Deja Vú

En Bra Film

Såg som sagt "Deja Vú" igår på bio, jag och en kompis satt och fikade och grunnade lite på vad vi skulle göra, klockan närmade sig 21 och bio var ett alternativ. Dock i den lilla staden Ängelholm gick det bara två filmer lördagkväll, "Casino Royale" eller "Deja Vú". Jag var väldigt skeptisk, bio för mig är endast förunnat storfilmer och Bond är ok tidsfördriv men icke mer, och Deja Vú berättade min kompis handlade om typ en spräng båt med Denzel Washington i huvudrollen. Denna verkade inte vara så mycket för världen heller, men eftersom jag är fascinerad av begreppet Deja Vú så tänkte jag att det kanske fanns en liten liten chans att de kunde göra något bra av den.154754-6

Den började som en vanlig deckarhistoria i stort sett, med ett terroristdåd och en smart bomb-kille(Denzel). Dock började små frågor ställas som härrörde ur nutid-dåtid-förhållandet. Nu var min uppmärksamhet fångad. "The Butterfly Effect", "Eternal Sunshine of The Spotless Mind" och andra filmer som handlar om att påverka sitt öde är mina favoriter, små saker förr kan ha en gjort stor påverkan på saker idag. Jag ska nog inte berätta mer, men är ni intresserad av ödet så se denna! Snygg var hon också den kvinnliga huvudrollen, nästan så man blev arg på Mr W.

Förklaringar:

Fördröjningar i hjärnan

Den här modellen är den mest vedertagna bland teorierna. Hjärnan får en massa intryck till sig. Men den klarar inte av att göra människan medveten om allihop. Vi blir endast medvetna om en liten del. Ibland kan hjärnan halka efter sig själv för en kort stund. När vi sedan blir medvetna om vad som har hänt får vi den så kallade déjà vu känslan. Faktum är att medvetandet om verkligheten är en halv sekund fördröjt (medan "omedvetandet" har beslutat en respons en halv sekund innan handlingen verkligen utförs). Inga vetenskapliga bevis stöder denna teori.

Vi har levt tidigare och det är detta vi minns
Det är ganska många mystiker som tror på detta, det finns rapporter som redovisar hur vissa minns episoder från sitt tidigare liv.  Reinkarnation är ett exempel på denna tro. Finns inga vetenskapliga bevis för detta dock.

Vi har en fysisk kropp och en astral kropp
Den bygger på att den astrala kroppen kan lämna den fysiska kroppen. Detta händer vanligtvis vid absolut koncentration eller då man är avslappnad (som när man sover). Om den astrala kroppen svävar iväg (och sedan kommer tillbaka efter någon sekund) då man är vaken kan man få en déjà vu. För att detta ska hålla bör man tänka sig att världen är uppbyggd enligt biljardteorin. Vilken bygger på att alla händelser har sitt ursprung i det som hände innan. Det vill säga att om jag skjuter en boll mot en annan kan man räkna ut vilken den tredje bollen i kedjan blir. Detta gäller också världen i övrigt. Man skulle alltså (om man stod utanför hela systemet) kunna räkna ut hur framtiden skulle bli. Den astralakroppen kanske kan sväva framåt i tiden?

Alla är mer eller mindre synska

 Människan har ett sjätte sinne - synskhet! Det finns personer i världen som påstår sig kunna se in i framtiden, de kallas synska. Om människan har det kunde det då betyda att vi ibland kan veta vad som kommer hända i förväg. Så när det väl händer så känner vi att vi har upplevt detta tidigare.

Störning i matrisen..
I filmen "The Matrix" förklaras déjà vu med att det rör sig om en störning i Matrisen. "It's a glitch in the Matrix. It happens when they've changed something."

Livet förutbestämt?

Om man tänker sig att man tappar ett glas i marken under särskilda omständigheter. Glaset landar på en speciell kant och lufttryck, vindstyrka och annat som kan påverka är på ett särskilt sätt. Egentligen så kan ju skärvorna då bara hamna på just vissa platser som är förutbestämda av höjden glaset släpptes ifrån och rådande omständigheter. Samma med BigBang då, allt som sker i dag är bestämda och tvungna p.ga. sättet som BigBang skedde.

Ödet som fångar historiens vingslag..

Idag var solskenets hinna vacker...

Var det någon som lade märke till ljuset idag?

Ljuset var dovt och klädde vägen, som delar av vår lilla by i två delar, i ett violett skimmer. Konturer var tydligare än normalt och luften såg mycket lättare ut än vad den brukar vara på eftermiddagen i slutet av december.


Ta och lyssna lite mer på Anthony And The Johnsons och Damien Rice föresten.


Imorgon berättar jag om Deja vú som jag såg idag, ni kan få veta att den är sevärd i varje fall!


Brinnande Regnbågsmoln

Fantastiskt fenomen..

Brinnande moln

Detta var ett brinnande moln som hängde så här vackert över himlafönstret en hel timme, det krävs alldeles speciella förutsättningar för att skapa något sådant; solen måste stå väldigt högt på himmelen, cirka 60 grader. Molnet skall vara av Cirruskaraktär och vara tunt och på hög altitud. Iskristallerna som molnet består av ska vara hexagonala och se ut som små sexkantiga plattor, vinkeln på dessa måste också vara med bredsidan vänd uppåt mot solen, då skapas denna regnbåge mitt i en molnformation och kreear denna fantastisk vy.

