en ovanlig bok - novell
Du känner hur spaden går igenom de senapsgula och rostfärgade löven som glänser på den fuktiga jorden. Ett långsamt regn gör dig sällskap där du sammanbitet gräver en grav. Det droppar från dina kinder men du gråter inte. Himmeln är ljus med ett flor av metall och viol.
Din hund Patrius dog för fyra dagar sedan av att oförklarligt ha sprungit in i en vägg. Det kändes som att din hud blev alldeles slät när du såg hans huvud ligga i en onaturlig vinkel. När den sista strimman av gnista drog sig tillbaka in hans ögon förstod du något utan att begripa. En tomhet uppkom i din mage och du blev åksjuk som om du hade färdats baklänges i en droska.
Om livsdriften vore en regndroppe som hålls ihop av att den är på väg på mot något i hög hastighet så hade ditt regn just slutat falla.
Plötsligt stöter spaden i. Du försöker ta dig förbi men det går inte. Du sätter dig på knä och sträcker dig ner i gropen som har hunnit bli en halvmeter djup och får tag i ett tunt rätblock av metall. När dina fingrar rör vid ytan för att skrapa bort jord är det som att en kylig vind av statisk energi glider ner över dig och lämnar dig naken och ömtålig. Det är en bok med ett omslag av tunt svartrispat stål. Det kan ha varit en association eller fantasi men när du förstod att det var en bok du höll i så fick du en tydlig känsla av att ha hållit i den för ett oändligt antal år sedan. Boken är ganska tung. Du lägger den till vänster om graven och fortsätter med spadtagen tills hålet är sju fot djupt; i er familj har ni alltid grävt en fot extra för att gravskändare och arkeologer inte ska kunna hitta er.
Patrius var en vacker varghund med päls av silver och snö. Han föddes samma dag som din mor dog i barnsäng. Det ofödda barnet hann aldrig få ett namn men din pappa envisades med att kalla honom för Andréa de gångerna han kom på tal. Din hund kom att bli både ditt enda husdjur och syskon. Du tror att era rutiner och liv tillsammans gjorde att din föreställningsvärld blev enklare och tydligare.
Ofta funderade du på hur Patrius såg på dig och världen. Du tror att han uppfattade dig som en märklig hund men som lät och såg annorlunda ut; näpen och upprättgående och som han var skyldig att beskydda men som också beskyddade honom. Du vet inte hur dessa kvalitéer avbildas utan språk. Kanske kan bilden av preverbal trygghet liknas med lugn; att hjärnan och således kroppen inte behöver vara på helspänn gällande vare sig fara eller kärlek. Vidare tror du att ditt utseende, din doft och minnet av dina handlingar skapade en bild i Patrius’ hjärna. Du tror dock att ordet bild är allt för fattigt för att beskriva hans föreställning; på samma sätt som en föreställning är alltför fattig för att beskriva hur han upplevde världen; och eftersom ni spenderade det mesta av er tid ihop och era instinkter klargjorde att ni för alltid skulle sörja för varandras liv och välmående så blev ni varandras förlängning; ni var en del av varandras både faktiska och emotionella synfält.
Du tror att djurens uppfattning av livet är abstrakt, att andra levande varelser och betingade föremål blir till gudomar eller historiska personer, väsen som anas även när de inte är närvarande. Människor inbillar sig att djurens upplevelser är mer konkreta och omedelbara när de egentligen är mer skugglika och vaga. Människan kan visserligen avsiktligt tänka abstraktare och skapa metateorier kring hypotetiska symboler men de kan även föreställa sig en bild eller ett förlopp på ett mer kausalt och linjärt vis; vilket skapar känslor av konkretion och sammanhang. Detta väcker så klart frågan om världen verkligen är kausal och linjär.
Boken som du fann i samband med begravningen gjorde att Patrius levde vidare likt en amulett. Boken fick bo i en tygpung som du hade kring midjan vart du än skulle. Du bläddrade i den en gång om dagen och läste den från pärm till pärm ett par gånger om året på samma sätt som när du åker till en utsiktsplats som varken överväldigar eller lämnar dig likgiltig utan ingjuter igenkänsla och trygghet. Boken blev din livskamrat.
Det var först efter tolv år och en kämpig natt som du fick en annan relation till Boken. Du funderade kring hur Jungs modersarketyp skulle se ut i det omedvetna. ”Om ett tryggt spädbarn för stunden inte kan se sin mor framför sig så finns det förmodligen någon form av bild, rörelse eller sinnesintrycksliknande upplevelse som gör att barnet fortfarande känner förtröstan och inte får ett ångestpåslag och börjar skrika.”, tänkte du; faktiska erfarenhetsbaserade upplevelser av en moder ihop med evolutionärt tillskansade avbildningar som berättar för dig att Modern är någon som ger dig mat, värme och trygghet och inte någon arketyp av ondska som du evolutionärt har tvingats vara rädd för. I din trötthet befann du dig väldigt nära en grafisk upplevelsevärld. Du såg en kittel i ditt inre som bubblade rå, vars ångor steg upp genom sirliga fjärilshåvar och skapade Kafkaeska rökfigurer. Du såg Platonska Mödrar, Hästar och Kärlekar som ensamma men i ouppnåelig perfektion strålade ut eldskuggor på himlen. Kanske av rädsla, kanske av sömnbehov tog du fram Boken. Till en början läste du på rutin, avslappnat men uttråkat. Din blick blev en sömngångares men efterhand var det som om din distraktion och bokstävernas färd över hornhinnan hypnotiserade dig. Du följde med dit bilderna tog dig; orädd iakttog du världen som du så väl kände tills plötsligt nya personer och väsen flöt förbi i bakgrunden, färgskalan inverterades, försköts och blev dimmig, underlaget du gick på förändrades.
När solen gick upp slog du igen boken och blundade. Du hade funnit en berättelse som ingen tidigare sett. Känslan var väldigt lik den av att ha fått ett lyckligt besked en väntat länge på. Ens väsen kommer i balans; varken överskott eller underskott av känslor eller tankar. Även om jag inte tror på Schopenhauer så är dessa upplevelser påfallande lika bekräftelser på hans tes gällande livsekvationen.
”Hur kunde någon ha lyckats skriva in två olika berättelser i en och samma text?”, tänkte du. Berättelsen du hade funnit handlade om en blyertspenna som blivit vässad till sådan perfektion att den skrev så tunt att bokstäverna var för små för att ses men som samtidigt var så stora att endast någon av oändlighetens nästa dimension kunde se dem.
Förbluffad men lugn sov du som en död den natten.
Boken blev mer än en amulett. Du tillät dig sitta uppe på nätterna och genom självsuggererad läsning, finna nya berättelser. Men som när det gäller alla viktiga ting så går de inte att avsiktligt eftersöka; det var när du minst anade det som nya sagor trädde fram.
