skeletthänder


återigen var jag ute och löpte i Lundakvällens kyla.
jag var krasslig och hostade var sjuttonde steg.
dålig idé
så efter tjugo minuter gav jag upp och gick istället

jag fann en hängande droppe på en trädgren
den skimrade och vibrerade lätt

att ta på droppar som hänger
är en av mina Amelie-från-Montmartre-fäblesser
precis som att låta askan på cigaretten bli lång
eller att sila sand genom fingrarna

däremot avskyr jag att trampa i inomhusvattenpölar med strumpor på
och att spilla saker i sängen, särskilt chokladmjölk och chips.

jag hade hunnit komma en bra bit
upp mot norra fäladen när jag gav upp och började gå
jag blev trött på tanken av att behöva gå hem
samtidigt som jag var nöjd med att jag var tvungen att promenera länge
ty de är bästa inspirationskällan.
jag fick upp en bild som hade varit läcker att försöka illustrera på något sätt

om man tänker sig att ljus är mörker
så kan man föreställa sig en mörkersol
som går upp på morgonen
och kastar sin svärta över den ljusa världen
skulle kunna vara fint
skir svart färg som letar sig in mellan persienner
och reflekteras i havet.

klockan var mycket och det var knappt några människor på gatorna
jag passerade botaniska trädgården som känns som en kyrkogård när det vinterregnar
trädens grenar såg beniga ut, nästan som solida skuggor.

jag upptäckte plötsligt att jag frös fasligt om min fingrar och tittade på dem
de såg väldigt mycket ut som ett par skeletthänder
de kändes även så
ni vet när man fryser in i märgen.

jag ökade takten och gick hurtigt de sista hundra metrarna.

Kommentarer

Tänk på ett tal mellan 1 och 100.:

Namn:
Visst tänkte du på 72?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0