Och vi människor söker oss till andra världar, vår värld är faktiskt ganska intressant, om vi skulle kalkulera med oddsen på att vissa saker finns till så är det nästan galnare än om drakar skulle finnas eller att Harry Potter faktiskt lever i en annan dimension. Vår egen existens är ganska högoddsig, samt existensen av den vackra musik som regerar våra liv, att från ingenting ha lyckats skapa en varelse som kan nå dessa gudomliga höjder.

Föresten så ger jag nog upp mina kärleksdrömmar snart, i hopp och förtvivlan börjar verkligheten kännas lite väl påträngande nu mindre sällan.

Fröken Smillas Känsla För Snö

PETER HØEG

Har precis börjat läsa den moderna klassiker, väldigt trevlig. Man blir lockad in i ett dimmigt halvtungt skymningsljus och en allmän likgiltighet. Huvudpersonen har grönländsk börd och därom berättas en del ur hennes förflutna, Smilla som hon heter är en person som förankrad i naturvetenskapens stringens och logik. Trots min kreativa ådra är jag också väldigt intresserad av naturens lagar och det "stilla rum" som förefaller gömma sig i mångt och myckes inre.
       I hennes känsla för snö gömmer sig faktumet att eskimåerna har ungefär 100 olika ord för snö, detta så klart på grund av att snö har så stor inverkan på deras liv och att det alltid är en parameter i deras situationer.

Här kommer några exempel:


qanuk

snöflinga

kaneq

frost

kanevvluk

fin snö/fint regn

natquik

drivsnö

nevluk

"klibbig" snö

aniu

snö på marken

muruaneq

djup mjuk snö

qetrar

skare

nutaryuk

nysnö

qanisqineq

snö som flyter på vattnet

qengaruk

snödriva

utvak

snöblock

navcaq

snöformation som snart faller samman

pirta

snöstorm

pirtpag

hård snöstorm


      
        Två andra intressanta fakta som har att göra med våra poler grundar sig i björnar.

Fakta 1: Isbjörnar har genomskinlig päls.
Fakta 2: Isbjörnar lever på Nordpolen, ordet Arktis kommer ur grekiskans Arkus som betyder Björn. Sydpolen alltså Antarktis kan man då med enkel deduktion komma fram till att det betyder inga björnar, och därför så äter inte isbjörnar pingviner, för de bor inte på samma pol.


SVARTA REGNDROPPAR SOM SNÖ?

Ett liv i kursivt...

Ett liv i kursivt är solkigt och bläckblått,
med darr på handen och sorg i tanken.
På teven ser jag begagnade barn gråta,
mina kinder som är matta av puder borde vara våta.
Tatueringen på min rygg tyckte jag förgyllde mitt liv,
pengarna den kostade kunde hjälpt hundra med hiv.
Det närmaste en tår jag kommer,
är en droppe bläck som faller från min penna.
Vilken tur att jag inte svältande barn behöver känna.





SVARTA REGNDROPPAR FALLER ÖVERALLT


Nyår

Då var det äntligen styrt!

Vem var det som kläckte ur sig och undrade när vi skulle på nyårsfesten, det är oroväckande hur dumma vissa människor är. Något som jag har frågat mig ett legio av gånger är om dessa människor är lyckligare, är det legitimt att jämföra dessa människors lycka med en viss fiktivs persons? En person som blir förd bakom ljuset av resten av världen som säger att han har vunnit nobelpriset för något halvsmart som han har uppfunnit. Han får prispengarna, äran och berömmelsen och blir upplyft och lycklig. Vi kan väl alla komma överrens om att denna lyckan är falsk, men ändock stor. Med facit i hand vill vi inte byta oss till den eller vill vi? Hur mycket är vår egen lycka egentligen värd, den som vi känner när någon ger oss en komplimang eller när vi äter något gott eller ser något fint på TV? Åter till frågan, kan man jämföra denna låtsaspersons lycka med en mindre smart persons lycka, en person som lever i sin lilla idyll utan att inse livets banalitet och sin egen futilitet? Någonstans tror jag i min enfald och inskränkthet att när jag väl är lycklig så är jag lyckligare än "dummare" människor.

SVARTAREGNDROPPAR FALLER NÅGONSTANS

15680?

Slå rekordet!

