En "kortare" redogörelse för min lilla Roskildehelg.

Beirut, Red Hot, Muse och Björk.

Dessa var väl mina starkaste intryck från festivalen, och då vann Björk och Beirut med hästlängder. Att Björk skulle få vara med på listan var väl ingen större skräll men att hon är med beror faktiskt på många faktorer.

Själva resan till Roskilde började efter jobb på torsdagen den veckan i början av Juli, jag slutade ett och sprang hem och packade väskan. Precis när jag ska ta ett av mina spänstiga löpsteg mot bussen så frågar jag min syster vad jag borde ha med mig, det första hon nämner är biljetten vilken jag faktiskt inte har tänkt på. När det gällde denna så hade jag beställt en biljett av en kompis till en kompis som var en backstagebiljett men som det var väldigt knappt med tid att hinna få skickad till mig. Jag sprang till brevlådan med endaste upptäckt att det inte fanns några biljetter där i. Jag ringde posten samt min kompis och det verkade som att den försvunnit på posten tills det kom fram att den inte blivit skickad från Stockholm. Sista utväg var att han skulle faxa ner en kopia i hopp om att det skulle fungera, jag kände hur min "Killers-konsert" var i fara. Pappa fick ta emot faxet på sitt jobb och fick skynda sig att möta mig halvvägs hem så jag kunde köra vidare och lämna bilen i stan så att mamma kunde köra hem den och jag kunde ta båten till Helsingör. Iklädd ett  neonorange regnställ och stövlar med stålhätta samt en huva och hörlurar lät jag min fötter föra mig framåt, sydvästerut.

Efter att ha mött några kompisar vid Norrebro som är tågstationen innan Köpenhamn - för att lämna av diverse grejor som de behövde då de gett upp Roskilde pga något regnväder de snackade om - skulle jag ta ett tåg direkt till Roskilde, jag fick instruktioner men när sedan alla andra regnställsprydda människor hoppade på ett annat tåg så var jag klart tvungen att göra det samma, väl på tåget började svetten lacka för av någon orsak är inte galon ett av världens bästa material när det gäller att släppa igenom kondens och fukt.

I Roskilde så visade en tjej mig vägen vart jag skulle bli av för att kunna ta en buss bort till East där mina vänner med tältplats befann sig. Dock hade bussarna dit slutat gå så istället fick jag stå i regnet och vänta i 45 minuter innan jag fick ta en buss till West istället vilket skulle vara våldsamt långt ifrån mina vänners camp. När bussen stannade så gick jag för att försöka lösa in min faxbiljett, snubbarna i kassan sa att det inte skulle vara några problem att skaffa en biljett med de papprena så länge jag gick till rätt entré, så jag fick gå åtta kilometer i regnet för att lösa in min så jäkla häftiga "backstage-biljett". Vi detta laget började min hud känna av temperaturen på regnet för på något vis hade skyfallet letat sig in och blivit en andra hud. Jag fick min biljett till slut och klockan var nu 22, efter att min resa tagit x antal timmar för lång tid. Jag hörde tonerna från Björk på lång väg och sprintade mot Orange scenen och där stod ett legio av människor och insöp regnet, diverse vätskor samt tonerna från världens coolaste Björk. Från att ha avskytt regnet tog jag nu emot det med öppna armar och öpnna sinnen, det var verkligen otroligt, Björk stod iklädd en regnbågsfärgad klänning och sjöng barfota ackompanjerad av mästerliga dj´s som lekte med hennes monumentala sound på ett magiskt sätt. Jag glömde bort mitt bortflytande jag och vart jag befann mig i ungefär en timme innan scenen släcktes ner och jag kände att jag nog var tvungen att styra vart jag skulle bo. Efter något samtal visade det sig att min kompis Petter och mitt blivande camp hade gått under i vattenmassorna och att mitt reservcamp var för svåra att få tag i pga bristande batterin. Så där stod jag utan en enda vän vid min sida och en telefon som fungerade föga bra, den började verkligen att ge upp på riktigt nu. Jag slängde iväg ett chans-sms till en Aussiekompis som jag träffat i Val disere som jag visste skulle vara där och det visade sig att de var och tittade på någon med ett namn från mellanöstern, Mahmoud Ahmed tror jag han hette och jag mötte upp honom där, och en danska som är urskön, det visade sig att de hade ett extra tält eftersom hennes syster bodde hos en kompis så jag kunde ta över det tältet, helt torrt och gott om plats, guldvärd, förutom då att mina grejor var sjöblöta från syndaflodspromenaden och Björk-konserten.

