fortsättning Lust vor ein-fick resan.. Bordeaux.

fortsatt på väg söderut

vi stannar i Nantes i fyra dagar och tittar bland annat på en sju meter hög träelefant samt har vår bästa ost och vinkväll sen vår värd hängt med och valt fabrikat.

första liftningen från Nantes mot Bordeaux får vi av två unga tjejer som varit på festival i Holland. de kör oss cirka tjugo mil och släpper av oss vid en vägtull (péage) som förefaller vara en bra plats. den visar sig dock vara föga bra, efter fyra timmar och ett paket cigaretter ger vi upp och byta färdväg och går ut på en mindre väg som vi inte riktigt har en aning om vart den leder.

en militär stannar och kör oss en halvtimme, han talar ej engelska så vi har ingen aning om vi är på rätt spår. vi sätter oss och äter vår kvällsmiddag bestående av burklinser och bröd med en fantastiskt utsikt över motorvägen, det positiva med utsikten är dock att det  finnes skyltar mot Bordeaux.  klockan är sju och vi börjar få en svag aning om att vårt mål ligger allt för långt bortom verkligheten. visserligen bara 30 mil men ändå.

ytterligare en only-french-man stannar i sin splitternya Peugot, min aversion visavi det franska bilmärket börjar sakta avbetingas. det är en väldigt gladlynt man i trettiofemårsåldern som kör. han berättar glatt att hans bil endast gått tvåhundra mil.

han släpper oss utanför Santes, mitt i ingestans. klockan är nu kvart över åtta och solen börjar falla. vi vandrar längs den landsväg som är så fruktansvärt rak att horisonten börjar innan vägen svänger. efter en halvtimmes vandring och en halvtimmes försökandes till lift i sällskap av en brinnande solnedgång och guldgula rågfält så börjar det till sist att ösregna. inte ens i en sjöblöt stackars hunds kostym får vi skjuts av någon samarit. så vi bestämmer oss för att slå upp vårt tält, trots den vackra omgivningen bestämmer vi oss för att den torraste och säkraste platsen är bakom en lagerbyggnad till en bilaffär. vi somnar till en udda kör bestående av en skällande hund och kuckelikuande tupp.

vi vaknar i ottan av att en bil stannar till på grusvägen precis jämte vårt tält. jag ser Niklas sticka ut huvudet och säga att vi endast ska sova en natt och att vi är på väg. något rädd för represalier hör jag mannen fråga om vi behöver borsta tänderna för i så fall kan vi låna toaletten inne på bilfirman.

med fräscha gaddar ställer vi oss i morgonsolen och börjar lifta. efter en halvtimme stannar en vacker brunett i ful röd bil. hos ska hela vägen till Bordeaux. hon är utbildad agronom och letar just nu efter en lantgård att köpa, men det är inte därför hon är ute och kör utan hon ska på fest i Bordeaux. när vi närmar oss Bordeaux så berättar hon att festen utspelar sig på hennes väns chateuax och undrar om vi vill hänga med och ta en titt på hur ett chateaux ser ut.

vidsträckta vinodlingar och ett ganska nergånget men slottsliknande hus består vännens chateaux av. han tar oss på en guidad tour des chambres och berättar om fermentering och druvor, vi möter andra gäng som också är på visning. efter en timme undrar han om vi vill provsmaka vin. han ställer fram en massa årgångar och några vinglas. jag hade hållit tummarna men inte riktigt vågat hoppas. jag tar försiktigt min första klunk av det yngsta vinet; väldigt surt och nästan lite unken smak. efter att ha smakat av ytterligare fem årgångar inser jag att unkenheten inte hade ett dugg att göra med årgången utan att det snarare är ett karakteristika för Chateaux de Segur. visserligen blir vinen godare med åldern men fortfarande smakar de inte särledes superbt.

väl i Bordeaux kollar vi upp adressen som vår couchsurfare gett oss, han verkar bo exakt mitt i stan, vid rådhuset. vi vandrar förbi stora teatern och ner längs med S:t Catherine som är överdrivet lång gågata som sluttar; folkmängden som skönjs är enorm, likt färgglada myror och knappnålshuvuden, i tiotusentals. butiksfönstrena syns inte ens då stånd kantar varenda millimeter av gatan.