http://www.ferryhalim.com/orisinal/g3/bugs.htm

Uppgiven

Uppgiven

Min stortå nuddade det skållheta vattnet, hettan svedde till något men värmde också min frusna kropp. Efterhand omslöt vattnet mer och mer av min fot tills jag hade vatten upp till mitt knä, det stack som om jag fått en liten glasskärva i var och en av mina porer. Jag satte handen på badkarskanten och förde sakta ner mitt andra ben också, jag kände hur temperaturen i min kropp började höjas och värmen pinade mig inte så mycket längre. Långsamt lade jag mig ner och kände hur vattnet varsamt masserade min nakna kropp, jag tittade upp i taket och genom den fjäderlätta ångan beskådade jag listerna som såg ut att hindra taket från att falla ner över mig. Den korniga ytan taket hade formade ett mindre berglandskap, jag lyckades nästan urskilja en älv som slingrade sig emellan bergstopparna när min koncentration bröts av ett plaskande ljud som visade sig ha kommit av att tvålen hade glidit ner i vattnet. När jag återplacerade tvålen på sin plats på badrumskanten föll mina ögon på den fina dekoration jag ställt upp, en röd ros i varje hörn samt ett skinande rakblad bredvid en av rosorna, det såg nästan ut som att rosens kronblad sträckte sig likt fingrar utan att nå den skira metallbiten. Rosens blad hade en sån inbjudande färg och yta, blodröd och sammetslen, jag tänkte vilken vacker värld som skulle kunna finnas i den. Mjuk men ändå motsträvig, ett vackert mörkrött skimmer som innesluter hela den kupade världen i en sorts hinna av genomskinligt mörker. Jag har alltid varit drömsk och velat fly till andra världar, den värld som cförunnats mig har aldrig känts riktigt rätt, det kändes som om jag föddes på avigsidan och att jag aldrig lyckats få tag i andra änden så jag kunnat rätta till mig. Mitt mänskliga anlete har jag heller aldrig upplevt som det ämnade, tillsammans med andra människor har det alltid varit som att de fått samma laddning som mig när jag kommit in i rummet, som om de blivit nordändar på magneter de också, vad jag än gjort eller sagt så har jag vänts från dem. Musiken och böckerna har varit min räddning, nya världar att äntra, Jane Austens sagolika kärlekshistorier och Sylvia Plaths vackra formuleringar. Jag kupade en hand runt mitt ena näpna bröst och tänkte att det kan komma att aldrig känna öm beröring från någon annan än mig själv. Åtskilliga gånger hade jag funderat kring vad som gjort att andra uppfattade mig som en tumör, jag var ganska gänglig, blek persikohy klädde min kinder, på min vänstra axel hade jag fem små födelsemärken. Mitt ansikte var ganska intetsägande, avlångt och kantigt. Min pappa tyckte att mina prominenta ögon som av naturen var målade i mörka färger gav mig en intelligent småskrämmande blick, kändes inte som en komplimang direkt. Någonstans har jag läst att människan är som månen, endast en gråsten på egen hand, men om någon eller något låter sitt ljus falla på den så blir den vacker och meningsfull, frågan är ju då vad man ska ta sig till om aldrig ens en droppe ljus landat ens i närheten av en själv. Vad jag skulle ta mig till behövde jag egentligen aldrig fråga mig själv om, för utvägen kändes självklar.

Den stilla vattenytan visade upp medfödd perfektion, klara sfäriska linjer, en självklar horisontell fasad. Jag kände mig så ytterligt liten i jämförelse, var fanns min perfektion? Ofta hade man blivit uppmanad att ta till sig tanken om att en och var, var unik. Det enda i min varelse som känt sig unikt, var känslan av osamhörighet, en oval dov olycka som kunde definieras som en rastlös villrådighet, att vara ensam bland tusen. För ett år sen var jag sjuk och låg i min säng med hög feber och beskådade insidan av mina ögonlock, jag var ensam hemma, trots saknaden av ljud så var det trängsel i min hjärna, bortglömda tankar försökte hitta sin väg till mitt medvetande, endast då och då kunde jag se eller höra konturerna av vad som ville accentueras. Inlåst i min källare till medvetande kände jag mig mer, jag fanns, jag kände mänskliga känslor, självbevarelsedrift, jag ville ta mig ut, jag såg ljuset mellan brädorna, hörde ropen på andra sidan. Sen somnade jag tror jag, när jag vaknade, kände jag kårar längs min rygg, likt insekter under mig hud, jag var genomsvettig, jag frös och var hungrig. Dock kände jag mig annorlunda, jag reste mig upp i sängen, tittade ut genom fönstret, jag såg kalla färger hörde mörka ljud, någonting var förändrat, jag tittade i spegeln, jag kom till klara, jag hade velat födas på nytt, men jag hade kommit ut missfödd, jag blev livrädd, en främmande tärd person ögnade över mig, rädslan ökade och sprack ut i en blixt när jag insåg vem människan i spegeln var. Jag hade blivit mig själv. Inget hade förändrats, en vandrade vålnad i sprucket läder till själ var jag, vare sig jag ville eller ej. När jag klöv ytan med handen kändes vattnet tjockt som kvicksilver, jag ville som sista handling sudda ut de sista fragmenten av min varelse, inte ens spill från ett radergummi ville jag vara.

Den gnistrande klingan på rakbladet såg mig rakt i ögonen och uttryckte känslan som en eutanasiläkare måste känna inför sina uppdrag. Jag iakttog fingrarna på min hand hur de idogt sträckte sig efter det, ett titanfärgat palmblad som inte sett solen sen den gick i kras. Hela min arm sträckte sig utan att nå, jag uppfattade en genomskinlig motvilja. Jag funderade kring huruvida det var ett spratt från min inbillnings sida eller om det var så enkelt att det var mitt mod som tröt när det gällde att rita ett streck med rakbladet på min bleka handled. Jag smekte min handled med två fingrar, och kunde nästa känna det varma blodet som forsade i hög fart genom mina ådror likt det kristallklara smältvattnet från bergen på våren. Jag drog med nageln längs min handled, jag började känna pulsen i mitt huvud, jag kunde nästan höra klaffarna stängas och blodets viljestyrka ropa. Jag fattade rakbladet mellan mitt högra pekfinger och min tumme, jag snittade ett kors på min vänstra handled, den första rubinröda droppen började formas och föll i ultrarapid mot vattenytan, man såg blodet spädas i badkaret. Samtidigt som mitt arma hjärta fortsatte pumpa ut mitt liv i form av blod började den så kallade verkligheten blekna, väggarna rann ner på golvet, mina ögonlock kände samma tyngd som Atlas när han bar jorden på sina axlar. Färgerna blev som ett töcken, konturer smälte samman, allting antog äggskalsfärg innan ljuset falnade och ett kompakt mörker slöt sig kring mig. Mitt medvetande gjorde det enda rätta, det skälvde och gav upp.