Dagarna fylldes med fest, sköna människor och konserter, såg verkligen många bra band så jag slapp känna ineffektivitetsångesten krypa sig på. På fredagen mötte jag upp mina svenska kompisar som jag skulle hänga med egentligen så vi drack "en eller två öl" och sjöng "Gummiboll" med finsk dialekt i kanon och stämmor i några timmar innan vi stack och kollade Peter, Bjorn and John. Innan sångstunden så hade vi bestämt att vi skulle ses utanför Trentemöllerkonserten vid en speciell tidpunkt eftersom min mobiltelefon hade gett upp. Jag hade mina rosa skidglasögon på mig för att de skulle kunna se mig på håll, det tog dock en halvtimme innan vi fann varandra och sällskapade i ett tält där Trentemöller verkligen visade vart skåpet skulle stå. 
     Den dagen såg vi Mando, New Young Pony Club, Beastie Boys, Trentemöller, Peter, Bjorn and John samt Nephew. Trentemöller och New Young Pony Club var bra överraskningar! Gillade dock inte att mina kompisar sågade Nephew, okej att de är ett gäng danska gubbar som sjunger mycket som är svårt att förstå, men de har grymma texter och några riktigt sköna riff i sina låtar.

Lördagen bestod av att glajja kring och invänta RHCP plus något annat bra band, tror det var The Who. Kommer inte riktigt ihåg vilka, men kan tänka mig att det var The Sounds, Beastie Boys plus några till. Mestadels var det en lugn dag när jag Mark och Sassi satt utan för Odéon och lyssnade på en skön lite lätt melankolisk grupp som heter The Nationals medan vi kastade prick med träflisor i plastglas, jag vann. Det var mysigt, inget regn, en av de sköna bakfyllorna som öl kan bringa, även om det inte alls var lika mysigt att vakna frusen, kall och äcklig med en lätt huvudvärk ensam i tältet några timmar tidigare. Vi gick sen vidare till stora scenen, Orange, för att se The Flaming Lips som jag hade fått för mig var bra. Det var dock inte så våldsamt bra även om det var en intressant scenshow.
    Nästa på schemat var en tjej som min kompis Mark från Australien rekommenderade, Holly Golightly(vilket också är hennes riktiga namn), namne med tjejen i "Breakfast at Tiffanys". En småmysig bluesinspirerad singer/songwriter med cool attityd. Det var skönt med en lugn konsert till det var trots altt Red Hot som vi väntade på. Några timmar senare var vi och kollade en riktigt skön grupp med Erlend Oye i spetsen som hetter Whitest Boy Alive, det var en riktigt grym spelning, inte ett endaste par fötter i publiken var stilla. De flesta som var där var norrmän. Riktigt bra musik till och med så bra att jag glömde bort The Who som jag ville se, sen var det ganska nice när Whitest Boy körde Paul Simons "Call me Al" också. Efter detta så var det en rejält genreskifte, Bonde Do Role skulle visa upp sitt grymma bailesound och ge oss i publiken att skaka våra lurviga, det var bra ös och många svängda höfter. Senare var det dags för Red Hot Chili Peppers, jag var väldigt kluven till upplevelsen, hur mainstream de än må vara så är de en av världens bästa band plus att jag aldrig förr hade sett dem live så det var en grym upplevelse, dock i efterhand så spelade de faktiskt inte de bästa låtarna, "Give It Away" och "By The Way" var visserligen med med det sades heller ingenting mellan låtarna och de skyllde på att Fleet var förkyld, kanske inte ska klandra dem, jag tycker heller inte att det är kul att sticka till jobbet varje dag. Vi avslutade kvällen med att dansa till DJ Tiesto, jag är inget technofan men det var en jäkla show, jag och Mark träffade ett par sköna tjejer där sen som vi gick och åt Sushi med sen vid femtiden, det var mysigt och väldigt gott, slippa burgare och pizza.