När du hade funnit din femte historia började du formalisera ditt letande. Denna historia handlade om två kvinnor som var bästa vänner. De var båda lärda. Den ene var den mest allmänbildade person som någonsin hade levt och den andre var den kunnigaste matematikern som någonsin hade funnits. När de dog så visade sig att den första kände till så många saker att hon inte visste något alls, men om allt. Den andra visste så otroligt mycket om en sak att hon visste allt om inget.
Du började skriva ner dina berättelser samt de system som bokstäverna var ordnade i. Du lyckades dissekera det som hade varit ett holistiskt läsande och fann mönster. Boken gick att läsa som en palindrom, den gick att läsa från höger till vänster likt ett semitiskt språk, samt om du bara läste var tredje ord, var fjärde ord, eller varannan bokstav så uppenbarades nya berättelser. Läste du första bokstaven på varje rad, sista bokstaven på varje rad eller bokstäverna som avslöjades när du läste symboliskt, spegelvänt, emblematiskt, binärt, hexa-decimalt, så avslöjades andra berättelser en efter en.
Du gjorde en innehållsförteckning som bestod av en beskrivning av hur bokstäverna hade pusslats ihop samt en sifferserie där varje bokstav numrerades: Boken var en labyrint. Karaktärer och öden låg insprängda i en intrikat väv som någon en gång pusslat samman. När du fann ett nytt mönster så var det som att finna ett omöjligt schackdrag. Samtidigt föll du varje gång djupare och friare inombords. Det fanns tillfällen när du var tvungen att stanna upp för att se efter om det var ett nytt mönster du hade funnit eller om du var på irrfärd i dig själv.
Det dröjde sextio år och närmare nio hundra berättelser, essäer och dikter innan du bestämde dig för att låta Boken få en ny ägare. Du visste inte om det var för att dela med dig av ditt livsverk eller om du ville ge en ny kraft chansen att utvinna konst och magi ur Boken. Du hade funderat många gånger på att lämna den men varje gång hade du funnit en ny berättelse som du var tvungen att läsa. Du fortsatte att skriva ner dem men det var mest av vana. Din behållning låg inte i skrivandet utan i att läsa de sagor som Boken berättade för dig, samt adrenalinkicken av att mentalt föreställa dig Den Okända som skapat Boken.
*
Du försöker komma på en lämplig mottagare men kan endast tänka dig en person. Du går runt i byn och frågar om någon har sett till henne. Ingen har hört talas om någon med det namnet. Du känner heller inte igen människorna du frågar. Efter att ha sökt ett tag ställer du dig i skuggan under ett fikonträd och försöker leta inombords istället. Du blundar och föreställer dig hur personen ser ut men endast konturen av ansiktet kristalliseras och ju mer du fokuserar på det innanför linjerna desto tommare blir det och desto djupare blir ansiktet tills du ser dig själv i en korridor med väggar av mörka fönsterrutor. För varje steg du tar hör du glas krossas bakom dig.
När du kommer hem slår du dig utslagen ner på din skrivbordsstol och öppnar Boken en sista gång. Personens namn står överallt. Bokstäverna lyfter likt svarta fjärilar från den gulbleka sidan och bildar en mörk gloria runt ditt synfält. Yrsel kommer över dig: är personen du söker en karaktär du funnit på eller lever hon inte längre? Om du hade kunnat se dig själv utifrån i den stunden så lyfte du från marken; känslan i din kropp kring båda de hypotetiska scenarierna fick din historia och livshandling att te sig lika fåfänga som en person som levt sitt liv i ett hermetiskt spegelrum.
När du är på väg att diffundera hör du en röst säga ditt namn. Tungt sittande på din stol vänder du dig om och möter ett ansikte som du antar är ditt barns även om du aldrig trott att du var någons förälder. De är flera lager av samma person; oskulden i en femårings pärlemorskimrande ansikte ligger inbäddad i enhärjad persons groteska ansiktsdrag. Du tittar ner på Boken på ditt skrivbord. Du drar dina naglar över omslaget. När du öppnar den för sista gången så ser du de fjorton orden. Boken du har läst under din livstid har bestått av endast fjorton ord; fyrtio stavelser. Berättelserna forsar plötsligt genom din hjärna som om någon öppnat en port till din inre sluss: himmelska toner och metalliska ljud, skratt och gråt och färger som du aldrig sett i verkligheten rinner, porlar och stänker ner dig.
Denna berättelse var den sista du fann i Boken. Du kom aldrig att öppna den igen. Kanske gömde sig din egen livsberättelse däri. Det fick du aldrig veta. Kärleken till Boken hade för alltid bytts ut mot sorg och svindel.
Nu ligger boken där Du fann den, men kom ihåg: varken du eller jag har funnits.
Kvarteret "Drömmen"
där är husen byggda av gult tegel
halvt fallfärdiga
på flera ställen är cementen synlig
någon har målat en graffittigris i vitt på väggen
den går där och bökar
dag ut och dag in
för allas ögon att se
ingen vet att grisar också drömmer
både på natten och på dagen
när månen är i moln drömmer grisen om ett liv i rymden
på dagen om en värld där alla har ett värde
där alla tillåts gå på gatan
där ingen anses vara klotter
där "Drömmen" är mer än ett kvarter.
rödluvan & framtiden - dikt
------------------
tänderna är vassa
förändringen är stor
men ingen som vill lyssna
på någons lillebror
hon ser inte ut som förut
pälsen den är tjock
ögonen är svarta
blod på hennes ögonlock
vad är det som har hänt
det är nåt som inte stämmer
hon är inte moder jord
inte den jag känner
samvetet mitt ropar:
"du är del av denna skuld
du är en av alla dem
som brukar hennes guld"
vad ska jag göra nu
ska jag glömma det jag sett
blunda allt jag kan
eller döda detta djur
för vad är en dag i skogen
på väg till nån man känner
gräset är ju fortsatt grönt
trots att olja ständigt brinner
hur länge varar detta
när blir vargen vår diktator
när tröttnar marken under oss
när faller allt i bitar?
eller finns det någon mening
med en framtid utan färg
stod det kanske skrivet
att mormor ville bli en varg?
----------------------------------
Ett ovanligt djur som jag fotograferade i Montreal.
Jag var i Montreal i somras och hälsade på en kompis. Andra dagen när vi spatserade på gatorna i skymningstid fick vi syn på något märkligt. Ett djur tittade fram bland soporna. Det hade en lång tjock svans och klor. Jag lyckades få ett fotografi av den men sen tassade den försiktigt iväg. Jag följde efter och när jag lyckades komma ikapp den vände den sig om och ställde sig på bakbenen och började väsa.
Är det någon som vet vad för djur detta är?
Carpe Carpum - Fånga Karpen
En liggande åtta - lyrik
I mikrosekunden innan de separeras ser de ut som en liggande åtta beroende på perspektiv - det är svårt att avgöra om de är en eller två.
Expansion?
Reproduktion?
Cellen är ett universum av atomer - molekyler,
elektroner flyger fritt
skiftar laddning
byter plats
joner joner
söker balans
städar kaos.