Lilla Fågel Röd

Lilla fågel röd


Frågan är vart min familj har tagit vägen. Jag kommer ihåg att jag levde ett liv av lycka tillsammans med min fru i vårt hus långt bort från städernas kalabalik omgivet av lummig lövskog. Fast, jag känner tyvärr dessa bilder börja blekna för varje sekund som går.

Jag tittar ut från mitt lilla tillhåll, en liten grotta som var min enda tillflyktsort när jag flydde, flydde från skuggorna. Jag vet inte riktigt om jag ska kalla dem skuggor, de var i alla fall skuggor sist jag såg dem. Det jag ser när jag vågar mig ut från gömstället är ett landskap bestående av någon form av öken, en öken med valnötsbrun nästan svart sand. Jag ser horisonten oändligt långt borta, en horisont där en makalös solnedgång utspelas. När jag tänker efter så skulle jag egentligen inte vilja kalla det en solnedgång. Solen försvinner inte ner bakom, utan smalnar av tills jag nu bara ser en strimma som i sin tur blir ett band som blir tjockare och tjockare tills jag kommer underfund med att det inte är så utan istället så att det är solstrimman som närmar sig mig i väldig hastighet och lämnar ett beckmörkt landskap bakom sig, det ser ut som och känns som att det är jag som närmar mig den, och den oändliga öken som var mellan mig och horisonten börja försvinna. Jag blir rädd och blundar precis som jag brukade göra när jag var ett barn, och efter att ha haft mina ögon stängda för en stund så tar jag mod till mig och spärrar upp dem och är beredd att möta faran. Istället befinner jag mig i ett vitt något, jag ser mig omkring, det som ska visa sig vara ett rum är så geometriskt exakt och så kliniskt rent att jag inte kan urskilja några väggar, tak eller linjer. Jag går och går, och efter en ganska bra stund så stöter jag emot en vägg. Jag känner mig för med händerna och det är en vägg gjord av något konstigt material som är mjukt och formbart men ändå solitt. Mina händer söker sig uppåt och endast ett par decimeter ovanför mitt huvud är taket, mina händer letar sig utåt och fingrarna får kontakt med väggarna precis bredvid mina axlar, jag känner mig aningen klaustrofobisk och tar och känner på underlaget. Något som jag inte borde ha gjort, jag känner och inser att där inte finns någonting förutom luft. Precis i ögonblicket när jag förstår det så känner jag i magen att jag börjar falla. Om det inte vore för känslan i magen så skulle det vara en omöjlighet att kunna tala om att jag faller genom att titta på omgivningen. Och i det ögonblicket så börjar "väggarna" och "taket" byta färg och väldigt mjukt övergå från klar vit till en mjukare benvit för att så smått över gå i lite gulare nyans. Jag slår i något som jag tror är ett golv, fast detta golv består också av det underliga materialet som jag kände på innan. Jag sjunker ner i detta som bär färgen djupblå, det omger mig och pressar så nära att det känns närmare än min hud. Jag börjar känna kvävningskänsla och letar febrilt efter "ytan" och försöker på något sätt simma i detta som vid närmare eftertanke börjar te sig väldigt snarlikt vatten och jag ser ljuset och simmar och jag tar ett djupt andetag direkt när jag brutit ytan som visar sig vara ytan på ett stormande hav. Havets färg ter sig väldigt märkligt mot den mystiska himlen ovan. En himmel som bär en dräkt i höstens färger så som beige och brun. Denna höstlika himmel känns på något sätt väldigt varm och ljuv, och på ett egendomligt sätt oerhört tilldragande. Mina händer sträcker sig efter den och jag når den, den känns precis lika härlig som den ser ut. Att beskriva hur den känns är omöjligt för den känns bara som en känsla av välbehag. Jag tittar utmed himlen och ser hur den tar slut längre bort där jag ser en regnbåges början vars färger är klarare än något jag tidigare sett. Jag tycker mig se ett tydligt glimmande vid bågens slut, ett sken som synnerligen tilltalar mig. Jag börjar gå och ser åter en öken av den mörka sand som jag tidigare stött på. En sträcka som jag först tänkte var oändligt lång är redan slut och jag står rakt under regnbågen och beskådar denna sprakande färgkavalkad framför mig, ovanför mig och bredvid mig. Nedanför mina fötter ser jag ljuset som frambringar det sken som tidigare begeistrat mig, det är ett kvadratiskt fönster cirka tjugo centimeter. Det ljus som kommer ut från det är inte ett ljus som förbländar utan bara är där, jag sätter min hand på glaset och känner att jag är lite kall och tycker det är skönt med värmen som glaset ger. Plötsligt dyker det upp ett ansikte på andra sidan rutan, ett ansikte tillhörande, jag tänker efter och finner det vara mitt eget ansikte. Kalla kårar kryper ner över ryggen och jag för upp min varma hand mot mitt ansikte och finner mig känna på en helt plan yta av hud. Jag tror inte mina ögon, det skulle jag aldrig ha tänkt för just nu kommer jag underfund med att jag inte ser något. Min hand söker sig återigen ner mot fönsterrutan, jag börjar leta med båda min händer och finner inget annat än sanden mot mina fingrar. Paniken börjar kopplas på och tänker att kanske är det så att jag i min vårdslöshet kanske råkat täcka över fönstret med sand börjar gräva lite på ytan och känner mina fingrar stöta i mot just glasrutan. Mina händer börjar glida över den glatta ytan och jag märker att rutan är större än vad jag från början trodde att den var. På glaset stöter mina fingrar emot ett tunt stycke något som är mjukt, jag tar upp det och försöker känna efter vad det är; mjukt, tunt, några små hål och några strå på vissa ställen, vad kan det vara? I mitt stilla sinne så inser jag att det är mitt ansikte som jag har i handen och försöker ömt sätta fast det frampå mitt huvud. Jag pustar ut och tittar ånyo in genom fönstret och ser ett stort bokträd ett tjugotal meter bort på andra sidan glaset. Ett ensamt träd med stora yviga grenar med stor gröna löv ute i en mörk öken. På min sida glaset skiner fortfarande ljuset men på andra sidan så är det skymningsljus som beklär landskapet. Plötsligt hör jag glaset knaka till och ser en stor spricka klättra över glaset som efter en kort stund faller in på andra sidan och jag kliver in. På min väg mot trädet så upptäcker jag ett djur sittandes på en gren i trädet, det är en giraff. Jag blir väldigt konfunderad och blir ännu mer förbryllad när jag upptäcker att den brinner. På bara att par sekunder så har den hunnit brinna upp och endast aska singlar ner från trädet som små svarta snöflingor. Jag går fram till askan och tar upp en nypa. Ur detta lilla hög i min hand ser jag så smått en liten fågel kliva fram ur. Att den är utsmyckad i en färg som är intensivt röd gör att den förefaller så innerligt vacker mot den svarta askan i min hand. Jag för ett finger mot dess hjässa och smeker den mjuka fjäderskruden. Den ger ifrån sig ett väldigt behagligt kvitter och flaxar lite lätt med sina vingar och jag tänker att en så genuint vacker skapelse borde vara alla värd att få se och höra. Fågeln tittar upp mot mig med sina små ögon och ger ifrån sig ytterligare ett kvittrande, det verkar som att den talar med mig och jag vill så gärna säga något tillbaka, men istället så bestämmer jag mig för att släppa ner den i sanden. Vinden tar tag i den kvarvarande askan i min hand och bär den med sig ut i öknen med en pust. Min lilla fågelvän spatserar i väg. Jag vänder mig om och går, då hör jag ännu ett fågelpip och tittar bort på den, och där står den och tittar på mig på ett vädjande sätt. Sittandes på huk tar jag upp den i min hand igen och den kurrar ihop sig mot min tumme och jag inser att den nog vill vara hos mig.

