Jakten på jaguaren

Efter forsandet i vattenfallen begav vi oss sedermera till Pantanal som är världens största sumpmarksområde (1/4 av Sveriges yta) och innehar en av världens högsta diversifiering av djurliv och ett stort antal endemiska arter. Till exempel lever världens största och bäst bevarade bestånd av jaguarer i Pantanal.

Efter en fyra timmars färd på kirurgiskt raka vägar genom Brasiliens västra hörn blev vi avsläppta precis vid ingången till sumpmarken; det kändes som att stå precis utanför stängslena till Jurassic Park. Efter en stund kom en lastbil medd öppet flak och hämtade upp oss. På grusvägar åkte vi sedan en timme. På denna timme hann vi förmodligen se fler fågelarter än vi någonsin tidigare gjort, bl.a. stora svarthövdade storkar plus en handfull andra djur, t.ex. armadillos, vildsvin, och capybaras som är vattenlevande gnagare i storleken av en liten kalv.

När vi kommer in på området så möts vi av värsta hostelkomplexet med pool. små dammar och bar. Jag märker hur en del av mig blir glad och en del bli besviken. Vi kör dock förbi området och chauffören säger att det är för de som ska bo inomhus, vårt camp visar sig vara ett något mer rought område med hängmattor under tak intill en flod med tiotals vilda kajmaner.

Första dagen gör vi ingenting mer än att sitta vid floden och titta på de lata minikrokodilerna som lapar sol. Dagen efter däremot börjar jakten på jaguaren, i varje fall för mig. Inför resan hade jag sett bilder som turister tagit på jaguarer samt läst om att det finns många jaguarer i Pantanal.
Vi börjar med båtsafari på en gyttjig flod med stark ström. Vi hinner bara lätta från kanten innan jag ställer in min uppmärksamhet på djurlivet. Vi åker med låg hastighet och jag inbillar mig själv att jag är på båten i Apocalypse Now även om den inte utspelar sig i sydamerika. Jag synar noggrannt varenda meter av vänsterkanten av floden eftersom jag sitter på den sidan av båten. Jag tycker mig se ormar i vartenda trädgren, gigantiska anacondor i flodkanten och fantasidjur lite varstans. Så när jag efter bara fem minuters guppande verkligen ser ett väldigt stort kattdjur ligga i skuggan några tiotal meter från mig blir jag helt stum. Trots att vår guide sagt till oss att informera gruppen om ovanliga djur. Jag tror inte mina ögon på riktigt. Det är en jättekonstig känsla; jag vet vad jag såg men det kan ju inte ha varit det alla vill se och framforallt det djur jag helst av allt vill se. Vi glider vidare med ett svagt motorljud. Jag är helt kallsvettig och funderar över om jag borde berätta vad jag sett. Jag funderar också och om det jag såg verkligen var en jaguar, jag känner ju väl till hur hjärnan kan klistra ihop lite vad den känner för. (T.ex. ser man endast i svartvitt i periferin: hjärnan lägger på lite färg som logiskt sätt borde passa in). Under resterande timmar på flodbåten ser vi många häftiga djur såsom leguaner och kajmaner men inga fler jaguarer. Jag kan inte släppa tanken på att jag kan ha sett den. På väg tillbaka berättar jag för guiden på tumanhand vad jag tror mig ha sett. Han tittar på mig med bister förebrående blick och säger att det var ju synd att jag inte delade med mig av vad jag sett för det är under flodsafarit som vår egentliga chans att se en jaguar ligger.

Under kommande dagar ser vi massor av djur men inga jaguarer. Min vilja att se en jaguar lämnar dock inte mig under de fyra dagarna vi spenderar i ödemarken. Under varje promenad och biltur sitter jag som i trans och stirrar ut mot buskage och fält i hopp om att se denna magiska katt. Min önskan slår inte in men jag finner mig själv älska djurskådandet och den enorma fokus som tanken på jaguaren frambringar hos mig.
På väg hem från Pantanal ser jag mitt första kattdjur som någon annan också kan bekräfta; en Jaguarindo som är en vildkatt med brungrå täckning. Detta gör att jag blir glad men fyller ändå inte hela tomrummet som Jaguaren har lämnat hos mig.
För mig kommer jakten att fortsätta.

RSS 2.0