Bob Dylan - snygga boots och hatt samt ett grymt fotarbete.

Var i Malmoe och såg Robert Zimmerman igår, vill ju glänsa med att jag känner till hans riktiga namn.

Spelningen var väl som väntat inte särskilt spektakulär men ändock värd pengarna. Han körde många trevliga låter såsom, Stuck Inside A Mobile...  All Along The Watchtower och The Man In Me, fast i nästan oigenkänliga versioner.

Spelningen var lite som livet tyckte jag: precis som väntat, men ändå bra, samtidigt som man hela tiden satt och väntade på att det där lilla extra skulle ske - och till sist dog konserten likt livet utan att det lilla extra hade skett och man kom ut på andra sidan med en lite gnagande känsla av: "var det inte mer än så?"

Har idag varit och sett studentspexet "Jurij Gargarin", fantastiskt roligt. Har även varit kulturell i form av repetition till studenuppsättningen av "Vildanden" www.lundsstudentteater.se. Sätter upp "Vildanden" fjortonde maj om jag missminner mig.

Tänkte lägga upp bilder men det är ganska tråkigt, plus att man inte såg honom på så nära håll på Malmö Arena. Eller okej då en dålig bild kan jag lägga upp



.
konstigt, filmerna blev inte alls suddiga.

jättelång promenad.

härom helgen var jag på krogen, hade min ipod och mina fula Kosshörlurar i väskan, när jag kom var de itu, så idag när jag var ute och långpromenerade fick jag låna ett par andra hörlurar, mycket tråkigare ljud. vädret var intressant, väldigt intressant, pö om pö regn, pö om pö vårsoligt.

jag har sett många bra filmer senaste tiden, kul att man kommit in i det igen: "rebel without a cause", "Paris je t'aime", "sliding doors" plus någon till jag ej kan erinra. när jag tänker efter så är det inte direkt de bästa filmer jag sett men klart sevärda, om än bara föra Oscar Wilde-delen i Paris-filmen.

ska laga en klassisk kycklingrätt med kokosmjölk, citron,  chili och wokgrönsaker nu.

ska förresten se Dylan imorgon, ska bli topp tunnor festligt.

if life's a gift - maybe I'm ungrateful

sometimes I hate gifts, pretty much all the time actually.. because it's seldom I appreciate them, and that is due to the fact that it's even more seldom I get something I really want or need, instead the consumerism thrives and fills my shelves with trash that I've been to coward to return (eventhough my aunts and uncles declared that I'm free to switch it for something else if I feel like it, because they've always kept the reciept). I think there is two reasons why I still never return the gifts: first I don't want to be percieved as ungrateful and second I don't want to hurt nobody's feelings.

at some point it is the same thing with life, but six hundred times worse. everybody keeps saying that life is a gift, and sure thing, it truly is, but still; you don't appreciate all your gifts. and then it extra bad with a gift like life; "sorry, we don't have any reciept for it and even if we did we wouldn't allow you to return it... but hey you can always put it in your shelf together with your pocket fan and your magnetic hot dog.

The worst thing is still that in, let say ten years, I will give the same gift to my children aswell, poor innocent children who don't have any clue what they've recieved..

eksistennsen är enndå intressant.

och fan fan fan är titeln på en bra låt.

såg idag i fönstret på en skivaffär att hans nya skiva släpps i en begränsad vinylupplaga.

just nu har jag även ångest över att jag varit så totalt blasé och lättjefull idag, inte en sekund har ägnats åt något annat än nöje och nu sitter jag här på fyllan och måste läsa igenom mina klasskamraters arbeten som ska vara igenomgångna innan imorgon, blä bigtime.

har dansat mig svettig idag samt spelat en nationsmatch i hockey, det var ball, längesen  man stod på skrillorna. har även lyssnat en beskärd del på My Morning Jacket som är en föregångare till Band of Horses som håller på att glömmas bort nu i den moderna musikens tid.

köpte biljett till Way out west förra veckan, känns inte alls dumt att sen Antony, Lily Allen, Band of Horses, Timo och Bon Iver i sommar. HIGH FIVE.

hoppas att så många som möjligt har det bra just nu.  Pace.