Där ser jag dem igen, med fågeln i min hand kryper rädslan på till fullo, skuggorna kommer efter mig. Jag ser dem långt borta, bakom de mystiskt formade klipporna som likt händer sträcker sig mot rymden. Därute i skymningens dova ljus ute på vidden likt ett månlandskap kan jag skönja dem. De är inte bara skuggor längre utan skarpt mörker, jag ser hur verkligen kolsvart det är där de är. Jag märker också hur denna saknad av ljus närmar sig, jag hinner inte mer än inse detta förrän mörkret har tillryggalagt halva sträckan. När jag känner skuggan komma över mig så märker jag att den röda fågeln lämna min hand och fäller ut sina vingar till yttersta spets och avger ett så intensivt sken med sin rubinröda dräkt att jag ser det svarta kring mig lösas upp, bit för bit. Samtidigt så ser jag även de stora bergsformationerna bli mer diffusa och sönderdelas i små korn. Del för del så ser jag hur allt annat också börjar blekna, jag sträcker mig mot min räddare, fågeln, och då hör jag en röst som förkunnar "3, du börjar få kontakt med den vakna världen igen, 2, du är nu vaken men känner dig aningen trött, 1, sätt dig upp och försök rekognoscera omgivningen. Du är nu helt vaken." Rösten tillhör psykiatern som jag tittar rakt i ögonen sittandes på hans patientbädd. Han berättar för mig att jag befinner mig hos honom, att jag är hans patient och att jag har varit under hypnos. Psykiatern som jag går hos har sin mottagning inne i stan i en takvåning med fin utsikt över hamnen. Inredningen är väldigt smakfull med möbler i körsbär och bokhyllor och skänk i samma stil. Dr Fleur brukar sitta i sin stol vid fönstret och tala med mig oftast liggandes i hans madonnasoffa med blankt olivfärgat satängtyg. Gardinerna som smyckar fönstret är också av detta behagliga tyg. Han säger åt mig att sitta kvar ett tag och fundera, att jag ska känna mig trygg hos honom. När han nämner ordet trygg så känner jag mig just allt annat än det. Jag känner nackhåren resa sig på min rygg samtidigt som jag ser skuggan som min korpulenta psykolog lämnar efter sig, den är svartare än natten. Jag tänker att jag inte ska vara så dum, det är ju bara en dröm det med skuggorna. I försök att koppla bort det så tittar jag ut genom fönstret och betraktar en väldigt vacker segelbåt i hamnen som belyses av eftermiddagssolens mjuka ljus. Jag kastar ett getöga bort mot Dr Fleur och i det ögonblicket ser jag något svart glimta till i hans ögon och hans skugga täcker nu hela väggen, beckmörk. Han tittar mig stint i ögonen och säger "Du kan ta det lugnt, det finns ingenting du kan göra ändå, det är okej om du blir rädd för här finns ingen liten röd fågel till undsättning," Just när han säger det så håller han fram sin hand och där ser jag min lilla vän, lika röd som innan fast livlös.


