Kafka och Marquis de Sade på stranden.

Nu har jag varit i Florianopolis, Brasilien i snart två veckor.

Och så idag. Jag tror jag läste ut Kafka på stranden för tre veckor sedan och har sedan dess läst Fågeln som vrider upp världen av samma författare. Idag, utan att vi vi visste om det, var det dags för Marquis de Sade pa stranden.
Vi gick vi upp vid nio cirka och gick ner till havet för att checka om vågorna var lämpliga för surf. De var de inte så vi kom överrens om att ta oss över hela stranden som ligger intill vår by Barra da Lagoa. Stranden ser väldigt lång ut men vi kunde inte riktigt förstå hur lång den är, särskilt inte om man är två envisa personer med självförtroende gällande uthallighet. Kajsa gick i förväg eftersom jag ville springa istället. Jag gav henne tre kvarts försprång.
Solen sken och jag hade 50 cl vatten i en flaska i ena handen och min ipod i andra. Jag var något rädd att jag skulle bränna sönder ansiktet eftersom jag hade rakat av mig allt skägg under föregaende dag hos en redig barberare med kniv, lödder samt den erforderliga svidande spriten efteråt. Nog om det.
Det var härligt att springa i sanden, att höra vattnet slå mot stranden, att jag, genom att undvika det inströmmande vattnet, liksom kunde springa "på" ett en-dimensionellt berg i form av skummat hav som försöker bestiga strandkanten. 
Jag sprang och jag sprang men jag fick inte syn på Kajsa. Alla personer jag pa hall trott var Kajsa visade sig vara fiskare eller ensamma surfare. Efter en timme hade jag klarat av halva stranden. Även hälften av vattnet i min flaska var slut så långt. Mina vader började verka och jag började känna hur huden under mina fötter sakteliga började skavas av. När man tänker på det i efterhand är det kanske inte så märkligt att en våt sandstrand kan fungera som ett gigantiskt sandpapper. Jag trodde mig dock på allvar skymta Kajsa en bit längre fram. Dum som jag var insåg jag inte då att förutom försprånget så skulle Kajsa också hinna gå en bit under den tid jag hade hunnit springa. Jag tänkte hela tiden att jag kunde ge upp men jag var ju så nära slutet av stranden. Men vad tänkte jag göra när jag kom dit? Innebar inte varje meter jag sprang att jag skulle ha ytterligare meter att springa tillbaka. Men vad fan, ibland så måste man göra saker man inte vill. Eller?
Efter tre kvart hade Kajsa vänt längst borta och jag hade cirka femhundra meter kvar. Jag kände att räckte att en av oss hade "bestigit" den horisontella stranden. Sakta började vi gå tillbaka.

Märkligt nog tog det längre tid att ta sig hem. Att gå tar tydligen längre tid än att springa. Att mjuk mjuk sand kan bli som glasskärvor. Att medvetande kan bli så tomt av lite hetta. Att vetskapen om att man har ett odrickbart hav jämte sig konstant kan vara värre än att gå i en öken.

Trots tröttheten sprang vi sista femhundra meterna hem. Drack några snabba klunkar innan vi inhandlade en stor vattenmelon, en mango, en ananas, babybananer samt äpplen. Plötsligt var vi människor igen, människor med respekt för sand.

RSS 2.0