Brideshead (en förlorad värld) - Filmen

Nu är det jul

det märks på mina vardagar. tittar mycket film, äter mycket gott och umgås mycket med familjen.

idag har jag läst lite i "Flatland" som handlar om en 2-dimensionell värld, klart läsvärld!

sen började jag skissa på en tavla till min lillasyster i julklapp, ska bli intressant då jag inte kan varken teckna eller måla. (hoppas hon inte läser)

sedan gjorde jag lyxiga smörgåsar till mina föräldrar: skagenröra, äggmackor, briemackor, korvmackor, leverpastejsmackor och vanliga ostmackor. det tog lite emot att göra köttmackorna då jag är mitt uppe i konverteringen till vegetarian, går ganska bra får jag nog säga.

sist så tittade jag på en dålig Wallander-film som efterföljdes av "Brideshead - En Förlorad Värld", filmen. vilken var en ganska stor, men mindre oväntad besvikelse, då denna versionen var på 2 timmar och från 2008. extremt mycket sämre skådespelare, mindre snygga kläder, mindre subtilitet vad gällde allt.

nu ska jag somna till SR-vaken.


vemod - Brideshead Revisited

Brideshead

Lånade för någon vecka sedan miniserien, eller kanske snarare serien "Brideshead Revisited" på biblioteket. 11 timmar brittisk överklassdramatik som bygger på en bok av Evely Waugh. Visste inte alls vad den skulle innebära och handla om, allra minst om jag skulle uppskatta det överhuvudtaget men eftersom det stod "utsedd till 1900-talets bästa serie i England" så hade jag ändå vissa förhoppningar.

Och oj som dessa förhoppningar infriades. Serien innehöll allt bra man kan tänka sig: mycket stiligt engelskt tjuotalsmode, homoeroticism i platonsk bemärkelse, poesi på hög nivå och mycket intressanta karaktärer.

Nu idag såg jag den klart och drabbades av ett enormt vemod, i stil med det man känner när man läst ut en bra bok eller sett en bra film, fast det i något kvadrerad form då jag ändå varit väldigt inne i denna värld under ganska stor del av dessa två veckor som gått. Jag har använt min tweed-kavaj mycket mer jag brukar, unnat mig mer vin än jag brukat trots mitt nykterhetslöfte, efterforskat i Jeremy Irons fotspår samt en hel del annat.

Så detta faktum tillsammans med ett citat av Anatole France "All changes, even the most longed for, have their melancholy; for what we leave behind us is a part of ourselves; we must die to one life before we can enter another.” har fått mig att tänka.

Kanske vore ett liv utan förändring att föredra. Att vägra sig nya umgängen och så långt som möjligt undgå nya situationer. Även om man inte kan stiga ned i samma flod två gånger så tror jag nog att man skulle undgå vemodet till större grad, än att fortsätta som man gör nu och lever nya liv i stort sett varje år. Eller blir det kanske så att summan av vemodet och melankolin alltid är den samma? att när man levt sitt liv utan förändring i sjuttio år så blir man så extremt vemodig över insikten om att man glömt bort sitt liv? Kanske är denna känsla inte en känsla av vemod utan av ren och skär ångest och existentiell kris men ändå. Tja, jag vet inte var jag vill komma. Se serien. Den är fin.

RSS 2.0