Resan till och fran nagonting - del 1

Den riktiga resan borjade inte forran cirka tva timmar innan jag skulle lamna Atlantas flygplats for Buenos Aires. Fram tills dess hade jag namligen haft sallskap med dansk tjej som ypperligt fungerat som avledare vad gallde mina kanslor av radsla och oro. Varken innan eller pa Kastrup hade jag hunnit bli sarskilt nervos da jag skickligt skot pa det genom att inte packa och sa vidare.

Det som f.o. utmarkte Atlantas flygplats var cirka 200 militarer kladda i sandfargat militarmonster, samt ett alldeles sarskilt ackligt rokrum

Nar jag satte mig pa planet klockan 20 lokal tid Atlanta, var jag riktigt trott och borjade kanna av att klockan egentligen var tre pa natten. Det visade sig sa smaningom att jag skulle fa ha gott om plats pa den nio timmar langa flygningen da ingen satt bredvid mig. Jag somnade genast men vaknade till en maltid som var identisk med som serverats pa den transatlantiska flygingen. Jag slot mina ogon anyo och sov nagot ryckigt men ok fram tills degs for inflygning. Samtdigt som planet borjade luta nagot nedat var det som om jordklotet gjorde det samma och blottade en cerisfargade strimma av nagot som skulle forestalla en soluppgang. Horiosonten strackte sig omojligt langt at bada hall sa att man med latthet kunde skonja jordens krokning. Ju narme marken vi kom desto mer farg fick horisonten. nar linjen blivit en avlang vulkan av glodande sma moln borjade ocksa marken under mig att titta fram. Och plotsligt kom all min oro som i en samlad pase smutstvatt: vad fan gor jag har, ensam 2000 mil hemifràn, for vems skull ar det jag reser, varfor sitter jag inte bara hemma och tittar pa How I Met Your Mother?

Landningen gick snabbt och plotsligt var jag i Ciudad de Buenos Aires.

Dar stannar jag i en vecka och later mina dagar besta av kaffedrickande, sightseeande och lasande av en fantastisk bok som heter Illusionisten av John Fowles, fantastisk. Jag gar langa strackor om dagarna, mina bruna Converse som jag vanligtvis inte anvander sa mycket borjar helt plotsligt att se valdigt ingangna ut. 
Jag stoter pa en kompis fran Hoganas som jag spelade hockey med for cirka 12-13 ar sedan, vi ater middag bestaende av den basta biten kott jag nagonsin atit.

Sedan bokar jag en bussbiljett soderut till en ort som heter Puerto Madryn dar jag hyser forhoppningar om att se pingviner och valar. Jag hinner knappt ga av bussen forran jag star pa strandkanten men hakan i sanddynerna och skadar en fena som star upp ur vattnet nagra hundra meter ut. hur kan den vara sa stor pa det avstandet? Det ar otroligt. Plotsligt ser jag en val till och ytterligare en, fem-sex stycken leker och plaskar och ger ifran sig sina ljud som later som nagon talanglos backpacker spelande pa en regnvat digeridoo.
Det negativa ar dock att nattens bristfalliga somn pa bussen har gett upphov till en kraftig ledvark som ger sig mer och mer till kanna for varje minut jag gar pa stranden. Jag forsoker sova bort varken pa en sandyn men smartan ar snarare kvadrerad nar jag vaknar. Jag gar till min hostel och tar ett par kraftiga smartstillande samt ett par panodil och somnar. Nar jag vaknar ar det nagot battre sa jag gar till affaren och handlar middag samt frukost och ett choklad. Nar jag kommer tillbaka satter jag mig pa sangen och laser "Kafka pa stranden" och ater mitt choklad. Det ar en magisk bok den ocksa. Men dock sa varar inte lyckan sa lange, jag kanner att det borjar klia i hals och oron; FAN det ar jordnotter i chokladet, jag laser pa det igen, och nej det star inget pa det. Jag tar metodiskt fram min medicin ur vaskan, haller ett halv saltkar i min vattenflaska, satter upp haret och tvattar mina hander sa att de ar redo for att foras ned i halsen. Jag gar in pa toaletten och sveper vattenflaskan i ett hugg. det ar vidrigt och spykanslan kommer men inget krak. Jag satter mig pa kna som vilken fellatioexpert som helst med handleden nastan nere i svalget; det hjalper inte. Jag borjar dock marka att kliandet borjar ge sig nagot. Jag funderar om det beror att vattnet spatt ut allergenerna eller om det ar for att det var for lite for att verkligen skada mig pa riktigt. Jag staller mig och tittar in i spegeln. det ar lustigt vilken javla idiot jag ar, tanker jag. Vad fan ska jag ata choklad for nar jag ar ensam i Argentina? Men du laste faktiskt pa innehallsdeklarationen. Ja, men alla andra ganger jag chansat nar jag varit ensam, javla idiot. Jag tar av mig kladerna och staller mig i duschen och later laxan laras. Det var trots allt bara ett och ett halvt ar sedan jag var med om samma sak, fast da hann det ga annu langre. Jag hinner ocksa le for en sekund nar jag funderar pa vad mina rumskamrater tankte nar de sag kille med chokladkakan som plotsligt springer till toaletten for att spy.


Kommentarer

Tänk på ett tal mellan 1 och 100.:

Namn:
Visst tänkte du på 72?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0