Om du tittar riktigt nära så ser du kvarkar och gluoner;
tittar du ännu närmre ses higgspartiklar och neutrinos, tittar du ytterkugare lite närmre så ser du att partiklarna inte är hundra procent sfäriska, att de har små små dalar
och små små berg.
Det står ett hus på ett av bergen. I ett fönster skymtas någons silhuett
och ett teleskop.
Det är jag själv som skådar stjärnor,
söker utåt
skådar inåt
söker sanning
skapar mening.
Vem är jag
och vart kommer jag ifrån?
Om jag blott är en cell
och universum blott en varelse
kan jag då se bortom henne?
Människan letar utåt
så även våra celler.
Skapar kunskap cancer?
Är cancern svarta hål?
Om vi vet för mycket
kommer vi då att krossas under existensens gravitation
eller kommer vi att sväva bort mot höjderna vi söker?
Kommer vi att dö för att vi vet för lite
eller för att vi vet för mycket?
På CERN i Schweiz så försöker man att skapa svarta hål i miniformat genom att låta dessa små partiklar krocka.
På Kennedy Space Center i USA så söker man fortfarande kunskap om de svarta hålen i rymden där stora partiklar kollapsat.
Kan det vara här och nu
som den största cirkeln sluts?
Överallt i litteraturen dyker synekdoken upp
en bokens fraktal
en sorts metonymi.
Där delen äro helhet
där det minsta är det största.
Grenen är ett träd.
Molnet är en droppe.
Cellen som delar sig
är ett expanderande universum
som snart åter drar ihop sig.
Men om jag är ett universum
vad kan då vara större?
studsande minnen - dikt
portalen är ånyo stängd
kontakten är bruten
vår saga är slut
musiken och spindlarna har försvunnit tillbaka där de kom ifrån
stormen är över och allt är tyst
allt ser ut som vanligt
inget är förstört
en vindpust letar sig in genom det öppna fönstret likt ett försenat ljud från ett flygplan
pianot ser ut som det alltid har gjort
svart mot vitt
ljud i tystnad
om man lyssnar riktigt noga kan man höra ekot av en melodi
från denna gömda verklighet
där livet var något annat
där konsten var på riktigt
och lavan ständigt bubblade.
Pidgin Translation - Novell
Jag kom till Papa Nya Guinea för en knapp månad sen, via flyg från Stockholm, London och Hong Kong. Flygplatsen i Port Moresby var mycket mer civiliserad än jag hade trott. Ty trots att jag läst på en hel del om vad jag skulle komma att mötas av visste jag väldigt lite om den omfattande inrikesflygtrafiken. Bergsryggen som löper över hela ön begränsar synnerligen möjligheten till markbunden trafik i utvecklad form.
Anledningen till att jag for till detta avlägsna land var för att undersöka de endemiska arter som finns i dessa Oceaniska djungler. Närheten till Australiens nordostligaste spets har nämligen utrustat Papa Nya Guinea med många av de karakteristiska pungdjuren som man annars bara brukar finna i just Australien. Det som gör dem endemiska för just Papa Nya Guinea är att klimatet skiljer sig i och med temperaturen, höjden och den täta bergsvegetationen. På ön finner man avarter som skogskänguru, endemiska pungråttor, minioppossum samt Javadjävulen som liknar den Tasmanska på många sätt. Mitt projekt var ett så kallat MFS; ”Minor Field Studies”.
Endemik har alltid intresserat mig. Hur en art endast finns på en plats i världen. Denna kvalitet hos en art tycker jag manifesterar evolutionen på ett väldigt tydligt sätt. Förhållanden är så explicita och krävande att det inte fungerar att vara på något annat sätt än just det som ändamålet tvingat fram – överlevnad.
Jag vet inte längre om vi kommer att finna det vi söker. För även om målet ibland skymtas genom skogstaket så verkar det inte som om vi närmar oss. Ändå känns det bra att gå. Det svenska vardagslivets stiltje har liksom hållit både mitt inre och mitt yttre vandrande uppdämt och jag känner för varje steg jag tar hur orosfjärilarna i min mage och min hjärna börja slå mer harmoniskt med sina små men ständigt viftande vingar.
Mitt mål är ett berg på berget, det kallas ”Deriloa Funghi” – försynens svamp, som är en markhöjning på ett par hundra meter, en nästan rund cylinder med vertikala väggar. Ryktet säger att det ska finnas en endemisk art av tapir uppe på platån. Tapiren finns för tillfället endast kvar i Sydamerika där den är en av de äldsta nu levande ickereptila arterna med sina nära fyrtio miljoner år på nacken. Tapiren är besläktad med hästar och noshörningar men liknar mest en myrslok eller ett stort svindjur.
När jag under mitt föreberedande arbete talade med experter om huruvida detta djur faktiskt kunde finnas på dessa toppar och om hur det i sådana fall hade kommit dit kunde ingen svara. De kunde visserligen inte heller svara på hur det vid utgrävningar visat sig att inga tapirskelett på ön daterats till senare än 1650. Jag har även frågat lokalbefolkningen som på knackig Pidgin-engelska svarat att visst finns tapirer uppe på Deriloa Funghi, även om ingen nu levande har sett dem. Historien säger att berget reste sig för lite mer än tre hundra år sedan. Historien säger också att berget reste sig på grund av jakten på tapirerna. En av männen såg förmodligen min skepticism och frågade om jag kände till att det är väldigt vanligt med jordbävningar och vulkanutbrott på Papa Nya Guinea, och att det således inte var helt otänkbart att berg uppkommer ur intet och att nya öar föds.
Efter ungefär en vecka på ön hade jag fått ihop ett litet team till min exkursion. En engelsman, två kvinnor som talade lite engelska samt två män som enbart talade Melanesisk Pidgin. Engelsmannen och kvinnorna agerade tolkar till de två andra männen. Av vikt var också att de var relativt vana klättrare då bestigning av detta berg inte är som något annat. Det var oerhört billigt att få med dessa människor. Engelsmannen berättade att man i grova mått var van vid att leva på knappt 10 dollar i veckan så det jag betalade var ändå mycket för dem (även om Engelsmannen så klart krävde högre betalning).
Efter en veckas vandring, tre fjärdedelar av vägen om jag fick tro en av kvinnorna, så började Deriloa Funghi att skymtas. Kvinnan berättade att snart skulle vi också få se den enda ekvatorialglaciären i världen, belägen på ungefär 4500 meter. Engelsmannen som gick bredvid och ständigt rökte på sin pipa lyftande sin khakifärgade hatt torkande svett från hjässan la till: ”om vi nu kommer så långt”. Han sa att det var tredje gången han var med på en ”tapirexkursion” och gjorde citationstecken i luften med sina reumatiska men solbrända fingrar. Han berättade att det alltid är likadant. Att expeditionsledaren efter ett tag bli ärelysten och försöker ta sig till berget själv, men att det aldrig har slutat väl. Jag frågade om hur ”oväl”, inom citationstecken, det hade gått för dem. Då ryckte han på axlarna och sa att folk aldrig kommer tillbaka helt enkelt. Jag skrattade till, av flera anledningar. Först och främst över engelsmannens känsla för drama men också över tanken på hur många filmer man sett när någon person säger en sådan sak.
