Jakten på Ayahuascan - DEL II

När shamanen släpper min hand så vänder han sig om och går in en gränd bredvid huset. Av någon anledning så tvekar jag inte ens, jag hinner föreställa mig vad shamanen skulle kunna göra med mig men mina ben vill framåt. Gränden visar sig vara en utomhuskorridor med stampat jordgolv som löper längs med det mintgröna huset. Efter tjugo meter öppnar han en trägrind som halvt håller sig uppe med hjälp av ett rostigt gångjärn. På andra sidan finner jag ett stort dunkelt rum, också det med jordgolv. Här och var hänger fjädrar och drömfångare, och mot två väggar står det små altare med mängder av jesusikoner; märkligt med en kristen shaman tänker jag. Det brinner små rökelsestavar i två hörn och en något kvalmig söt luft letar sig in i mina näsborrar. Shamanen ber mig att sätta mig på en soffa som står mot rummets bortre långsida. Han säger att vi snart ska börja. Han frågar om jag röker för det kan vara skönt efter att man svalt drycken. Trots att det var nästan var två månader jag slutade så hör jag nikotinisten inom mig resonera: som en del av shamanritual är det självklart okej att unna sig en cigarett.
Shamanen tar fram två koppar av putsad terracotta samt en femtiocentiliters petflaska vari det finns en lysande brun, opak vätska i. Han häller uppskattningsvis upp en och en halv deciliter i var kopp. Utan förvarning ger han mig en och säger "Salute!". Först när koppen vilar mot insidan av min hand så inser jag allvaret i situationen; jag är i akt med att dricka en okänd halluciongen brygd tillsammans med en person jag känt i knappt tio minuter. Jag sväljer allt i två stora klunkar.

Jag känner hur den bruna glittrande vätskan motvilligt glider ner i min hals. När luften letat sig in i min mun så hinner också smaken ikapp. Jag fylls av vämjelse och en sur kräkliknande smak strålar upp ur mitt svalg. Jag fortsätter att svälja luft för att förhindra uppkastning. Jag känner hur brygden ligger och fräter på botten av min tomma magsäck; jag kan nästan se den pysa och fräsa framför mig. Då räcker shamanen mig ett paket röda Marlboro. Med skakande fingrar tar jag en ur paketet; kanske kan tobaken ta bort det värsta av smaken som klär mina läppar och mun. Mitt första bloss på några månader smakar ingenting, jag hör bara det torra smackandet från mina läppar samt ser röken diffundera i rummet. Resterande bloss smakar heller ingenting i sig utan gör bara att Ayahuascasmaken återkommer starkare så jag slänger fimpen i en hink med vatten i som råkar stå vid mina fötter. Shamanen säger att det börjar bli dags att fokusera och att taklampan släcks om tre minuter. Han säger också att jag ska försöka undvika att öppna mina ögon under ritualen.
Jag drar upp mina ben under mig på soffan och sätter mig i en förenklad lotusställning och börjar koncentrera mig på min andning; jag tänker att det nog är bra att jag har mediterat ganska mycket under min resa. Trots att jag försöker ha min fokus på andningen så hör jag mina tankar röra sig kring om Ayahuasca verkligen har någon effekt i sig och vad som kommer vara placebo, inducerat av min tro på indiandrogen.
Efter uppskattningsvis tjugo minuter av riktigt bra meditation har det fortfarande inte skett något med mitt medvetande, förutom att små vita fläckar har börjat skymtas på insidan av mina ögonlock, och att jag börjar bli lite trött i ryggen. Plötsligt hör jag ett vagt men mjukt surrande födas någonstans ovanför mig till höger. Det låter som en tecknad humla eller minikolibri som stillastående fladdrar med sina vingar på en konstant frekvens. För varje sekund jag fokuserar på surrandet ju mer absorberar det mig och ju mer får det icke-auditiva former. Jag ser och känner en gyllene spiral och virvel som svävar över och kring mig och liksom succesivt sväljer mig uppifrån och ner. Ljusfläckarna på mina ögonlock börja sakta också transformeras, ögon bildas: jaguarer, lejon och vargar stirrar på mig från botten av mitt medvetande. Surrandet blir också intensivare, inte i volym elelr frekvens men i färg; det gyllene blir guldigare och det glänsande mer strålande självlysande. Plötsligt är jag i surrandet, i de harmoniska vibrationerna. Det är som att en portal har öppnats och på andra sidan har jag funnit en värld i silver fylld av små små rektanglar i purpur, citron och orange. Väggarna som omger mig rör sig och skapar en tunnel in i den silvriga dimensionen. Jag märker att jag börjar tappa känseln i mina armar och snart känns det som att jag lämnat kadavret till kropp bakom mig på soffan i den smutsiga verkligheten. Jag förundras av färgerna och finner mig själv sitta med vidöppen mun och försöker ta in med så många sinnen som möjligt, när väggarna plötsligt blir långsmala varelser som sävligt men graciöst rör sig omkring mig, de har samma färg som omgivningen så jag vet inte om de utgör väggarna eller om de kom från dem. Jag känner mig så lycklig av all fägnad och färg omkring mig - ljumma tårar rinner ner över mina kinder och jag känner hur jag ler med hela kroppen, samtidigt så får jag inte nog; jag vill vara en del av den nya dimensionen. Jag lutar huvudet sakta bakåt och känner hur en gäspning håller på att frammanas. Min mun öppnas och jag känner hur en massiv dimma forsar igenom mig och fyller mig - jag behöver inte andas längre. Mitt gap är så vidöppet att jag föreställer mig själv som en cyklop med en gigantisk mun som öga. Surrandets väsen finns nu i mig och jag är i det. Det viner i mina minsta blodkärl likt en vibrerande värme som också finns överallt omkring mig.
Ur mörkret hör jag plötsligt en mobiltelefon ringa och ögonblickligen är jag tillbaka i min värdsliga kropp. Jag hinner inte mer än lägga märke till medvetandeförskjutningen innan surrandet vill ha min uppmärksamhet igen. Det är som en uppochnervänd undervattenvirvel som suger tag i mig och kräver att jag återvänder - kräver min närvaro. Jag hinner bli rädd. Om jag träder tillbaka in i mitt Narnia, kommer jag då någonsin att kunna komma tillbaka till mig själv igen? Kommer mina upplevelser att fortsätta vara av det positiva slaget eller kommer mina mörka beståndsdelar att framkalla svärta och och mardrömmar?