vi möter Jonatan i hans lägenhet, ett fyravåningskollektiv där han själv bor på understa våningen i ett rum som luktar mögel, instängt och hasch. efter femton mintuter intervjuliknande samtal så ger han oss två nycklar och säger att han ska åka iväg i två dagar och att han väntar tre couchsurfare till från Kaliforninen. vi får i uppdrag att möta dessa, bestämma oss för om de verkar ärliga och i så fall ge dem nyckeln. tre ypperligt trevliga killar kommer. vi går med dem en liten runda och visar det av staden som vi tagit del av under dagen, dricker vin och somnar tidigt. dagen efter bestämmer vi oss för att ta oss ut till Atlanten till en känd surfspot, cap feret. vi väntar på en buss som inte dyker upp i två timmar innan vi bestämmer oss för att ta spårvagnen till Lac du Bordeaux som är en ganska skabbig sjö vari och varvid vi badar och spenderar dagen.

vi sover ytterligare en natt hos Jonatan men då han kommit tillbaka och inkvarterat ytterligare två CS:are från Schweiz måste vi sova i deras lilla grottkällare som är en inomhuskällare med stenbänkar och singelsten som golv.

på morgonen hoppar på vi på spårvagnen ut ur stan och går längs motorvägen en halvtimme innan en man stannar och kör oss hela vägen till Toulouse. då han är pilot ska han till flygplatsen var han släpper oss och det känns för första gången befogat att gå runt med världens största ryggsäck. 


sista veckan på sommarlovet är som en lång söndag.

och så varde det ljus.

det blir ungefär tio dagar hemma när jag åker ner till Lund på fredag. ganska lagom. idag åsamkade nämligen mitt familjehem mig en gnutta tristess. jag lyckades dock desarmera och överrumpla den på ett antiarketypiskt sätt för att vara mig.

jag sov lite för länge och åt sedan frukost. därefter. efter en liten stund på internet kräktes jag lite på mig själv, inte bokstavligt. jag tog min bok och lade mig i solen. jag började fundera kring varför jag låg i solen och vad som skulle vara poängen med att ligga där; den var inte ens varm och boken orkade jag inte läsa överhuvudtaget. jag tänkte stilla att om jag varit på en utländsk strand så skulle jag inte haft några problem med att fördriva tiden med hjälp och sol och bok men bara för att jag är hemma får jag tristess och antiproduktivitetsångest.

hur jag lyckades lösa knopen av ågren inom mig vet jag inte riktigt just nu, jag trodde att det var det jag skulle skriva om men nu vet jag inte riktigt längre. eller jo, bara för att jag skrev att jag inte visst hur jag gjorde så kom jag på det; förlåt för den plötsligt metafiktionen förresten.

jag kom nämligen på att jag funnit mina gamla skolböcker häromdagen när jag och min bror gick igenom var barn- och ungdom uppe på vinden. där i fann jag:

1. dagböcker
2. teckningar
3. önske-  och tjejlistor
4. barnböcker
5. fotografier

tanken var att jag och min bror skulle rensa ut allt vi inte ville ha och så blev det. jag vet att det låter hårt och okänsligt men jag försökte vara så nykter som möjligt i mitt omdöme så jag kasserde allt utom en pärm och två buntar med dagböcker. fast å andra sidan nu när jag tänker på det så slängde jag mest gamla matteböcker och rättstavningspapper som faktiskt är tråkiga på riktigt.

så idag när jag kände mig snubblande tom så gick jag och hämtade min pärm och pappersbuntarna. jag läste om vad jag i andra klass skrivit om mina mor och farföräldrar, om mitt hus, mina julklappar 1992-1995 med mera. det jag poängterade om mina mor- och farföräldrar var att de hade bott trång som små, och att mormor hade 17 syskon. jag nämnde även att morfar var från island och att mamma brukade krypa upp till honom om morgnarna och att han alltid stank brylkräm.(en sorts hårvax) hade jag lagt till. farfar han brukade göra visselpipor till sina barn och farmor hon hetter Carolina i andranamn. jag hade även ritat porträtt av de fyra med färgkritor, mormor var den enda med svart hår på teckningen. jag kommer ihåg att mamma anmärkte, då när jag var sju, om att mormor faktiskt också var gråhårig.

på nästa sida fanns ett fotografi av mig och min bror. det stod att jag var nio månader och att han var tre år gammal. jag berättade på en sida om hur det gått till när vi tagit fotografit och sen avslutade jag med att fråga: "tycker inte ni att min brors huvud ser ut som en stor boll?" rått.

jag ska berätta mer om mina nyfunna skatter men nu återgår jag till hur dagen begav sig.