Christmas Day...

Igår var det banne mig en riktig fest!

Sjukt kul att träffa grabbarna från gymnasiet och idka riktig fest, det var galet. Har definitvt mått som jag förtjänat idag, man ska inte dricka allt som är gott, man ska hålla sig till något speciellt. Dansade dock på riktigt bra igår, fick även pussats lite i kampen om att glömma, och det fungerade faktiskt för ett litet tag, det är faktiskt galet trevligt att pussas. Fantastiskt! Undra om man själv kommer att bli gubbsjukt någon gång, David Lurie i Coetzee´s "Onåd" är en intelligent man i sina bästa år och  han drar sig för att träffa unga tjejer, någonstans får man sätta gränser så man får väl uppskatta den åldern man själv är i just nu. Någon har sagt: "Män vill alltid ha en kvinna som är 17 år, både när de är 15 och 35", skrämmande men någonstans sant,eller kanske inte?


Det var som katten...

Om en katt väger 2 kg + halva sin vikt, vad väger katten då?

Dagens låttips: Mikael Wiehe - Det Finns Något Vitare

Våga Mala!

Hoppet som brukar vara ens bästa vän kan även vara ens nemesis!

Hur gärna jag än vill så kan jag bara inte lägga min drömmar i morteln, jag hoppas och vill så gärna. Mitt förnuft säger att jag inte ens borde försöka, för den kalla sanningen är för hård.

Johnny Cash - "You won't read that book again, because the ending is to hard to take!" (You Can Read My Mind)

O
ch föresten, det är bara så galet sjukt så bra Keane är, första skivan var ju helt over the top oslagbar, en debutskiva som åt upp mig och spottade ut mig helt naken utanpå och inuti. Andra skivan var svårare att komma in i men efter genomlyssning så håller den banne mig samma höga klass, så stora, lite synd att det är riktiga pundare, men kanske är det inte riktigt möjligt att göra överjordisk musik annars! All cred till er iaf, trots att sångaren inte är så vacker.

Joyeux Noël?

Äntligen jul?

I år har jag faktikst längtat ovanligt mycket till att öppna julklappar, eljest har de senaste jularna varit ganska mediokra känslo-agitatorer. En känsla som dock inte vill lämna in handduken är känslan av att det gått ytterligare ett år avskyvärt fort, fast jag tycker ändå att jag är ganska duktig på att göra någonting av tiden. Jag försöker leva i nuet och försöker vara optimist, oftast kallar de mig bara galen när jag efter en bra film på kvällskvisten tycker att vi borde göra en utflykt och åka till någon skog och utforska så där i nattens trettonde timme eller åka lite pulka någonstans på natten. Innerligt hoppas jag att jag bibehålla min livslust och att jag kommer vara levande när jag dör.


"De gamla tror allt, de medelålders misstror allt och de unga vet allt."






♥♥  ♥♥
♥♥♥  ♥♥♥
♥♥♥

Sluta ljug för dig själv!

När inser jag?

Frågan är när jag själv kommer inse den där självklara sanningen, den som bokstavligt talat står ler pch mot mig. Hon är inte kär mig, hon känner inte alls som jag, i så fall skulle hon inte vara så som hon är, då skulle hon ha slängt sig om halsen på mig för längesen, måhända är det så att kärleken mellan två kompisar är aningen svårare, men den följer dock kärlekens irrationella lagar.
       Den där killen som det sägs att hon har ett speciellt öga till i sin klass, han är nog vad jag aldrig kommer bli, mer än kompis med henne.

Jag är blind, min regnbåge är grå.
Mitt hopp är av glas och framtiden är sjuk.
Jag har smittat henne med att få mig att må,
som ett svart hål som strålar i min buk.

I Väntan På Godot?

Tyvärr jag kan inte, jag väntar på....

Så som Estragon och Vladimir känner sig och den frågan dom ställer sig, vad eller vem väntar jag på egentligen?


Utgång alltså..

Är jag eller utgångsklientelet patetiskt?