Innan jag vet ordet av så är hela mitt jag uppslukat igen. Jag svävar fritt, separat men ändå i enhet med en stjärnbeströdd rymd som skimrar i mörk intensiv grön omkring mig.

Jakten på Ayahuascan

Innan jag kom till Sydamerika hade jag hört talas om meskalin och hallucinogena svampar, samt att dessa substanser (också) används av shamaner här och var och sedan tusentals år. När jag kom till Brasilien fick jag höra om det "nya", Ayahuasca. Det är en blandning av en klängerväxt eller lian och en låg bladväxt som finns i de tropiska delarna av Sydamerika: Banisteriopsis spp är lianen och bladväxten tillhör släktet med det välklingande namnet: Psychotria. Ayahuascan ses inte som en drog utan som en medicin och medvetandevidgare. Shamaner använder den till att komma i kontakt med gudar och "vanliga människor" använder den för att rensa kroppen och själen. 

Även i Argentina pockade indianernas shamanritualer på min uppmärksamhet. En månad innan det utannonserades att Mario Vargas Llosa hade vunnit nobelpriset i litteratur hade jag råkat springa på ett exemplar av hans bok "El Hablador" (The Storyteller). Så här i efterhand kan jag nästan skämmas över att jag knappt visste vem han var även om jag tyckte att han lät bekant när jag fann boken. På baksidan jämfördes han med jättar som Balzac och Charles Dickens. I denna bok beskriver Mario hur shamanen Tasurinchi upplever Ayahuascans värld. Hur han lär sig flyga, hur han tar emot budskap om sitt folk från gudarna samt om dåliga trippar där han blir förvandlad till en Gregor-Samsa-Tasurinchi - en skalbagge på rygg som hotas att ätas upp av ödlor och fåglar.

När vi väl kom till Vargas Peru så ville jag få veta mer om Ayahuascan. Det verkade finnas väldigt många sätt att gå till väga. Vår ena guide på Inkaleden sa till exempel åt mig att bara gå och köpa det av vem som helst på stan. Den andra sa att jag skulle vara ytterst försiktig och att det var särskilda förberedelser man skulle vidta samt att man absolut aldrig fick göra det på egen hand - puh.

Efter Cusco reste vi via Poorman's Galapagos Islands utanför Pisco till Lima. Därifrån tog vi flyget in till djungelstaden Iquitos som jag tidigare berättat lite om. En stad som verkade vara väl förtrolig med Ayahuascan. På restaurangerna stod det på stora skyltar att de erbjöd Ayahuascadiet, vilket innebär: ingen kött, ingen olja, inget salt, inget socker och inget sex(varför sex stod med på restaurangens diet vet jag ej).