Nätterna på berget kom abrupt. Det var som att vända på en färgad människas hand, för plötsligt var natten bara där. Efterhand som ögonen började vänja sig började också nattkristallerna titta fram. Det var som om någon hade täljt en diamantgubbe och låtit spånet ligga kvar på ebenholtsgolvet till himmel. Jag läts dock aldrig beskåda denna syn särskilt länge, för det var alltid någon som skulle tända en brasa så snart vi slagit läger, oftast Ovodo. Just denna natt hann jag precis undra vart den färdigtäljda diamantgubben kunde finnas innan jag somnade.
Jag vaknade i den tjärsvarta djungeln av att det hade blivit knäpptyst. Vanligtvis sover jag som en död, stridsspetsar kan inte väcka mig. Men det var oroväckande tyst omkring mig. Det tog ett par minuter innan jag insåg att brasan inte längre brann. Jag tog upp min ficklampa och lyste kring mig. Jag kunde se hur lägret hade varit utplacerat, men det var ingen där. När lampans ljuskägla riktades uppåt mot berget blänkte ett öga till. Jag släckte genast lampan, men kom snart på att det var ännu läskigare i mörkret. Plötsligt var ögat bara några meter framför mig, helt stilla. Det var likt ett kattöga men ändå inte. När jag fortsatte lysa på det så närmade det sig på ett märkligt svävande vis, ömsom lågt, ömsom högt. Jag hann undra var min rädsla hade begett sig innan det lysande ögat stannade i huvudhöjd en halvmeter framför mig. Nu när jag såg det på närmre håll såg jag att det var ett fosforescerande mynt som hängde fritt i luften. Det började plötsligt nynna på en melodi jag inte kände igen. Efter ett tiotal sekunder kunde jag urskilja orden som jag först hade trott var toner:
I sailed a wild, wild sea
climbed up a tall, tall mountain
I met an old, old man
beneath a weeping willow tree
He said now if you got some questions
go and lay them at my feet
but my time here is brief
so you'll have to pick just three
And I said
What do you do with the pieces of a broken heart
and how can a man like me remain in the light
and if life is really as short as they say
then why is the night so long
and then the sun went down
and he sang for me this song
See I once was a young fool like you
afraid to do the things
that I knew I had to do
So I played an escapade just like you
I sailed a wild, wild sea
climbed up a tall, tall mountan
I met an old, old man
beneath a sapling tree
He said now if you got some questions
go and lay them at my feet
but my time here is brief
so you'll have to pick just three…
Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag slog upp ögonen och möttes av ett svettigt ansikte under en khakifärgad hatt. Det var engelsmannen som sa att det var dags att röra på sig igen. Jag hade alltså drömt. Under dagen som gick kände jag hur mina steg blev lättare, samtidigt som jag förstod. Jag behövde inte fundera särskilt länge på hur drömmen skulle tolkas för jag visste vad det var för saker som jag borde göra men som jag var rädd för.
Jag fann inga tapirer uppe på Deriloah Funghi, däremot fann jag något annat på vägen dit.
Jakten på Ayahuascan del III
Nar ormfisken försvunnit ur sikte och ur mitt medvetande uppenbarar sig plötsligt ett moln av marinblått och scharlakansrött; skimmer och gnistrande. När jag tittar lite närmre så ser jag att molnet består av otaliga små små världar som befinner sig långt långt nere på molnets botten. Jag glider närmre och ska precis till att äntra en av världarna som ar dränkt i regnbågar och kaneldoft när en figur seglar upp jämte mig. Han är inte längre än en meter och har ett deformerat grishuvud i en smutsig mörkbrun färg, samt en luva som vilar pa hans hjässa:
- "Så du tänkte gå in utan att fråga först?" Jag vet inte om det varit tyst tidigare men varelsens röst är antingen så genomträngande eller så är alla ljud jämfört med tystnaden som annars rått öronbedövande och penetrerande. Jag tittar upp på varelsen trots att han befinner sig nedanför mig. Jag kan inte se in i hans ögon och jag kommer på mig med att titta nervöst och uppjagat åt alla håll.
- "Du kommer att få ett val av mig." Varelsens mun rör sig inte, hans ansikte ser fortfarande ihoptryckt ut, som i en grimas av ansträngning och missnöje. "Alla som träder in i Ayahuascans värld i hopp om att finna, får detta 'erbjudande'". Utan att jag märkt det är jag nu omgiven av molnet och dess sprakande dimma.
- "Du kan antingen stiga in i en av dessa världar. Uppleva saker, platser, öden och historier som ingen tidigare har tagit del av. De mest fantastiska platser, de mest eggande äventyr och de mest lockande skönheter som du inte ens kan foreställa dig. Personer och erfarenheter som skulle gora dig lycklig pa momangen och uppfylla dina drömmar". Grisdvärgen tittar lurigt åt vänster och sedan åt höger som för att se om någon tjuvlyssnar. Sen lyfter han sin krumma högerhand och drar med den genom molnets glittrande partiklar som för att presentera något. Fram träder en vägg av morka bokhyllor som sträcker sig ikapp med en stege sa långt jag kan se.
- "Det ar många män och kvinnor som har varit här fore dig och fått 'inspiration' av mig". Han lyfter sina fyrfingrade klövliknande händer och gör citattecken i luften. Det tycks mig också som att varelsens ögon sakta öppnas och rynkorna i ansiktet slätas ut. Plötsligt flyter guldiga bokstäver fram ur de svarta bokryggarna bakom varelsen. De bildar namn, ett efter ett: Herman Hesse, Lewis Caroll, Michael Bulgakov. Så fort sista bokstaven i ett namn uppenbarat sig sugs det åter in i bokhyllan. Jag hör mig tänka: "Vilken chans att bli en av de stora. Att få vara med om ett oförglömligt äventyr. Att slutligen skriva en bok". Jag tar ett litet steg framåt for att visa att jag ar intresserad när ett brunt knotigt finger höjer sig i en forebrående gest.