efter att erhållit lite nostalgisk energi av min barndom plockade jag åter upp boken. "volvo lastvagnar" av Erlend Loe. jag läste femtio sidor och föll väl inte lika pladask som för Naiv.Super. men föll gjorde jag. sen gick jag och gjorde kaffe och spelade lite gitarr under tiden, en ny sång håller på att växa fram. och så fortgick sedan dagen: läsandes ett tjugo tal sidor, sedan lite gitarr och sedan läsning igen. jag varvade även med en bok som jag lånat på Höganäs bibliotek igår. "Döden i Lund" heter den och handlar om kyrkogårdar och kända döda människor. de berättade om olika gator i Lund och deras namn. Elvira Madigans far är begravd i Lund, Gerda var jätten Finns dotter, Brunius arkitekterade domkyrkan, Lovisastigen är döpt efter Fredrik den åttondes fru och Agardh grundade Botaniska trädgården. bilderna såg ut som tagna ur "Smultronstället". det skall också tilläggas att min ipod rullat hela dagen under läsningen, Emil Jensen alltså - i maj förra året... med mera.

det blev visst ett långt inlägg men kontentan av dagen var att jag har haft en fantastisk dag, fantastisk! jag har mått så bra och lyckats bibehålla de bra ingredienserna som nostalgi och vemod innehåller; om man tar bort det negativa i orden avsked, barndom och minnet av något, så har jag mått så.

godnatt!

glen hasard och marketa irglova

ONCE

såg precis en mysig film ihop med min mamma. vi drack kaffe. jag tyckte att det var en alldeles ypperligt trevlig film med ett fint men sorgligt slut medan mamma fann det något för ohollywoodskt. jag ska åka till Dublin.

sista dagarna på sommarlovet upplevs just nu. idag har det spelats tennis och fotboll. igår bara fotboll. jag har pratat med min terapeut om att det nästan bara är när jag idrottar som jag är totalt barnsligt lycklig, det är lite Naiv.Super. över det också. att slippa tänka alla tankar om huruvida natthimlen skulle vara helt upplyst om det nu fanns oändligt många stjärnor och huruvida livet är till för att levas eller om det bara är ett test.

häromdagen fick jag även lära mig ett nytt uttryck, att vara emotionellt hetero eller homosexuell. att man tydligen kan vara endera på olika sätt. jag fick inte veta vad motsatsen skulle kallas men att det kan vara så att man endast förälskar sig ett kön men tänder på flera.

ska spela lite gittarr nu innan inspirationen från "Once" avtar helt. broken windows.


Bon Iver och Erlend Loe.

naiv super, jag?

jovisst är jag fett naiv men det är inte mig det handlar om nu, eller jo det gör det ju alltid men, ja ni förstår.

för cirka ett år sedan hörde jag om Bon Iver första gången, och för ganska exakt åtta månader sen började jag lyssna. det var i samband med att jag bokade Way Out West-biljetten och kände att det var lika bra att få lite kött på benen. det var även samtidigt som jag gick runt med konstant emotionell och estetisk härdsmälta på grund av Fleet Foxes. jag satte igång spår nummer tre på Bon Ivers skiva som är Skinny Love har jag för mig och blev halvfrälst vid första lyssningen och efter fjärde lyssningen var jag kollapsad. anledningen till att jag påpekar tidpunkten för detta är för att jag vill visa på att jag lyssnat så pass länge att jag faktiskt var ganska coolt tidigt med att lyssna på dem/honom.

i fredags såg jag honom live i Göteborg. det var andäktigt mäktigt. totalt sinnes-explosivt. så nu har jag fått en fet återfödelse när det gäller skivan "For Emma, Forever ago". jag har suttit och läst igenom de väldigt poetiska och tunga texterna som är relativt svåra att uppfatta i hans falsettsång. magi!

de senaste dagarna har bestått av Erlend Loes "Naiv. Super" och Bon Iver. boken är precis sådär som jag vill att böcker ska vara då och då, lättsmälta och fulla av charmigt Aspergianska citat i Safran Foer-anda. även i kontrast till den senaste boken jag läste: "Blecktrumman", som jag för övrigt klumpigt nog förlade i Marseille, känns det skönt att läsa något mindre frodigt och massivt. för den som undrar över varför jag endast skriver med gemener så är det för att de är mer estetiskt tilltalande enligt mig.

nu ska jag läsa ett par rader innan jag somnar. hoppas bultbrädan i mitt huvud som det har slagits på hela dagen ska försvinna. natt.