skeletthänder


återigen var jag ute och löpte i Lundakvällens kyla.
jag var krasslig och hostade var sjuttonde steg.
dålig idé
så efter tjugo minuter gav jag upp och gick istället

jag fann en hängande droppe på en trädgren
den skimrade och vibrerade lätt

att ta på droppar som hänger
är en av mina Amelie-från-Montmartre-fäblesser
precis som att låta askan på cigaretten bli lång
eller att sila sand genom fingrarna

däremot avskyr jag att trampa i inomhusvattenpölar med strumpor på
och att spilla saker i sängen, särskilt chokladmjölk och chips.

jag hade hunnit komma en bra bit
upp mot norra fäladen när jag gav upp och började gå
jag blev trött på tanken av att behöva gå hem
samtidigt som jag var nöjd med att jag var tvungen att promenera länge
ty de är bästa inspirationskällan.
jag fick upp en bild som hade varit läcker att försöka illustrera på något sätt

om man tänker sig att ljus är mörker
så kan man föreställa sig en mörkersol
som går upp på morgonen
och kastar sin svärta över den ljusa världen
skulle kunna vara fint
skir svart färg som letar sig in mellan persienner
och reflekteras i havet.

klockan var mycket och det var knappt några människor på gatorna
jag passerade botaniska trädgården som känns som en kyrkogård när det vinterregnar
trädens grenar såg beniga ut, nästan som solida skuggor.

jag upptäckte plötsligt att jag frös fasligt om min fingrar och tittade på dem
de såg väldigt mycket ut som ett par skeletthänder
de kändes även så
ni vet när man fryser in i märgen.

jag ökade takten och gick hurtigt de sista hundra metrarna.

frusen transperens - dikt


klockan tickar ständigt
med en hånfull röst
i spegeln man kan se det
räknar varje höst

vackra döda ögonblick
ligger där på rad
frusna före detta sländor
som levde blott en dag

livet i sin krasshet
regnbågar som vingar
frusen transparens
som av tiden blivit tvingad

hastigheten ökar
virveln har ett slut
vi närmar oss mitten

vi kommer aldrig ut.

Tom, Anna, Lars, Bob, Cat, Antony och David m.fl.

ibland undrar jag vad livet vore utan musik
säkert tio timmar om dagen bär jag mina hörlurar
och super in vartenda liten ton och vartenda litet ord.

igår var jag ute och sprang i den skånska snålblåsten
det kändes som november och jag frös om fingrarna
himlen var cement och luften var kolsyrad.

jag lät min fötter föra mig på slumpens vägar längs vattnet
endast emellan låtarna kunde jag höra min tunga andhämtning
och mitt hjärtas slag.

David Gray, Fleet Foxes, Anna Ternheim, Bright Eyes, Elliot Smith,
the Kinks, Laura Marling, Tom Waits, Anthony Hegarty, Cat Stevens,
Andrew Bird, Lars Winnerbäck, Keane och Bob Dylan befann sig i mitt huvud.

David Gray sjöng om darrande regndroppar som hängde i träden likt
tusen diamantinsekter, jag försvann från verkligheten för några sekunder
och var tvungen att le, fan vad vackert.

Keane sjöng om hur allting förändras och hur han inte vet varför
Bright Eyes sjöng om att älska på golvet när det visas krig på teven
Tom Waits sjöng om råttorna som vet när de omges av vesslor.

Jag sprang vidare och fylldes mer och mer av den friska luften, tung och
frisk på samma gång, jag kände inte någon trötthet längre utan såg endast
den molntunga himlen framför mig.

Jag ökade takten och andades djupare och djupare, jag kunde lika gärna
ha sprungit med stängda ögon för mitt medvetande var någon helt
annanstans, jag tänkte på Peter Pan, Dorian Gray och Michael Jackson.

Efter ett tag märkte jag att underlaget bytts ut mot kullersten och att jag nu
var inne i Lund och sprang igen, jag passerade domkyrkan och tjockbågade
glasögon med tillhörande skinnjackor.

Jag löpte söderut och längtade nu innerligt efter att slänga av mig kläderna,
hoppa in i duschen och sen ta en cigg, jag skrattade lite för mig själv där jag
sprang, jag såg min port på håll och började sakta in och gick sen sista biten.

RSS 2.0