- "Du ska dock komma ihåg en sak. Man får endast detta erbjudande vid sitt första besök här, och..." Grisdvärgen lägger emfas på 'och:et' "...och som John Gardner så fint formulerat det så ligger storheten i ett beslut inte i vad man får utan i vad man inte får. Och när det gäller detta beslut så är det dig själv du väljer bort om du äntrar en av världarna. Du väljer bort chansen till en inre resa och expedition. Det finns inga garantier for att du ska nå insikt på din inre resa heller men om du väljer dig själv så existerar i varje fall möjligheten till lycka". Rädsla vaknar och det känns som att hela min bröstkorg slår likt ett förvuxet hjärta. Det ligger något tveksamt i det varelsen säger, tänker jag. Varför skulle jag inte kunna få ett lyckligt liv bara for att jag inte nar en särskild insikt i en hallucination? Eller är det något i de andra världarna som gor en olycklig? En tydlig tudelning huserar i mitt huvud: äventyr, framgång, nya universa, missmod och svartsyn VS. ett enklare liv, mer verklighet, kanske ljusare, kanske lyckligare. Jag slits nästan itu. Eller handlar detta om mod? Om att kasta sig ut for ett stup? Vilket stup är i så fall högst och inför vilket hopp krävs det mest mod? Innan jag lyckats formulera ett beslut sa märker jag hur jag sakta seglar bort fran Grisdvärgen och de tillhörande färgexplosionerna som försvinner mer och mer. Jag forstår att jag har gjort mitt val. Svävandet bort fran molnet känns som en lång, sval inandning. Jag känner några våta fingrar mot min panna. Jag har återvänt till shamanen. Han baddar mig med en kall vätska. Det våta fingrarna rör sig över mina armar och mina kinder. Jag hör också shamanen humma ordlösa vemodstoner. Hans sång slår an inom mig och jag fylls av lycka, sen av sorg. Shamanen fortsätter att sjunga och hans plågade vibrerande stämma fyller mitt medvetande mer och mer tills jag känner spiralen igen. Jag försöker inte ens kämpa emot. När den sänks över mig ser jag ser jag projektionen av en pojke med ljus kalufs mot dess insida. Han springer barfota på en väldigt grön gräsmatta. Självklart är det jag som ar barnet.
Jakten på Ayahuascan - DEL II
Shamanen tar fram två koppar av putsad terracotta samt en femtiocentiliters petflaska vari det finns en lysande brun, opak vätska i. Han häller uppskattningsvis upp en och en halv deciliter i var kopp. Utan förvarning ger han mig en och säger "Salute!". Först när koppen vilar mot insidan av min hand så inser jag allvaret i situationen; jag är i akt med att dricka en okänd halluciongen brygd tillsammans med en person jag känt i knappt tio minuter. Jag sväljer allt i två stora klunkar.
Jag känner hur den bruna glittrande vätskan motvilligt glider ner i min hals. När luften letat sig in i min mun så hinner också smaken ikapp. Jag fylls av vämjelse och en sur kräkliknande smak strålar upp ur mitt svalg. Jag fortsätter att svälja luft för att förhindra uppkastning. Jag känner hur brygden ligger och fräter på botten av min tomma magsäck; jag kan nästan se den pysa och fräsa framför mig. Då räcker shamanen mig ett paket röda Marlboro. Med skakande fingrar tar jag en ur paketet; kanske kan tobaken ta bort det värsta av smaken som klär mina läppar och mun. Mitt första bloss på några månader smakar ingenting, jag hör bara det torra smackandet från mina läppar samt ser röken diffundera i rummet. Resterande bloss smakar heller ingenting i sig utan gör bara att Ayahuascasmaken återkommer starkare så jag slänger fimpen i en hink med vatten i som råkar stå vid mina fötter. Shamanen säger att det börjar bli dags att fokusera och att taklampan släcks om tre minuter. Han säger också att jag ska försöka undvika att öppna mina ögon under ritualen.
Jag drar upp mina ben under mig på soffan och sätter mig i en förenklad lotusställning och börjar koncentrera mig på min andning; jag tänker att det nog är bra att jag har mediterat ganska mycket under min resa. Trots att jag försöker ha min fokus på andningen så hör jag mina tankar röra sig kring om Ayahuasca verkligen har någon effekt i sig och vad som kommer vara placebo, inducerat av min tro på indiandrogen.
Efter uppskattningsvis tjugo minuter av riktigt bra meditation har det fortfarande inte skett något med mitt medvetande, förutom att små vita fläckar har börjat skymtas på insidan av mina ögonlock, och att jag börjar bli lite trött i ryggen. Plötsligt hör jag ett vagt men mjukt surrande födas någonstans ovanför mig till höger. Det låter som en tecknad humla eller minikolibri som stillastående fladdrar med sina vingar på en konstant frekvens. För varje sekund jag fokuserar på surrandet ju mer absorberar det mig och ju mer får det icke-auditiva former. Jag ser och känner en gyllene spiral och virvel som svävar över och kring mig och liksom succesivt sväljer mig uppifrån och ner. Ljusfläckarna på mina ögonlock börja sakta också transformeras, ögon bildas: jaguarer, lejon och vargar stirrar på mig från botten av mitt medvetande. Surrandet blir också intensivare, inte i volym elelr frekvens men i färg; det gyllene blir guldigare och det glänsande mer strålande självlysande. Plötsligt är jag i surrandet, i de harmoniska vibrationerna. Det är som att en portal har öppnats och på andra sidan har jag funnit en värld i silver fylld av små små rektanglar i purpur, citron och orange. Väggarna som omger mig rör sig och skapar en tunnel in i den silvriga dimensionen. Jag märker att jag börjar tappa känseln i mina armar och snart känns det som att jag lämnat kadavret till kropp bakom mig på soffan i den smutsiga verkligheten. Jag förundras av färgerna och finner mig själv sitta med vidöppen mun och försöker ta in med så många sinnen som möjligt, när väggarna plötsligt blir långsmala varelser som sävligt men graciöst rör sig omkring mig, de har samma färg som omgivningen så jag vet inte om de utgör väggarna eller om de kom från dem. Jag känner mig så lycklig av all fägnad och färg omkring mig - ljumma tårar rinner ner över mina kinder och jag känner hur jag ler med hela kroppen, samtidigt så får jag inte nog; jag vill vara en del av den nya dimensionen. Jag lutar huvudet sakta bakåt och känner hur en gäspning håller på att frammanas. Min mun öppnas och jag känner hur en massiv dimma forsar igenom mig och fyller mig - jag behöver inte andas längre. Mitt gap är så vidöppet att jag föreställer mig själv som en cyklop med en gigantisk mun som öga. Surrandets väsen finns nu i mig och jag är i det. Det viner i mina minsta blodkärl likt en vibrerande värme som också finns överallt omkring mig.
Ur mörkret hör jag plötsligt en mobiltelefon ringa och ögonblickligen är jag tillbaka i min värdsliga kropp. Jag hinner inte mer än lägga märke till medvetandeförskjutningen innan surrandet vill ha min uppmärksamhet igen. Det är som en uppochnervänd undervattenvirvel som suger tag i mig och kräver att jag återvänder - kräver min närvaro. Jag hinner bli rädd. Om jag träder tillbaka in i mitt Narnia, kommer jag då någonsin att kunna komma tillbaka till mig själv igen? Kommer mina upplevelser att fortsätta vara av det positiva slaget eller kommer mina mörka beståndsdelar att framkalla svärta och och mardrömmar?
Innan jag vet ordet av så är hela mitt jag uppslukat igen. Jag svävar fritt, separat men ändå i enhet med en stjärnbeströdd rymd som skimrar i mörk intensiv grön omkring mig.