Efter fem dagar i djungeln nära inpå naturen och det ursprungliga började jag känna att jag var tvungen att ta tag i Ayahuascan. Jag förstod att det var nu eller aldrig. Så jag bestämde mig för att fråga min guide om han visste någon lämplig shaman samt om han visste om någon ceremoni skulle äga rum under den enda kväll som vi skulle ha i Iquitos innan vi skulle flyga tillbaka till Lima. Guiden sa att han skulle fundera och fråga omkring lite på stan när vi nått Iquitos med båten men att jag inte fick äta något efter frukosten klockan sex på morgonen. 
Efter några timmars guppande på floden kom vi tillbaka till verkligheten. Min hunger hade nu börjat ge sig till känna och jag försökte undslippa det värsta med hjälp av Cocablad som jag hade kvar sedan Maccu Picchu. När vi tackat och dricksat guiderna bad den ene mig att komma till kontoret senare för att få veta ifall det var en bra kväll. Så vi skaffade oss ett hostel och sedan sprang jag och mötte guiden. Han log med hela ansiktet och nickade. Jag log tillbaka och då sa han att den shaman han själv brukar gå till har en ceremoni just ikväll, att den börjar om ett par timmar och att jag måste inhandla två citroner samt en flaska vatten för jag ska inte, och kommer inte vilja äta något på tolv timmar efter ritualen.

Efter tio minuters tuktukfärd stannar vi på adressen som jag givit till chauffören. Det är ett urtvättat mintgrönt radhus som skär sig kraftigt mot de intilliggande. Det är inte en människa på gatan eller utanför huset, jag hinner känna en liten skakning någonstans inom mig. Jag betalar 2 Soles(5 kronor) för resan och när jag ånyo vänder mig mot huset är han plötsligt där. Jag förstår inte hur jag kunde missa honom. Han är visserligen inte lång men hans väsen är svårt att undgå. Det är som att ett ljus omger honom och sättet han ser på mig känns så naturligt och självklart att man inte borde titta på någon på något annat sätt. Han räcker mig ungefär till bröstkorgen och hans hår är skulderbladlångt med silvriga inslag. Han räcker mig sin hand och säger någonting på en svårförstådd djungelspansk dialekt; hans hand är sträv, liten med rund, jag uppfattar att han heter Josè.


Jakten på jaguaren - DEL II

Jag vet inte om jakten på jaguaren någonsin tog slut för mig. Varje gång vi åkte bil förbi en något som skulle kunna tas för ett jaguarhabitat kopplades jag upp; mitt "prickiga-katt-filter" framför ögonen och odelad uppmärksamhet på vad som sker utanför fönstret. Dock får jag väl tillägga att ju längre tid som gick från det att vi var i Pantanal, desto längre bak i medvetandet förflyttades tanken på jaguaren.

Tills vi klev av flygplanet i Iquitos, nordöstra Peru. När dörrarna öppnades slog en syrefattig våt luft emot oss; det blev svårt att andas och huden blev genast klibbig. "Welcome to the Jungle!"
Det var endast vårt flygplan som såg ut som ett vanligt flygplan, resten av flygplatsen var ockuperad av helikoptrar, flygplansvrak och flodflygplan. Den tropiska luften gjorde att jag insåg att vi återigen kommit in på jaguarterritorium, jag knöt min hand i byxfickan; nu skulle jag möta en jaguar.

Jag hade sedan vårt förra vildmarksäventyr läst på lite om min kära vän jaguaren:

Den är det största prickiga kattdjuret och är i praktiken utrotningshotad nästan världen över utan att för den delen vara officiellt listad som utrotningshotad. Jaguaren är en uteslutande en köttätare och fångar sina byten genom att smyga på dem bakifrån för att då smälla dem med tassen och sedan krossa offrets skalle med hjälp av sina kraftiga käkar.

Efter en och en halv timmes bilfärd på en nyasfalterad väg kommer vi till Nauta som är en mindre hamnstad precis vid ingången till Amazonas, en resa som tidigare bara kundes göras via åtta timmars båtfärd. Staden är mycket mindre än Iquitos och vår guide berättar att detta är sista utposten innan det riktiga Peruanska Amazonas börjar.

Efter att ha ätit en frukost bestående av en rejäl köttbit så hoppar vi på en flodbåt som skall föra oss in i det okända. På floden som är enormt mycket bredare än vad vi trott möter vi ensamma fiskare i utkarvade kanoter samt gigantisk drivved i form av jätteträd. Om vi tycker denna flod är bred ska ni se Amazonas bredaste del, säger guiden: fyra kilometer och extremt strömt. Efter ytterligare guppande svänger vi höger in på en mindre flod och vegetationen blir genast tätare längs kanterna. Stora vita hägerliknande fåglar står och vadar i flodkanten; Great Egret eller Great White Egret heter den, guiden tillägger att den också ibland har kallats Great White Heron tidigare. Kvinnor sitter också här och var och tvättar nere vid vattnet. Jag funderar kring hur ren en vit tröja kan bli i det opaka bruna vattnet.

