i den silvriga dimensionen. Jag märker att jag börjar tappa känseln i mina armar och snart känns det som att jag lämnat kadavret till kropp bakom mig på soffan i den smutsiga verkligheten. Jag förundras av färgerna och finner mig själv sitta med vidöppen mun och försöker ta in med så många sinnen som möjligt, när väggarna plötsligt blir långsmala varelser som sävligt men graciöst rör sig omkring mig, de har samma färg som omgivningen så jag vet inte om de utgör väggarna eller om de kom från dem. Jag känner mig så lycklig av all fägnad och färg omkring mig - ljumma tårar rinner ner över mina kinder och jag känner hur jag ler med hela kroppen, samtidigt så får jag inte nog; jag vill vara en del av den nya dimensionen. Jag lutar huvudet sakta bakåt och känner hur en gäspning håller på att frammanas. Min mun öppnas och jag känner hur en massiv dimma forsar igenom mig och fyller mig - jag behöver inte andas längre. Mitt gap är så vidöppet att jag föreställer mig själv som en cyklop med en gigantisk mun som öga. Surrandets väsen finns nu i mig och jag är i det. Det viner i mina minsta blodkärl likt en vibrerande värme som också finns överallt omkring mig.
Ur mörkret hör jag plötsligt en mobiltelefon ringa och ögonblickligen är jag tillbaka i min värdsliga kropp. Jag hinner inte mer än lägga märke till medvetandeförskjutningen innan surrandet vill ha min uppmärksamhet igen. Det är som en uppochnervänd undervattenvirvel som suger tag i mig och kräver att jag återvänder - kräver min närvaro. Jag hinner bli rädd. Om jag träder tillbaka in i mitt Narnia, kommer jag då någonsin att kunna komma tillbaka till mig själv igen? Kommer mina upplevelser att fortsätta vara av det positiva slaget eller kommer mina mörka beståndsdelar att framkalla svärta och och mardrömmar?

Innan jag vet ordet av så är hela mitt jag uppslukat igen. Jag svävar fritt, separat men ändå i enhet med en stjärnbeströdd rymd som skimrar i mörk intensiv grön omkring mig.

Kommentarer
Postat av: Nicklas

Måste säga att jag är fruktansvärt imponerad över ditt mod och insiktsfulla sinne! Lever mig in och relaterar medan jag läser, vackert min vän!

2011-01-24 @ 16:30:49

Tänk på ett tal mellan 1 och 100.:

Namn:
Visst tänkte du på 72?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0