Nantes, Bordeaux och Toulouse.

långa dagar och långa nätter

Från Orleans får vi en kort skjuts till Tours vid en péage, där vi väntar i två timmar innnan nästa frivilliga filantrop anmäler sig. Han heter Manu, kör en splitter ny vit liten Peuogot och är iklädd kostym. Hans engelska är riktigt bra och hans musiksmak likaså, i spelaren rullar: Beirut, Paulo Nutinis nya album samt lite allsköns jazz. Det är något med Manu som gör att nästan känns lite för snäll, han propra uppsyn och hans ständiga leende.

Plötsligt svänger han av Autorouten och säger att han måste stanna på en mack för att byta kläder samt att han känner till en väg till Nantes som är mycket vackrare än motorvägen. Jag och Niklas sneglar lite mot varandra. Väl inne på macken ska jag och Niklas precis till att köpa vars en dricka när Manu kommer in iklädd jeans och t-shirt. Han tar en stor vatten och säger att han mer än gärna betalar våra drickor, vi säger tack men nej tack men när det är hans tur att betala så pekar han på våra drickor och säger till expediten att det är han som betalar. Vi tackar som mycket men känner oss lite dumma.

Manu springer på toaletten igen och Niklas säger med en lite orolig stämma: "tror du att han betalade för att man inte ska kunna se att vi använt våra kort här?" Jag skrattar, till en början och sen skrämmer Niklas upp mig mer när han påpekar bytet av kläder samt att vi är på väg ut mot mindre vägar... samt påpekar Niklas faktumet att Manu frågade om vi hade med våra körkort av någon anledning. Vi kommer överrens om att han ett "escape-ord", inte för att någon av oss vet hur man använder ett sådant när man kör i 130 men ändå: om någon av oss säger "Sol" ska den andre säga "Stråle". Jag skriver upp registreringsnumret och Niklasa lägger sin Swizz-army i byxfickan.

Manu kör oss längs Loire-floden, kör oss inom två små byar. visar en kyrka med en magisk utsikt, visar ännu fler fägringar innan han säger att vi nu närmar oss Nantes och att han kan köra oss till dörren. Han säger också att om vi känner fört så skulle vi kunna ta en lunch imorgon och gå en liten sight-seeing.

När vi släpps på Rue Du Paix tackar vi så mycket och jag och Niklas tittar lite skamset på varandra: det finns verkligen snälla människor alltså. Jag tror att jag kanske kan ha skrämt upp Niklas med min München historia sedan tidigare.

forts. följer.

f(x)=kx + m [där f(x)=tron på mänskligheten]

k=
x=antal dagar
m=den ursprungliga tron på mänskligheten (den var 100 innan resan, föll ned till -42 efter München)

Då min första encounter med kontinentaleuropas liftningsklientel inte var så värst bra så var m-värdet väldigt lågt til en början. Så för att funktionen ens skulle bli positiv krävdes några dagar av positiva upplevelser. Dock hör det til att jag är en optimist knappt utan dess like plus att min tro på mänskligheten vara relativt hög innan "Lust vor ein Fick "-incidenten så därför satte jag konstanten till 3,13 för att jag kände att det förmodligen inte skulle dröja särskilt lång tid innan jag trodde på min nästa igen.

Vi tog som nämnt tidigare en pendeltåg ut från Paris för 1 Euro. Då vår tanke var att lifta kunde vi ju inte fuska hur mycket som helst; pendeltåget var på gränsen. Efter en timme var vi utkanten av Paris slöja och det såg relativt grönt ut. Vi gick till turistinformationen och fick en karta, köpte lite burkmat på närmsta närbutik och skrev sedan Orléans på en skylt och ställde oss på en lämplig plats längs landsvägen.

Efter en halvtime stannar en man på vespa och säger att vi står på fel väg att vi borde gå en halvtimme åt andra håller; föga inspirerat stoppar vi ner skylten i väskan och går. Vi möter dock en man på vägen som vi bestämmer oss för att fråga och konstigt nog så säger han att vi är på helt rätt plats och att det är en riktigt lång promenad om vi ska försöka hitta autorouten som han förmodar att den andra mannen talat om.