Jakten på Ayahuascan
Innan jag kom till Sydamerika hade jag hört talas om meskalin och hallucinogena svampar, samt att dessa substanser (också) används av shamaner här och var och sedan tusentals år. När jag kom till Brasilien fick jag höra om det "nya", Ayahuasca. Det är en blandning av en klängerväxt eller lian och en låg bladväxt som finns i de tropiska delarna av Sydamerika: Banisteriopsis spp är lianen och bladväxten tillhör släktet med det välklingande namnet: Psychotria. Ayahuascan ses inte som en drog utan som en medicin och medvetandevidgare. Shamaner använder den till att komma i kontakt med gudar och "vanliga människor" använder den för att rensa kroppen och själen.
Även i Argentina pockade indianernas shamanritualer på min uppmärksamhet. En månad innan det utannonserades att Mario Vargas Llosa hade vunnit nobelpriset i litteratur hade jag råkat springa på ett exemplar av hans bok "El Hablador" (The Storyteller). Så här i efterhand kan jag nästan skämmas över att jag knappt visste vem han var även om jag tyckte att han lät bekant när jag fann boken. På baksidan jämfördes han med jättar som Balzac och Charles Dickens. I denna bok beskriver Mario hur shamanen Tasurinchi upplever Ayahuascans värld. Hur han lär sig flyga, hur han tar emot budskap om sitt folk från gudarna samt om dåliga trippar där han blir förvandlad till en Gregor-Samsa-Tasurinchi - en skalbagge på rygg som hotas att ätas upp av ödlor och fåglar.
När vi väl kom till Vargas Peru så ville jag få veta mer om Ayahuascan. Det verkade finnas väldigt många sätt att gå till väga. Vår ena guide på Inkaleden sa till exempel åt mig att bara gå och köpa det av vem som helst på stan. Den andra sa att jag skulle vara ytterst försiktig och att det var särskilda förberedelser man skulle vidta samt att man absolut aldrig fick göra det på egen hand - puh.
Efter Cusco reste vi via Poorman's Galapagos Islands utanför Pisco till Lima. Därifrån tog vi flyget in till djungelstaden Iquitos som jag tidigare berättat lite om. En stad som verkade vara väl förtrolig med Ayahuascan. På restaurangerna stod det på stora skyltar att de erbjöd Ayahuascadiet, vilket innebär: ingen kött, ingen olja, inget salt, inget socker och inget sex(varför sex stod med på restaurangens diet vet jag ej).
Efter fem dagar i djungeln nära inpå naturen och det ursprungliga började jag känna att jag var tvungen att ta tag i Ayahuascan. Jag förstod att det var nu eller aldrig. Så jag bestämde mig för att fråga min guide om han visste någon lämplig shaman samt om han visste om någon ceremoni skulle äga rum under den enda kväll som vi skulle ha i Iquitos innan vi skulle flyga tillbaka till Lima. Guiden sa att han skulle fundera och fråga omkring lite på stan när vi nått Iquitos med båten men att jag inte fick äta något efter frukosten klockan sex på morgonen.
Efter några timmars guppande på floden kom vi tillbaka till verkligheten. Min hunger hade nu börjat ge sig till känna och jag försökte undslippa det värsta med hjälp av Cocablad som jag hade kvar sedan Maccu Picchu. När vi tackat och dricksat guiderna bad den ene mig att komma till kontoret senare för att få veta ifall det var en bra kväll. Så vi skaffade oss ett hostel och sedan sprang jag och mötte guiden. Han log med hela ansiktet och nickade. Jag log tillbaka och då sa han att den shaman han själv brukar gå till har en ceremoni just ikväll, att den börjar om ett par timmar och att jag måste inhandla två citroner samt en flaska vatten för jag ska inte, och kommer inte vilja äta något på tolv timmar efter ritualen.
Efter tio minuters tuktukfärd stannar vi på adressen som jag givit till chauffören. Det är ett urtvättat mintgrönt radhus som skär sig kraftigt mot de intilliggande. Det är inte en människa på gatan eller utanför huset, jag hinner känna en liten skakning någonstans inom mig. Jag betalar 2 Soles(5 kronor) för resan och när jag ånyo vänder mig mot huset är han plötsligt där. Jag förstår inte hur jag kunde missa honom. Han är visserligen inte lång men hans väsen är svårt att undgå. Det är som att ett ljus omger honom och sättet han ser på mig känns så naturligt och självklart att man inte borde titta på någon på något annat sätt. Han räcker mig ungefär till bröstkorgen och hans hår är skulderbladlångt med silvriga inslag. Han räcker mig sin hand och säger någonting på en svårförstådd djungelspansk dialekt; hans hand är sträv, liten med rund, jag uppfattar att han heter Josè.
Jakten på jaguaren - DEL II
Tills vi klev av flygplanet i Iquitos, nordöstra Peru. När dörrarna öppnades slog en syrefattig våt luft emot oss; det blev svårt att andas och huden blev genast klibbig. "Welcome to the Jungle!"
Jag hade sedan vårt förra vildmarksäventyr läst på lite om min kära vän jaguaren:
Efter en och en halv timmes bilfärd på en nyasfalterad väg kommer vi till Nauta som är en mindre hamnstad precis vid ingången till Amazonas, en resa som tidigare bara kundes göras via åtta timmars båtfärd. Staden är mycket mindre än Iquitos och vår guide berättar att detta är sista utposten innan det riktiga Peruanska Amazonas börjar.
Efter att ha ätit en frukost bestående av en rejäl köttbit så hoppar vi på en flodbåt som skall föra oss in i det okända. På floden som är enormt mycket bredare än vad vi trott möter vi ensamma fiskare i utkarvade kanoter samt gigantisk drivved i form av jätteträd. Om vi tycker denna flod är bred ska ni se Amazonas bredaste del, säger guiden: fyra kilometer och extremt strömt. Efter ytterligare guppande svänger vi höger in på en mindre flod och vegetationen blir genast tätare längs kanterna. Stora vita hägerliknande fåglar står och vadar i flodkanten; Great Egret eller Great White Egret heter den, guiden tillägger att den också ibland har kallats Great White Heron tidigare. Kvinnor sitter också här och var och tvättar nere vid vattnet. Jag funderar kring hur ren en vit tröja kan bli i det opaka bruna vattnet.
Vi hinner knappt lämpa av våra grejor i vårt nya camp innan det är dags för vårt första äventyr; simma med de rosa floddelfinerna. Efter att ha åkt en stund i båten igen såger guiden att till oss att det ar tryggt för oss att hoppa i vattnet. Kajmanerna, Anacondorna och Pirayorna då? säger vi. Guiden översätter till de andra guiderna och de börjar skratta. Ingen fara alls säger de. Så vi hoppar i.
Efter att ha guppat omkring en stund dyker delfinerna bokstavligen upp. De är verkligen rosa. De är dock något fulare en jag har föreställt mig med sina klumpiga sjölejonliknande huvud. Rädslan för vad som gömmer sig i det grumliga vattnet börjar sakta ge med sig och jag vågar till och med öppna ögonen under vattnet. När jag sticker upp huvudet ur vattnet kommer jag att tänka på jaguaren igen. HON ÄR HÄR. Jag vet det. Hon sitter alldeles säkert och kikar på mig från något väl kamofluerat tillhåll. Svart mot guld, prickar och päls. Mina vänner fortsätter att bada intet ont anande om djungeln bakom dem som väntar, vaktar.