Skuggan av en trött brat hänger på väggen, den har flagnat för längesedan, flaskorna Moët står och skräpar likt människorna på dansgolvet. Exakt sådär är det väl inte här, bratsen består av folk från Ekeby  och diverse tveksamma orter i Skåne, klädda i de senaste jeansen från Jack & Jones, ett par vita loafers i plastskinn och en riktigt schyst militärkavaj från Carlings(Finns även de som är riktigt coola och har ett par schysta råslitna fake-Dolce jeans).
       Det är  torsdag och vad finns det att göra mer än att gå och supa skallen av sig, försöka få hem första bästa slitna blondin med trasiga ögon och likgiltigt leende? För mig så finns det faktiskt mer än detta att göra på en torsdags kväll, jag är inte så mycket för att supa, och verkligen inte för att i hedonismens anda dra hem skabbiga brudar, för i mina ögon är alla brudar som går hem första kvällen skabb. Frågan om vad jag själv gör här är däremot en gåta, hur det kommer sig att jag står här i baren och ironiserar och fördömer dessa människor när jag kunde valt att göra något annat? De är i varje fall tillräckligt smarta att supa ner sig totalt och bejaka de drifter som man faktiskt kan tillfredställa på ett slitet disko.
       Ibland slår det mig om det bara är någon form av avundsjuka, samma avundsjuka som kanske gömmer sig i min åsikt om att ogilla brats och snygga barkillar som får mycket brudar. Jag säger alltid till mig själv att jag står över allt detta, att om jag hade velat så hade jag också kunnat vara sådär, och någonstans så är det väl realistiskt, eller? Kanske är de riktiga stekarna en omöjlighet för de har faktiskt fötts med pengar som inte jag gjort, och i de kretsarna så är det faktiskt bara det som räknas det kan man inte komma ifrån. Men att få jobb i en bar skulle nog inte vara så svårt om jag ville, och att sen klättra lite där och bli typ barchef och innemänniska tror jag verkligen att jag skulle fixa. Och därifrån så är det inte så vidare svårt att dra hem ett par tjejer i veckan. Äsch jag slutar fundera över detta, det känns som att jag faktiskt har rätt, skulle jag orka spendera min inkomst på att supa och att bjuda brudar på drinkar så skulle jag också varit uppe i tresiffrigt nu. Det hör dock till att det finns mycket mer än tanken om pengar som hindrar mig från detta, jag unnar inte billiga tjejer äran att få mig, jag vill vara stolt över de tjejer som jag varit med och jag vill kunna låta bli att ljuga om hur många jag har varit med inför en blivande flickvän.
       Jag fortsätter nog gå ut, och dansa antingen nykter eller full, det är trots allt kul att prata med sköna människor när man är ute och att dansa loss på riktigt.


Känsla av att stå still i livet?



Eld


Hon sitter i en skog som brinner,
omgiven av lågor
som gör att världen försvinner.
Hon bevittnar en trollsländas öde,
som sväljs i livets flöde.
Hon känner något landa
på sin bleka hand,
en flinga av svart snö
som skavts av tidens tand.
Allting med vinden far förbi,

bara i stormens stilla öga
är man fri.






Φ


Kan man vara unik?

154754-1
Vad innebär det att vara unik om det funnit nästan 100 miljarder människor i historien?

