Nantes, Bordeaux och Toulouse.

långa dagar och långa nätter

Från Orleans får vi en kort skjuts till Tours vid en péage, där vi väntar i två timmar innnan nästa frivilliga filantrop anmäler sig. Han heter Manu, kör en splitter ny vit liten Peuogot och är iklädd kostym. Hans engelska är riktigt bra och hans musiksmak likaså, i spelaren rullar: Beirut, Paulo Nutinis nya album samt lite allsköns jazz. Det är något med Manu som gör att nästan känns lite för snäll, han propra uppsyn och hans ständiga leende.

Plötsligt svänger han av Autorouten och säger att han måste stanna på en mack för att byta kläder samt att han känner till en väg till Nantes som är mycket vackrare än motorvägen. Jag och Niklas sneglar lite mot varandra. Väl inne på macken ska jag och Niklas precis till att köpa vars en dricka när Manu kommer in iklädd jeans och t-shirt. Han tar en stor vatten och säger att han mer än gärna betalar våra drickor, vi säger tack men nej tack men när det är hans tur att betala så pekar han på våra drickor och säger till expediten att det är han som betalar. Vi tackar som mycket men känner oss lite dumma.

Manu springer på toaletten igen och Niklas säger med en lite orolig stämma: "tror du att han betalade för att man inte ska kunna se att vi använt våra kort här?" Jag skrattar, till en början och sen skrämmer Niklas upp mig mer när han påpekar bytet av kläder samt att vi är på väg ut mot mindre vägar... samt påpekar Niklas faktumet att Manu frågade om vi hade med våra körkort av någon anledning. Vi kommer överrens om att han ett "escape-ord", inte för att någon av oss vet hur man använder ett sådant när man kör i 130 men ändå: om någon av oss säger "Sol" ska den andre säga "Stråle". Jag skriver upp registreringsnumret och Niklasa lägger sin Swizz-army i byxfickan.

Manu kör oss längs Loire-floden, kör oss inom två små byar. visar en kyrka med en magisk utsikt, visar ännu fler fägringar innan han säger att vi nu närmar oss Nantes och att han kan köra oss till dörren. Han säger också att om vi känner fört så skulle vi kunna ta en lunch imorgon och gå en liten sight-seeing.

När vi släpps på Rue Du Paix tackar vi så mycket och jag och Niklas tittar lite skamset på varandra: det finns verkligen snälla människor alltså. Jag tror att jag kanske kan ha skrämt upp Niklas med min München historia sedan tidigare.

forts. följer.

Kommentarer

Tänk på ett tal mellan 1 och 100.:

Namn:
Visst tänkte du på 72?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0