Puh och det dröjer inte mer än en kvart innan en kvinna stannar och plockar upp oss, hon ska hela vägen. Det sitter en man i framsätet som vi har ganska svårt att placera; antingen är han en liftare som vi, eller så är han hennes petita man, han talar dock inte ett ord engelska till skillnad från kvinnan som är väldigt duktig. Vi kommer fram till Orleans vid 19 och vi försöker hitta en internetcafé för att se om jag fått något på kroken på mitt Couch-surfing spö. Vi hittar inget internet men däremot en biograf var de visar Woody Allens nya film "Whatever Works". Vi skjuter på boendeletande och går in och sätter oss och ser på film. En charmig och rolig film med en fantastiskt vacker skådespelerska; klart är filmen inte som hans äldre men men. Vi kommer ut från biografen kl 22 och bestämmer oss för att fråga människor om de antingen känner till en camping eller har ett golv vi kan sova på. Sedan min tidigare liftningssejour i Norge hade jag utarbetat en teori om vilka man kan fråga om potentiellt husrum:

1. Män som är under trettio går bort för att de inte pallar.
2. Män i grupp går bort för att de tycker det känns dumt inför de andra.
3. Ensamma kvinnor går bort för att de blir skrämda.
4. Par som är under trettio går bort för bland annat mannens svartsjuka.

1. Kvinnorna måste vara fler än dem som frågar.
2. Äldre män går bra.
3. Äldre kvinnor i grupp går bra.
4. Äldre par går bra.

I Norge lyckades jag få sova hos två tjejer i tjugo-års åldern; i Orléans går det sämre. Vi sitter nere vid Loire-floden och misströstar till klockan tolv innan vi bestämmer oss för att slå upp tältet på någon trygg plats. Jag föreslår bredvid kyrkan men Niklas känner inte för det. Efter en timmes promenad utan att finna någon gräsplätt utan en massa folk kring så känner Niklas på en random dörr på ett boningshus - öppet! Vi lägger oss i trappuppgången och somnar ganska kvickt.

Vi vaknar på vid sju av att folket börjar röra sig mot jobb. Vi packar ihop våra grejor och går och tar en kaffe och läser lite i våra böcker. Ett par timmar senare finner vi ett internetcafé där vi även upptäcker att vi hade haft boende om vi bara haft tillgång till internet. Vi ringer Aude som anmält sitt intresse och kommer dit och får en dusch samt möjlighet att avlasta våra värkande ryggar och lemmar.

Den fortsatta dagen i Orléans blir relativt händelsefattig. Fint väder och en ganska mysig stad men ganska trist. Vi avslutar kvällen med vin och häng med vår couchsurfinghost och hennes pojkvän.

Vi bestämmer oss innan vi går och lägger oss för att sikta på Nantes den kommande dagen.

Utveckling av tron-på-mänskligheten-ekvationen kommer med tiden.

Paris je´taime

Efter min smått traumatiska liftningserfarenhet i det fagra Tyskland bestämde jag mig för att ringa min vän Niklas som jag talat med lite löst om att kanske resa i Europa ihop med. Han var väldigt pepp och bokade en bussför att möta upp mig i Paris.

Den inledane liftningen skrämde mig så till den grad att jag bestämde mig för att inte lifta mer på egen hand. Jag tog kontakt med en kille på en sida som heter mitfahrerzentral, var folk skriver upp om de ska åka någonstans. Jag fann en grabb som skulle köra hela vägen till Paris för några euro.

Jag kom till Paris på måndageftermiddag och började vandra kring lite smått i hopp om att ett boende plötsligt bara skulle falla ner framför mig. Tanken var att jag skulle bo hos min mammas kusin men hon hade typiskt nog precis lämnat Paris.

En vän hade tidigare berättat för mig att hon hade bott på Shakespeare & co som är ett ur-koseligt antikvariat så jag bestämde mig för att gå dit och kolla läget. Jag kunde dock inte finna den amerikanske ägaren till stället så jag satt utanför i en timme i hopp om att jag skulle få se honom; dock utan lycka. Det kan också ha berott på att jag inte visste hur han såg ut.

Jag bestämde mig sedan för att finna ett internetcafé och kolla läget på couchsurfing-sidan var jag hade skickat ut några request för att få bo hos några random människor. Jag hade endast emottagit negativa besked.. dock hade en kille skrivit att det varje måndag utspelade sig ett CS-möte (couchsurfing inte counter-strike) på Lion´s Pub på Rue De Montmartre varje måndag. Så jag bestämde mig för att gå dit.

