Iguazufallen

Jag står och stirrar in i vattnet. Det är som laviner och vintervulkaner, isvita vågor av moln som exploderar; kaskader av regn och vattenånga...

Iguazufallen är något jag aldrig sett maken till. Det ser ut som det borde ha sett ut där man föreställde sig att det "platta jordklotet tog slut". Jag vet inte hur länge jag blir stående och tittar på en särskild punkt där vitt skum från två håll möts och bildar en böljande klippvägg av vatten som fallit flera hundra meter. Det är en himmelsk känsla, både av regnet som kommer från alla håll men också av den ursprungliga renhetskänslan som endast naturens under kan dela ut. Mitt medvetande lämnar mig, eller så lämnar något annat mig, kvar blir jag i varje fall i upplevelsen.

"Hey! You there... Have you fallen in love with the water or what?" En skallig man med ett typiskt turistutseende som säger något om att han har följt med sin fru på en massa semestrar men att han har börjat tröttna på resmålen. Han talar med kraftig amerikansk brytning men även en annan brytning tittar fram som jag inte kan placera. "There was this girl you know. Like three months ago". Mannen vänder ansiktet snett uppåt höger. "You know I`m originally from here and that was the girl to". Jag lägger märke till imperfekt formen på hennes varande och kommer direkt att tänka på mitt och Kajsas samtal om hur inbjudande vattenfallen ser ut. Både att om man nu ska ta sitt liv, varför inte göra det med stil men också för att vattenfallet liksom kallar på en, hela dess väsen ömsom viskar ömsom väser ens namn. "She was twentythree years old. I wasn´t here at the moment but it´s told that she jumped in holding her hands in the shape of a flame and that she was all quiet... Eventually she was found hanging from a tree four days later when the water levels had sunk"... Min hjärna kan inte välja om sorgligheten eller det romantiska är viktigast. Mannen berättar sedermera att han är från Cuba; att han är en "free Cuban living in Miami" . Jag skojar och säger att jag är en "free Swede travelling". Han skrattar inte, istället säger han att om jag någonsin kommer till Cuba så kommer jag känna lukten av tvång och förtryck.

På vandringen på väg från fallen så sätter sig en laserblå fjäril på min ryggsäck. Samma kubanska man kommer fram till mig och säger att fjärlien betyder femtio år av tur. Längs tågspåret som vi sedan vandrar längs med ser vi tusen och åter tusen citron och limefärgade fjärilar.

RSS 2.0