Vi hinner knappt lämpa av våra grejor i vårt nya camp innan det är dags för vårt första äventyr; simma med de rosa floddelfinerna. Efter att ha åkt en stund i båten igen såger guiden att till oss att det ar tryggt för oss att hoppa i vattnet. Kajmanerna, Anacondorna och Pirayorna då? säger vi. Guiden översätter till de andra guiderna och de börjar skratta. Ingen fara alls säger de. Så vi hoppar i.
Efter att ha guppat omkring en stund dyker delfinerna bokstavligen upp. De är verkligen rosa. De är dock något fulare en jag har föreställt mig med sina klumpiga sjölejonliknande huvud. Rädslan för vad som gömmer sig i det grumliga vattnet börjar sakta ge med sig och jag vågar till och med öppna ögonen under vattnet. När jag sticker upp huvudet ur vattnet kommer jag att tänka på jaguaren igen. HON ÄR HÄR. Jag vet det. Hon sitter alldeles säkert och kikar på mig från något väl kamofluerat tillhåll. Svart mot guld, prickar och päls. Mina vänner fortsätter att bada intet ont anande om djungeln bakom dem som väntar, vaktar.

När kvällen kommer är det dags för mörkersafari. Vi tar på oss gummistövlar, långbyxor och tröjor som täcker armarna, samt ficklampor.
Det tjocka lövverket gör att det totalt beckmörkt. Ljuset från fullmånen når endast sällan ner till den fuktiga marken. Det känns som att vi går under vatten. Lianerna och grenarna växer i alla riktningar och känns som tång och sjögräs. Det är så fuktigt i luften att gälar nästan vore att föredra; vi andas undervattensdjungel. Det är ljuden som förråder faktumet att vi är ovan havsytan. Cikadornas stråkar jazzar för fullt och gnisslar med en imponerande akustik.
Här och var stöter ljuskäglan från min ficklampa på sanslösa spindelnät i olika former, mönster och dimensioner; de tindrar vackert mot natthimlen som fond.
Amazonas lukt är också den speciell. Det är som om djungeln består av olika doftrum. Från att ha varit i ett rum av sandelträ kan man tjugo steg längre fram plötsligt stiga in i ett av förruttnelse, mörka, tunga och vämjeliga dofttoner.
Plötsligt ser jag två eldgula ögon mellan trädstammarna. De ser inte glada ut. Det ser ut som ögonen på ett barn som inte tycker om att föräldrarna hängde med på första dejten. Jag tittar framåt för att se om mina vänner är i närheten men de är några tiotals meter längre fram. När jag försöker få syn på ögonen igen är de så klart borta. Jag springer försiktigt fram och berättar vad jag sett. De säger att de också sett ögonen men att det bara är eldflugor som blinkar flörtigt. Jag vägrar tro på dem - det var jaguaren.
Vi går vidare i hopp om att få syn på ormar som är vårt huvudsakliga mål. Vi får syn på skorpioner, skorpionspindlar, vi håller babytarantlar i händerna, vi får syn på en groda som väger cirka ett kilo, pilgiftsgrodor, owlmonkeys, loud night monkeys, bamburåttan som låter högst i djungeln samt diverse fåglar men inga ormar. Vi börjar bli frustrerade även om jag ibland tycker mig ha kommit över sådana onödiga känslor. Vi sätter oss ned vid en sjö i hopp om att i varje fall få syn på en reptil - kajmanen. Vi är dock inte så exalterade då det fanns så många på vårt förra vildmarksäventyr i Pantanal. Efter några minuter upptäcker vi hur otroligt många fladdermöss som flyger ovan våra huvuden, hundratals, tusentals. Jag kommer på att jag har läst någonstans om att man kan kasta upp småsten i luften för att attrahera fladdermöss; de tror nämligen att allt smått i luften är insekter.
Efter att ha lekt det ett tag så reser vi oss sakta upp och smyger ned till vattnet. Först ser man inget men när vår guide sedan riktar sin ficklampa ut mot sjön ser vi dem, hur många som helst. Till en början tror man att det är eldflugor men vid närmare beskådan ser man att det är ögon. Det ser ut som en stjärnhimmel på marken.
Därefter går vi till campen som har satts upp å våra vägnar. Hängmattor med myggnät över. Väl där finner vi vår första orm: död. Det är en rosa trädboa med avbitet huvud. Guiden säger att om vi hade stannat vid campet hela tiden kanske vi hade fått se när höken eller örnen slet av huvudet på boaormen. Jag tycker att det är ganska häftigt samtidigt som jag hellre hade fått syn på en riktig orm eller en jaguar.
Vi är alla trötta efter den långa promenaden så vi lägger oss direkt. Jag ligger vaken länge i min hängmatta och lyssnar på The Soundtrack of Amazonas. Tankarna flyger fram och tillbaka; skulle jag vilja att en jaguar attackerade mig under natten? Hur mycket skulle jag betala för att möta en jaguar öga mot öga? Vad gör man om man möter en jaguar?

RSS 2.0