Jakten på jaguaren
Efter en fyra timmars färd på kirurgiskt raka vägar genom Brasiliens västra hörn blev vi avsläppta precis vid ingången till sumpmarken; det kändes som att stå precis utanför stängslena till Jurassic Park. Efter en stund kom en lastbil medd öppet flak och hämtade upp oss. På grusvägar åkte vi sedan en timme. På denna timme hann vi förmodligen se fler fågelarter än vi någonsin tidigare gjort, bl.a. stora svarthövdade storkar plus en handfull andra djur, t.ex. armadillos, vildsvin, och capybaras som är vattenlevande gnagare i storleken av en liten kalv.
När vi kommer in på området så möts vi av värsta hostelkomplexet med pool. små dammar och bar. Jag märker hur en del av mig blir glad och en del bli besviken. Vi kör dock förbi området och chauffören säger att det är för de som ska bo inomhus, vårt camp visar sig vara ett något mer rought område med hängmattor under tak intill en flod med tiotals vilda kajmaner.
Första dagen gör vi ingenting mer än att sitta vid floden och titta på de lata minikrokodilerna som lapar sol. Dagen efter däremot börjar jakten på jaguaren, i varje fall för mig. Inför resan hade jag sett bilder som turister tagit på jaguarer samt läst om att det finns många jaguarer i Pantanal.
Vi börjar med båtsafari på en gyttjig flod med stark ström. Vi hinner bara lätta från kanten innan jag ställer in min uppmärksamhet på djurlivet. Vi åker med låg hastighet och jag inbillar mig själv att jag är på båten i Apocalypse Now även om den inte utspelar sig i sydamerika. Jag synar noggrannt varenda meter av vänsterkanten av floden eftersom jag sitter på den sidan av båten. Jag tycker mig se ormar i vartenda trädgren, gigantiska anacondor i flodkanten och fantasidjur lite varstans. Så när jag efter bara fem minuters guppande verkligen ser ett väldigt stort kattdjur ligga i skuggan några tiotal meter från mig blir jag helt stum. Trots att vår guide sagt till oss att informera gruppen om ovanliga djur. Jag tror inte mina ögon på riktigt. Det är en jättekonstig känsla; jag vet vad jag såg men det kan ju inte ha varit det alla vill se och framforallt det djur jag helst av allt vill se. Vi glider vidare med ett svagt motorljud. Jag är helt kallsvettig och funderar över om jag borde berätta vad jag sett. Jag funderar också och om det jag såg verkligen var en jaguar, jag känner ju väl till hur hjärnan kan klistra ihop lite vad den känner för. (T.ex. ser man endast i svartvitt i periferin: hjärnan lägger på lite färg som logiskt sätt borde passa in). Under resterande timmar på flodbåten ser vi många häftiga djur såsom leguaner och kajmaner men inga fler jaguarer. Jag kan inte släppa tanken på att jag kan ha sett den. På väg tillbaka berättar jag för guiden på tumanhand vad jag tror mig ha sett. Han tittar på mig med bister förebrående blick och säger att det var ju synd att jag inte delade med mig av vad jag sett för det är under flodsafarit som vår egentliga chans att se en jaguar ligger.
Iguazufallen
Iguazufallen är något jag aldrig sett maken till. Det ser ut som det borde ha sett ut där man föreställde sig att det "platta jordklotet tog slut". Jag vet inte hur länge jag blir stående och tittar på en särskild punkt där vitt skum från två håll möts och bildar en böljande klippvägg av vatten som fallit flera hundra meter. Det är en himmelsk känsla, både av regnet som kommer från alla håll men också av den ursprungliga renhetskänslan som endast naturens under kan dela ut. Mitt medvetande lämnar mig, eller så lämnar något annat mig, kvar blir jag i varje fall i upplevelsen.
"Hey! You there... Have you fallen in love with the water or what?" En skallig man med ett typiskt turistutseende som säger något om att han har följt med sin fru på en massa semestrar men att han har börjat tröttna på resmålen. Han talar med kraftig amerikansk brytning men även en annan brytning tittar fram som jag inte kan placera. "There was this girl you know. Like three months ago". Mannen vänder ansiktet snett uppåt höger. "You know I`m originally from here and that was the girl to". Jag lägger märke till imperfekt formen på hennes varande och kommer direkt att tänka på mitt och Kajsas samtal om hur inbjudande vattenfallen ser ut. Både att om man nu ska ta sitt liv, varför inte göra det med stil men också för att vattenfallet liksom kallar på en, hela dess väsen ömsom viskar ömsom väser ens namn. "She was twentythree years old. I wasn´t here at the moment but it´s told that she jumped in holding her hands in the shape of a flame and that she was all quiet... Eventually she was found hanging from a tree four days later when the water levels had sunk"... Min hjärna kan inte välja om sorgligheten eller det romantiska är viktigast. Mannen berättar sedermera att han är från Cuba; att han är en "free Cuban living in Miami" . Jag skojar och säger att jag är en "free Swede travelling". Han skrattar inte, istället säger han att om jag någonsin kommer till Cuba så kommer jag känna lukten av tvång och förtryck.
På vandringen på väg från fallen så sätter sig en laserblå fjäril på min ryggsäck. Samma kubanska man kommer fram till mig och säger att fjärlien betyder femtio år av tur. Längs tågspåret som vi sedan vandrar längs med ser vi tusen och åter tusen citron och limefärgade fjärilar.
Kafka och Marquis de Sade på stranden.
Och så idag. Jag tror jag läste ut Kafka på stranden för tre veckor sedan och har sedan dess läst Fågeln som vrider upp världen av samma författare. Idag, utan att vi vi visste om det, var det dags för Marquis de Sade pa stranden.
Vi gick vi upp vid nio cirka och gick ner till havet för att checka om vågorna var lämpliga för surf. De var de inte så vi kom överrens om att ta oss över hela stranden som ligger intill vår by Barra da Lagoa. Stranden ser väldigt lång ut men vi kunde inte riktigt förstå hur lång den är, särskilt inte om man är två envisa personer med självförtroende gällande uthallighet. Kajsa gick i förväg eftersom jag ville springa istället. Jag gav henne tre kvarts försprång.
Solen sken och jag hade 50 cl vatten i en flaska i ena handen och min ipod i andra. Jag var något rädd att jag skulle bränna sönder ansiktet eftersom jag hade rakat av mig allt skägg under föregaende dag hos en redig barberare med kniv, lödder samt den erforderliga svidande spriten efteråt. Nog om det.
Det var härligt att springa i sanden, att höra vattnet slå mot stranden, att jag, genom att undvika det inströmmande vattnet, liksom kunde springa "på" ett en-dimensionellt berg i form av skummat hav som försöker bestiga strandkanten.
