Vilken kväll, så många känslor, så mycket nervositet.

Att vara toastmaster på sin enda brors bröllop.

De hade varken tärna eller marskalk på bröllopet så min roll var väl den mest ärofyllda kände jag och jag var verkligen tacksam. Det är faktiskt inte så ofta det är bröllop inom familjen. Jag började förbereda mig lite på måndagen, bröllopet skulle gå av stapeln på lördagen, alltså i lördags den 18:e. Jag läste överallt på internet att en bra toastmaster var en förberedd sådan. Framförhållning varr väl annars inte det ord som klingade högst i samband med mitt namn, kanske nu dock sen jag blev Carl-Fredrik.

Dagarna gick och nervositeten blev större, det enda som inte blev större det var antalet idéer på mitt bröllopsmanus om vad jag skulle hitta på för att hylla min bror och hans fru. Manuset bestod på fredag kväll av ungefär fyra ord. Min bror verkade dock ganska optimistisk och verkade inte så brydd när jag svarade att jag knappt hade börjat när han frågade hur det gick, han bara skrattade och tänkte väl att det bara var min vanliga ironi. Min bror föresten, han är tjugofyra år men är inne på sitt tjugofemte, hans bemärkelsedag innefaller precis mellan två dagar i slutet av december så mamma fick bestämma dag (detta är helt sant) så det blev den tidigare då min farmor fyller år på den andra dagen. Min bror blev färdig sjuksköterska ihop med sin fru på min födelsedag i januari, kunde dock inte närvara pga min dåvarande residens i Norrköping. Ungefär ett halvår före examen flyttade de in på en hästgård lite utanför Höganäs där de bor ihop med fem hästar, några katter och en hund vid namn Birk.

Under veckan diskuterades vart vi skulle ha mottagningen eftersom lokalen vi hade tänkt ha blev upptagen när vi skulle boka, samt mat och planering. Jag fick faktiskt min vilja igenom när det gällde ett par hors doeuvre, bland annat en tapenadecrustini som blev succé. Annars så skedde inte mycket för min del, mer än att jag hade ångest över att jag var tvungen att vara hemma och förbereda något som jag inte lyckades komma någon vart med.

Väl på lördagen när jag satte mig ner för att skriva så började andra mer angelägna saker att ske, såsom tid att duka, tid för allsköns förberedelser såsom att hämta en bröllopstårta som av misstag hade blivit monterad hos bagaren istället för i delar som vi hade beställt den. Så vi fick använda geniknölarna för att lyckas få hem den i ett stycke. Sen ringde Petter och undrade om jag kunde komma till kyrkan och hjälpa honom med förberedelserna inför hans framförande, jag hade nämligen bett honom att sjunga en Ulf Lundell-låt som heter "Kärleken förde oss samman" i kyrkan som överraskning till min bror. Så jag hann inte skriva något tal till min bror, jag skulle bland annat hålla ett som första skål och presentera mig som toastmaster under kvällen samt ha ett under varmrätten där jag skulle berätta lite om Björn samt hylla deras kärlek, där hade jag dock kommit på ett tema som jag skulle använda mig av: Björn har ändrat intresse många gånger under årens gång och alltid varit överdrivet hängiven dessa, de har dock aldrig varat längre än ett par-tre månader. Och eftersom Sofie är Björns nya intresse och att det redan hållit i flera år så har jag all förtröstan och tillit till att det kommer hålla livet ut. Det var bara formuleringen som inte var klar.

Väl upp till bevis blev hela kvällen ljuv som en smekning med lite extra sting i vändningarna. Jag lyckades åsamka många sköna skratt under kvällens gång, jag lyckades få upp några extra talare, samt lyckades med mitt eget tal till 100%, jag lyckades även få applåd och ett skål i mina ära. Inte för att gotta mig i beröm men jag blev verkligen glad när jag fick credits för mina umbäranden. Ett annat lyckat upptåg var när jag delat ut tre nycklar till tre av Björns kompisar med suffleringen att Martin som skulle börja det hela skulle tacka så mycket för inbjudan samt minnas de fantastiska stunder som han och Björn haft ihop men inte minst stunderna som han och Sofie haft och sen säga att det tog emot men att nog ändå var dags att återlämna extranyckeln som han fått. Sen skulle de två andra säga liknande saker och göra det samma. Många skrattsalvor avlossades.

Första bröllopsvalsen bestod i Whitney Houstons "I Will Always Love You" på ett litet dansgolv vi placerat på gräsmattan i nattmörkret med endast stearinljus som ljuskälla. Det var så fantastiskt vackert och jag har aldrig mått som bra av att se dem kyssas som just då, det var verkligen ett perfect moment och en perfekt avslutning på en perfekt kväll!

SVARTAREGNDROPPAR

RSS 2.0