Jag sitter och lyssnar på The Postal Service, samma sångare som i Death Cab For Cutie, de är mysiga, lite mer elektroniska influenser annars ganska lika. Lite sköna pling på diverse syntar som ackompanjemang. En elektrisk ljusstake brinner i fönstret och försöker lysa upp det kompakta mörkret som klär trädgården. 
       Sen jag var liten har jag alltid var säker på att jag varit unik. Ordet unik var jag väl inte riktigt införstådd med vad det betydde riktigt, men jag var relativt säker på att jag var mer speciell än alla andra. Det var aldrig en tvekan om att jag skulle bli det som jag valde att jag ville bli, jag var väldigt duktigt på idrott så det handlade mest om vilken sport jag skulle välja attl lyckas i så skulle jag göra det, fotboll eller hockey var frågan. Det var den sortens naivitet som vi föds med och som vissa är bättre än andra på att bibehålla. 
       Den tanke om att vara unik som har mest att göra med mitt liv idag är när jag i min ensamhet funderar på om jag är olycklig eller inte över att vara ensam. Jag tänker att det är en skön ensamhet som jag åtnjuter, eftersom den är självvald. Fast den självklara frågan då är ju om den verkligen är det? Jag har haft några fantastiska flickvänner, alltså de har i stort sätt varit som om jag skulle fyllt i ett formulär om hur en flickvän skulle vara; vacker för att tillfredställa min sorgliga ytlighet, intellektuella för att stimluera mitt djup samt diverse kärleksfullhet som jag borde ha uppskattat tusenfalt mer. 
       Ofta frågade jag mig vad för fel det var på mig efter min förra flickvän, jag hade spanat in henne i över ett år, hon ser ut som jag föreställer mig en väldigt vacker tjej, gyllene hår i änglalockar, ett fantastiskt leende som får en att gå sönder samt bra proptioner och fin hy. Jag var relativt övertygad att om hon var way out of my leauge men,  eftersom jag ändå har bra självförtroende så tänktet jag ändå att, någon gång. Första gången jag talade med henne var när hon kom in på mitt jobb tillsammans med sin bror och skulle köpa jeans och jag var galet nervös och hade en puls på cirkus 180. Efter att på en utekväll någon månad senare gått fram till henne och frågat vad hon hette, iklädd en utstyrsel som jag knappt skulle unnat en fiende som givits mig på lagfest, var jag nog inte riktigt säker på vad jag gav mig in på. Jag fick i varje fall hennes nummer och när vi gick hem från krogen så såg jag henne gåendes framför mig och slog numret som jag hade på en lapp i min ficka, men inget svar. Dagen efter när jag började att bearbeta min minnen från dagen innan så var jag helt förbluffad över att jag fått hennes nummer och faktiskt pratat med henne, jag skrev ett enkelt sms om att jag gärna skulle vilja träffa henne och att det var kul att ses. Efter att inte ha erhållit något svar någon timme sen så grävde jag ner mig lite i min ångest och insåg väl att en sån tjej inte skulle se mig, speciellt inte i den utstyrseln som jag föregående kväll visat mig i. När jag följande dag fortfarande inte fått något sms så var det en fight i mitt inre där min känslas röst letade ursäkter till frånvaron av respons medan mitt förnuft sa åt mig att bara glömma. Någonstans så tyckte jag ändå att Caroline som hon heter faktiskt hade stannat och pratat med mig väldigt länge och att hon tittade på mig på ett speciellt sätt som hon verkade för ärlig för att ha låtsat. Så jag tog lappen med hennes nummer och sökte på Hitta.se och som jag innerst inne hade hoppats så fanns ingen med det numret, fast då slog det ju mig att hon hade givit mig ett randomnummer bara och det kändes föga roligt. Jag läste numret några gånger, försökte hitta någon slarvig siffra, och det var där inte direkt men jag chansade och bytade ut en 0 mot en 9, och vips en viss Carolines namn dök på upp på skärmen. Jag skrev ett kortfattat sms och hoppades innerligt, och visst fick jag svar. Efter det gick det snabbt, vi tog en fika, kollade film m.m, när jag fick reda på att hon var skådespelerska deltid och att hon pluggade juridik gjorde att hon växte i mina ögon. Kanske hade jag att tacka att jag sett fel på numret, förmodligen skulle hon tyckte att jag var sorglig om jag ringt henne då direkt efter utgången, eller så kanske vi hade varit tillsammans även idag, men logiskt sett så verkade jag ju lagom på eftersom jag väntat ett par dagar innan jag skickat det första sms:et, iallafall det första som hon tog emot. 
       Jag tappade känslorna redan efter en månad, och då började jag verkligen på allvar att tänka på om jag var homosexuell eller inte eftersom det inte kan vara normalt, detta påpekade även mina kompisar, att göra slut med den snyggaste tjejen i stan som jag faktiskt fann intressant på flera sätt. Innerst inne visste jag väl att jag inte var det men man undrade ju ändå. Svaret låg nog hela tiden, samt när det gällt tidigare flickvänner, att jag hyst så starka känslor för en tjejkompis som inte fått reda på mina känslor, en fantastisk tjejkompis som jag känt sen jag var liten och som är mig väldigt nära. 
       Åter till att vara unik, det som jag tänker när det gäller kärlek att så som jag känner för min kompis är något alldeles extra, något unikt, det kan inte vara en så simpel känsla som alla andra sorgliga människor runt mig känner. För jag är så pass unik som bara jag är och eftersom jag då känner så som jag gör varje gång jag lägger huvudet på kudden eller ser ett patetiskt bra avsnitt av One Tree Hill, eller som nu när jag hör Keane och Kent i hörlurarna. Mina känslor är så stora och så förankrade i så mycket mer än vad gemene man kan tänka på, jag ser mig som en intelligent känslosam varelse som vill vara speciell. 
       Jag vägrar tro att mitt blivande sanna kärleks-förhållande ska vara lika slentrian och meningslöst som alla de jag ser runt mig, vänner och bekanta som säger sig vara så kära i sina sorgliga respektive, så patetiskta förhållanden att jag verkligen frågar mig vad de kan ha gemensamt och vad de kan finna intressant hos varandra, personer utan intressen och intellekt hur kan de då känna något mer än vilken gemen annan känsla man hyst för någon leksak man tyckt om när man var liten? Om 100 miljarder människor funnits genom historien och som lejonparten kanske har varit förälskad eller till och med kär någon gång, hur kan jag då tro att mina känslor på något vis då kan vara unika?


                                                                                               Ω


Människa?

Vad människan är för något kan man ju fråga sig i oändlighet...

Häromdagen så funderade jag på när jag blev medveten om mig själv, min tillvaro och mitt jag,. Jag tänkte tillbaka på mina första minnen, men frågan är om huruvida att komma ihåg är det samma som att vara medveten? Mina första minnen tyder på att jag är medveten om att jag finns, men när jag egentligen blev medveten om mig själv och kände någon form av distans och perspektiv till mina drömmar och till min inre identitet är en mycket svårare fråga.
       I sin barndom är man inte mycket mer än en nyck eller två, man tar till sig de aforismer som man har ynnesten att få av ens förebilder.
       Jag kommer ihåg hur jag som 8-åring hade blivit ihop med en tjej i min klass som jag verkligen tyckte om (ja, så som man gör när man är så gammal). Hon gjorde slut med mig efter någon vecka på en förmiddagsrast, jag blev lite besviken men gick och hämtade min bästa vän fotbollen istället och spelade lite med min kompisar och gjorde en massa mål som vanligt. När jag kom hem tänkte jag på vad som hänt, jag tänkte väl mest på vem det var som hon, Anna tyckte om mer än mig, jag tror det var Peder, för de bodde praktiskt taget granne med varandra. Två dagar senare kom hon tillbaka med en liten tår skymtandes i ögonvrån, hon hade ett litet paket i handen kommer jag ihåg, hon sa att hon ångrade sig och undrade om jag kunde tänka mig att bli ihop med henne igen. Min inre Dionysos blev överlycklig, men Apollon i mig kastade ljus på en sak som min mamma hade sagt till mig; krusa aldrig, en tjej för då tror de att de kan göra vad som helst med dig. Så jag log kallt och såg på henne, hon var verkligen jättesöt, och tackade lugnt nej till erbjudandet. Gråtandes sprang hon iväg, hon hade tagit med mig till baksidan av gympasalen där ingen kunde se en, så där stod jag ensam kvar ett tag och funderade på vad som hade hänt. Det var ett fint presentpapper, men jag kommer inte ihåg vad som fanns där i.


RSS 2.0