Att vakna dagen efter var skönt, söndag och sista ångestfyllda uppklivnining från tältet, jag hade visst somnat inne hos Mark och Sassi, samtidigt som det var skönt att slippa sova mer i tältet var det duktigt ångest över att festivalen snart var slut. Vi låg och degade länge i tältet och åt äckligt söta kex till frukost, vid tolvtiden gick bort till något Loungeaktigt ställe och däckade på varsin kuddförsedd platå, vi låg där och gjorde absolut ingenting till jag kom på att Beirut skulle spela, en grupp som en tjejkompis introducerat för något år sedan. Vi stack dit och visst var det ös, stororkester på scenen med alla möjlig folkinstrument och taktfasta handklappningar från publiken, det var galet. Redan efter någon minut stod jag med ett fånigt leende på läpparna och klappade med, tjugoåringen nånting från New York och hans medhjälpare höll verkligen musiklåda, för varje låt så ökade intensiteten i tältet, tempo, värme, publikvolym. Beirut var kort och gott grymma. Jag rekommenderar, lyssna in, småmysiga texter med balkan eller libanesiska instrument i bakgrunden, jag tycker att han låter lite som Timo Räisänen på rösten, Väldigt lite dock! Efter den urladdningen var jag bra trött och då hade jag ändå både Arctic Monkeys och Muse på schemat framför mig och solen hade tittat fram och det skulle uppträdas på Orange Scenen. Artics konsert var helt okej, han gladde sig med publiken att vädret var med dem och de körde många bra låtar men jag lyckades somna där mitt i publikhavet, jag skulle bara sätta mig ner och vila benen ett tag. Efter det var jag i valet och kvalet om jag skulle sticka hem eller om jag skulle kolla på Muse, jag packade min grejor och följde med mina kompisar och kolla min sista Roskildekonsert för året, och vilken konsert sen. Helt vitklädda körde de på, lite i Freddie Mercury-anda på scenen men med mer vemod och smärta, Starlight och Black Holes and Revelations var sinnessjukt bra, en fantastiskt bra avslutning på en festival vars musikupplevelser endast kunde mäta sig med Roskildes vattennivå.

Dagbok, cirka 12 år sedan detta också..

Ibland längtar
jag tillbaka till
vårt gamla hus.

jag är sur
     -
för jag vill ha tur


1995-10-14


Den gamla goda tiden.. åter igen..

Badgastein

Jag var och åkte snowboard med några kompisar för typ sex år sedan  och häromdagen fann jag en massa bilder därifrån.

Tandställning, intressant blämmor samt en ganska ofruktsam osäkerhet var vad man låg inne med på den tiden.









Undra om man egentligen har förändrats särskilt mycket? Sitter nu här och pluggar till en tenta i psykologi och även om jag trivs grymt bra med tillvaron: skolan, boendet och mina kära vänner så är jag inte för den sakens skulle mer säker på mig själv nu när det väl kommer till kritan. Man har väl genom förstärkning lärt sig vad man har för fördelar i andras ögon men det gör inte att man blundar för sina uppebara brister ändå, visst kan man njuta av livet på ett enklare sätt då trial/error har gjort att man slipper göra om vissa misstag igen men livet är bra svårt, det är nog en av livets största gåtor alltså.

Helgen var bra, för varje år som går och varje dag som försvinner bakom domkyrkan så kommer jag på att något av det bästa jag vet är att färdas någonstans, buss, tåg eller flyg det är struntsamma, jag tror det är känslan av att åka i tiden som jag fascineras av, för det är faktiskt det man gör, att transporteras mellan två punkter på en viss tid är en tidsresa. Jag känner ett enormt lugn, jag sitter med min fula hörlurar kring hjässan och njuter av musiken, av känslan av rörelse, känslan av stillhet samt av att iaktta människorna omkring och mig själv.

Nu ska jag läsa och skriva vidare på det jag borde göra..

SVARTAREGNDROPPAR



RSS 2.0