Jag sprang och jag sprang men jag fick inte syn på Kajsa. Alla personer jag pa hall trott var Kajsa visade sig vara fiskare eller ensamma surfare. Efter en timme hade jag klarat av halva stranden. Även hälften av vattnet i min flaska var slut så långt. Mina vader började verka och jag började känna hur huden under mina fötter sakteliga började skavas av. När man tänker på det i efterhand är det kanske inte så märkligt att en våt sandstrand kan fungera som ett gigantiskt sandpapper. Jag trodde mig dock på allvar skymta Kajsa en bit längre fram. Dum som jag var insåg jag inte då att förutom försprånget så skulle Kajsa också hinna gå en bit under den tid jag hade hunnit springa. Jag tänkte hela tiden att jag kunde ge upp men jag var ju så nära slutet av stranden. Men vad tänkte jag göra när jag kom dit? Innebar inte varje meter jag sprang att jag skulle ha ytterligare meter att springa tillbaka. Men vad fan, ibland så måste man göra saker man inte vill. Eller?
Efter tre kvart hade Kajsa vänt längst borta och jag hade cirka femhundra meter kvar. Jag kände att räckte att en av oss hade "bestigit" den horisontella stranden. Sakta började vi gå tillbaka.
Märkligt nog tog det längre tid att ta sig hem. Att gå tar tydligen längre tid än att springa. Att mjuk mjuk sand kan bli som glasskärvor. Att medvetande kan bli så tomt av lite hetta. Att vetskapen om att man har ett odrickbart hav jämte sig konstant kan vara värre än att gå i en öken.
Trots tröttheten sprang vi sista femhundra meterna hem. Drack några snabba klunkar innan vi inhandlade en stor vattenmelon, en mango, en ananas, babybananer samt äpplen. Plötsligt var vi människor igen, människor med respekt för sand.
Resan till och fran nagonting - del 1
Den riktiga resan borjade inte forran cirka tva timmar innan jag skulle lamna Atlantas flygplats for Buenos Aires. Fram tills dess hade jag namligen haft sallskap med dansk tjej som ypperligt fungerat som avledare vad gallde mina kanslor av radsla och oro. Varken innan eller pa Kastrup hade jag hunnit bli sarskilt nervos da jag skickligt skot pa det genom att inte packa och sa vidare.
Det som f.o. utmarkte Atlantas flygplats var cirka 200 militarer kladda i sandfargat militarmonster, samt ett alldeles sarskilt ackligt rokrum
Nar jag satte mig pa planet klockan 20 lokal tid Atlanta, var jag riktigt trott och borjade kanna av att klockan egentligen var tre pa natten. Det visade sig sa smaningom att jag skulle fa ha gott om plats pa den nio timmar langa flygningen da ingen satt bredvid mig. Jag somnade genast men vaknade till en maltid som var identisk med som serverats pa den transatlantiska flygingen. Jag slot mina ogon anyo och sov nagot ryckigt men ok fram tills degs for inflygning. Samtdigt som planet borjade luta nagot nedat var det som om jordklotet gjorde det samma och blottade en cerisfargade strimma av nagot som skulle forestalla en soluppgang. Horiosonten strackte sig omojligt langt at bada hall sa att man med latthet kunde skonja jordens krokning. Ju narme marken vi kom desto mer farg fick horisonten. nar linjen blivit en avlang vulkan av glodande sma moln borjade ocksa marken under mig att titta fram. Och plotsligt kom all min oro som i en samlad pase smutstvatt: vad fan gor jag har, ensam 2000 mil hemifràn, for vems skull ar det jag reser, varfor sitter jag inte bara hemma och tittar pa How I Met Your Mother?
Landningen gick snabbt och plotsligt var jag i Ciudad de Buenos Aires.
Dar stannar jag i en vecka och later mina dagar besta av kaffedrickande, sightseeande och lasande av en fantastisk bok som heter Illusionisten av John Fowles, fantastisk. Jag gar langa strackor om dagarna, mina bruna Converse som jag vanligtvis inte anvander sa mycket borjar helt plotsligt att se valdigt ingangna ut.
Jag stoter pa en kompis fran Hoganas som jag spelade hockey med for cirka 12-13 ar sedan, vi ater middag bestaende av den basta biten kott jag nagonsin atit.
Sedan bokar jag en bussbiljett soderut till en ort som heter Puerto Madryn dar jag hyser forhoppningar om att se pingviner och valar. Jag hinner knappt ga av bussen forran jag star pa strandkanten men hakan i sanddynerna och skadar en fena som star upp ur vattnet nagra hundra meter ut. hur kan den vara sa stor pa det avstandet? Det ar otroligt. Plotsligt ser jag en val till och ytterligare en, fem-sex stycken leker och plaskar och ger ifran sig sina ljud som later som nagon talanglos backpacker spelande pa en regnvat digeridoo.
Det negativa ar dock att nattens bristfalliga somn pa bussen har gett upphov till en kraftig ledvark som ger sig mer och mer till kanna for varje minut jag gar pa stranden. Jag forsoker sova bort varken pa en sandyn men smartan ar snarare kvadrerad nar jag vaknar. Jag gar till min hostel och tar ett par kraftiga smartstillande samt ett par panodil och somnar. Nar jag vaknar ar det nagot battre sa jag gar till affaren och handlar middag samt frukost och ett choklad. Nar jag kommer tillbaka satter jag mig pa sangen och laser "Kafka pa stranden" och ater mitt choklad. Det ar en magisk bok den ocksa. Men dock sa varar inte lyckan sa lange, jag kanner att det borjar klia i hals och oron; FAN det ar jordnotter i chokladet, jag laser pa det igen, och nej det star inget pa det. Jag tar metodiskt fram min medicin ur vaskan, haller ett halv saltkar i min vattenflaska, satter upp haret och tvattar mina hander sa att de ar redo for att foras ned i halsen. Jag gar in pa toaletten och sveper vattenflaskan i ett hugg. det ar vidrigt och spykanslan kommer men inget krak. Jag satter mig pa kna som vilken fellatioexpert som helst med handleden nastan nere i svalget; det hjalper inte. Jag borjar dock marka att kliandet borjar ge sig nagot. Jag funderar om det beror att vattnet spatt ut allergenerna eller om det ar for att det var for lite for att verkligen skada mig pa riktigt. Jag staller mig och tittar in i spegeln. det ar lustigt vilken javla idiot jag ar, tanker jag. Vad fan ska jag ata choklad for nar jag ar ensam i Argentina? Men du laste faktiskt pa innehallsdeklarationen. Ja, men alla andra ganger jag chansat nar jag varit ensam, javla idiot. Jag tar av mig kladerna och staller mig i duschen och later laxan laras. Det var trots allt bara ett och ett halvt ar sedan jag var med om samma sak, fast da hann det ga annu langre. Jag hinner ocksa le for en sekund nar jag funderar pa vad mina rumskamrater tankte nar de sag kille med chokladkakan som plotsligt springer till toaletten for att spy.