Jag kom in i lokalen, beställde en öl och frågade den kvinnliga bartendern vart de andra CS:arna höll hus. Hon sa att de förmodligen var utspridda lite överallt och att det bara var för mig att slå mig ner. Jag satte mig vid ett bord ensam och började sippa på min surt förvärvade öl när tre killar kommer och sätter sig. Vi börjar snacka och plötsligt är vi ett gäng på tiotalet personer. Det är tydligen quiz-night så jag skjuter upp mitt sovplatsraggande en timme. När folk sen börjar gå frågar jag killen framför mig om han vet om det är någon som kanske kan tänka sig att hosta mig. Han går en runda i baren och kommer tillbaka och säger att en Algerisk tjej kunde tänka sig det. Denna tjej kommer sedemera fram till bordet och visar sig vara en fantastiskt vacker Algeriska som heter Ludmila, iklädd en orange klänning, mörkt mörkt hår och en väldigt fin mörk olivfärgad hy, är hon något av en uppenbarelse i dubbel bemärkelse. Hon presenterade sig och frågar om det är jag som är svensken utan boende. Hon säger att vi kan mötas utanför om en timme.

Vi möts och vi hoppar in i en bil som tillhör hennes kompis som visar sig vara en man iklädd blå klänning och illa målat läppstift.. eller nej inte riktigt, hennes vän är en ung tjej som verkar vara hur snäll som helst. Hon kör oss hem till Ludmila en liten bit utanför stan var jag blir visad på en lägenhet med många röda inredningsdetaljder, bland annat en röd IKEA-bäddsoffa som jag slocknar på i stort sätt direkt när jag kommer in. På morgonen skriver jag ett litet tackbrev och lämnar lägenheten tidigt.

Det är nu den fjortonde juli och Frankrikes nationaldag. Jag möter upp några av människorna jag träffat kvällen innan för att fira vid Champ-de-Mars alldeles vid Eiffeltornet. Jag dricker rödvin i mitt medtagna vinglas som är det enda som utstrålar någon form av distinktion i min slitna backpackervarelse. Iklädd smutsiga kläder och stor ryggsäck. Kvällen börjar närma sig sitt slut och jag har återigen ingenstans att vägen. När en av killarna frågar om jag vill slagga hos honom ett par nätter: en man i 35-års åldern som är väldigt gay i det mesta i sin uppenbarelse, vilket han även nämnt tidigare.

Fyrverkerierna vid Eiffeltornet är makalösa och varar i otroliga 40 minuter; pengarna som lär ha spenderats på denna rök och ljusshow skulle säkert ha kunnat föda ett par afrikanska länder i ett decennium eller två.

Niklas kommer till Paris och vi kör en planlös flanörsdag och går i stort sett hela dagen, inga problem för mig då jag ej längre behövda vandra omkring med väska på ryggen.

Vår fortsatta Paris vistelse innehöll inomhusbadande i en bokstavligt talat helgjuten pool vars vatten var renat med ozon istället för klor, det var cool; Alfred Nakache heter badet och ligger i 19:e arr. tror jag. Vidare besökte vi Paris katakomber , provade att gå ut i Mairet, besökte Versailles, kollade in det charmiga 20:e arr. samt besökte Pere Lachaise och tittade på mausoleer och gravstenar. Vi bodde två sista nätterna hos min mammas fantasiska kusin Viveka som jag tidigare redan nämnt. Vi början vår månads långa vin- och ost-kavalkad.

Vi lämnade hennes mysiga hem och två katter vid namn Stampe och Mats en söndag för att hoppa på första bästa pendeltåg som kunde ta oss söderut ut från staden, och här började vårt liftningsäventyr på riktigt - on our way to Orleans.

kasettbandbok - dikt



den dag då jag hör plinget
när livet vänder blad
ska jag färdas genom nuet
till det glömda minnets dal

där ska jag vandra
bland eviga blomster
där ska jag sväva
i ett land utan monster

i regnbågens land
är taggarna lena
min själ och jag
är för längesen rena

tårarna som fälls
är ljus och värme
man gråter skratt
och lever närmre

gigantiska fjärilar
penslar världen i vind
drömmar flyger fritt
och landar på ens kind

i detta universum
är man alltid kär
i sig själv och livet
och allt som nånsin är

aldrig mer en rädsla
för det som komma ska
aldrig mer den smärta
som livet i sig har

där på grönskans lava
ska jag glida likt en våg
på himmelsgröna ängar
med ett hjärta utan hål

där ska jag vandra
bland eviga blomster

där ska jag leva
i ett land utan monster.

RSS 2.0